Suikoden IV

Shui Hu Zhuan är en gammal saga med verklighetsbakgrund från 1300-talets Kina. Liksom Sanguo Yanyi (historien bakom Dynasty Warriors) har den inspirerat ett flertal spel, och mest känt är nog Suikoden. Liksom ursprungsberättelsen och de tidigare spelen i serien handlar Suikoden IV om 108 hjältar som samlas för att besegra orättvisor och förtryck. Men trots de grundläggande likheterna är det en helt ny berättelse.

Del fyra utspelar sig 150 år innan det första spelet, i övärlden söder om den gamla kontinenten. Även om Scarlet Moon Empire omnämns är det andra platser och regimer som är viktigare här. Huvudpersonen är en ganska tråkig kille med en permanent sur min (sudda sudda bort...) som aldrig någonsin säger ett ord. Den här gamla rollspelsklyschan är väl till för att du ska sätta dig in i hans roll, men effekten blir den motsatta. Som nybliven riddare och underbefälhavare i flottan råkar han/du komma över en av True Runes, de 27 magiska sigill som ger bäraren evigt liv och enorma krafter. Fast den här, Rune of Punishment, tar också sakta sin bärares livskraft. I samma veva blir du bannlyst från ön och hamnar på en flotte tillsammans med några få trogna kamrater. Taskigt läge.

Om vi bortser från den snustorre huvudpersonen har däremot spelet en lång rad intressanta personligheter, både hos dig och bland fienderna. Piratdrottningen Kika är förmodligen den läckraste karaktärsdesignen någonsin, och hennes underhuggare Sigurd och Hervey erbjuder likaledes ögongodis för tjejerna. Tyvärr är det bara fyra karaktärer som finns med från tidigare spel. Visserligen är de flesta inte ens födda när det här spelet utspelar sig, men det finns flera favoriter som saknas i onödan (särskilt Yuber och Pesmerga). Och trots alla intressanta karaktärer blir det aldrig några riktigt stora intriger, allt går som på räls, de olika östaterna befrias en efter en, fiendens borg attackeras, och så är det slut. Röstskådespeleriet (som faktiskt är riktigt bra) har helt klart inneburit en begränsad budget för annat.

På många sätt är Suikoden IV en tillbakagång till det första spelet från 1996. Många av de komplicerade men intressanta finesserna från trean (tyvärr aldrig släppt i Europa) har försvunnit. Intrycket blir ganska primitivt och många saker tar onödigt lång tid. Du har tillgång till 108 karaktärer, varav ungefär hälften är direkt användbara i striderna. Men att hålla på och fixa utrustning och hålla vapnen i skick för allihop blir så omständligt och dyrt att det är enklare att hålla sig till fyra favoriter. I trean gick det att köpa utrustning till alla figurer, oavsett var de befann sig. Här måste du aktivt gå till en viss plats i din hembas för att byta figurer, sedan springa ner en våning till affärerna och handla, och så vidare. Som vanligt i serien finns det också tre stridslägen: det vanliga med en grupp mot ett gäng fiender, dueller med huvudpersonen mot någon annan, och slutligen taktiska skeppsstrider där de olika elementen måste matchas mot varandra för att sänka fiendens skepp.

Däremot innebär mängden figurer förstås en enorm variation, om inte annat designmässigt. Många har specialattacker de kan använda när de slåss tillsammans, och alla kan utrustas med egna uppsättningar av magi. De som inte är med i striderna erbjuder istället en massa affärer eller minispel i din hembas, såsom fiske, mahjong och tärning. Varenda en har sin alldeles egna personlighet, och det märks att det finns mycket värme i spelet. Det är helt enkelt hemtrevligt att springa runt i basen, hälsa på alla och se vad som händer. Ytterligare personlighetsboost får spelet av den klassiska förslagslådan där dina rekryter skriver med jämna mellanrum. Visst, det är en jättesimpel grej, men när jag får små meddelanden från de söta sjöjungfrurna ("Hello! Writing is hard." eller karaktärer som oroar sig för varandra känns det så mysigt. Sedan finns också en biktkammare där hela ditt gäng kan komma in och berätta vad de tycker om dig och varandra, vilket också erbjuder ytterligare inblick i deras personligheter. Inget annat serie lyckas genomgående erbjuda den lilla känslan, vilket är en av de stora fördelarna med Suikoden, och förmodligen också en av anledningarna till att serien är ruskigt populär bland tjejer.

Tyvärr är spelet ganska kort för ett rollspel, drygt 30 timmar tog det för mig första gången. Det hade inte varit så illa om inte mycket tid hade gått åt till att resa fram och tillbaka över den vattenfyllda världskartan med sin lilla båt. Ideligen avbryts man av strider som visserligen går att fly från, men ändå tar ett tag att ladda. Även om oemotståndligt söta Viki fixar det här problemet med sin teleporteringsspegel en bit in i spelet, så måste man fortfarande åka runt en massa i onödan. Ett annat problem som jag måste varna för är att fyra figurer bara går att få tag på under en viss period, vilket kan ställa till bekymmer för den som vill ha alla 108 men inte följer en spelguide.

Det finns en hel del att pyssla med, Suikoden-känslan finns där, och alla fans bör definitivt skaffa det här. Jag spelade med glädje genom spelet och var inte så besviken när det tog slut. Jag är faktiskt sugen på att spela ett varv till. Men samtidigt, om jag ska vara objektiv, kan jag inte komma ifrån att tekniken är medelmåttig, att båtkontrollen är hafsig och att handlingen inte riktigt känns genomtänkt. Hade det inte varit för den utmärkta karaktärsdesignen och den charmiga dialogen hade betyget varit ännu lägre.