Suikoden Tactics

Så fort jag ser Tactics i ett spelnamn vet jag vad jag har att vänta mig: taktiska dragbaserade strider på rutnät blandade med upprustning i städerna efteråt. Det är ett enkelt koncept som fungerat bra både i Final Fantasy Tactics och Dynasty Tactics, samt även förstås i spel som Gladius, Disgaea och Konamis egna Vandal Hearts. Utan att bli allt för plottriga strategimässigt blandar samtliga spelen rollspel och strategi på ett bra sätt. Nu är det alltså dags för Suikoden-serien att få sin egen strategivariant, och handlingen är placerad i samma tidsperiod som Suikoden IV. Det hela utspelar sig alltså ungefär 150 år innan det första spelet i övärlden längst i söder.

Varje strategirollspel av rang har en egenhet. I det här fallet är det runsystemet som gör att varje ruta på slagfältet kan laddas med olika runor, vilket förstås ger dig stora fördelar om du tänker rätt. Det är faktiskt det enda sättet att vinna, eftersom fienderna snabbt gör pölsa av en oskyddad karaktär. Till en början verkar spelet nästan omöjligt, tills man börjar planera i förväg och inte skickar figurer på självmordsangrepp in bland fienderna. Låt säga att Seneca, den söta bågskytten, ska ställa sig och peppra fienderna med pilar. Då är det bäst att du innan dess har placerat ut rätt element där hon ska stå, eftersom hon annars kommer att bli dödad på ett eller två slag. På rätt elementruta tål man både mer stryk och fyller på sin energi varje drag.

Handlingen i Suikoden Tactics utspelar sig både före och efter Suikoden IV, vilket ger oss tillfälle att lära känna de ganska schablonartade karaktärerna lite bättre. Huvudpersonen Kyril börjar som en ung kille som följer med sin pappa för att undersöka de mystiska runkanonerna. På vägen träffar vi en del personer som bara skymtade förbi i Suikoden IV, i vissa fall som fiender. Ganska snart händer rätt traumatiska saker och Kyril blir ett viljelöst kolli i ett par år, vartefter handlingen i fyran sammanfattas. Till slut tar han sig samman, med hjälp av getflickan Yohn och sina medhjälpare Seneca och Andarc, och fortsätter i sin faders spår. Ganska snart börjar man samla på sig karaktärer från det förra spelet. Det finns inte riktigt lika många som i de ordinarie spelen men helt klart tillräckligt för att kunna välja en drös favoriter.

Därefter kan man både fortsätta med handlingen och göra en massa extrauppdrag som kräver särskilda talanger, så även de personer som du inte behöver till striderna går att använda för att tjäna pengar eller föremål. Tactics kan förstås spelas på egen hand, men utan att ha spelat det fjärde spelet kan vissa sektioner kännas lite förvirrande. Dessutom är det en klar fördel att ha en sparfil från fyran, eftersom du då får möjlighet att spela med Snowe och hjälten från det förra spelet. Tyvärr gör sig inte riktigt spelet på bild eftersom grafiken är extremt grov, fast den är åtminstone överskådlig. Som små legogubbar springer figurerna runt på skärmen, men i gengäld får vi snygga porträtt i alla dialoger som bidrar med den personlighet som legosarna saknar.

Dialogerna framförs också av samma skådisar som fyran och de fungerar fortfarande bra, även om jag inte förstår varför i helsike Kyril har samma röst som tioåring och sjuttonåring. I jämförelse med sina vuxna kompanjoner känns han som ett barn i en vuxen kropp så fort han öppnar munnen, vilket pajar inlevelsen en aning. Men på det hela taget är jag nöjd med spelet, även om jag hade hoppats på lite mer valmöjligheter. Det är helt klart ett gediget strategirollspel och att det utspelar sig i min favoritvärld gör det inte sämre.