Super Dragon Ball Z

"Neeeeeeeeeeeej", vrålade jag när ännu ett Dragon Ball-spel dök upp i brevlådan. Efter att ha testat Budokai-spelen fyra år i sträck och blivit gradvis allt mer desillusionerad, gammal och bitter, var Super Dragon Ball Z ungefär lika välkommet som ett besked om livshotande cancer.

En sak skiljer dock Super Dragon Ball från de tidigare söndertjatade spelen. Istället för de medelmåttiga utvecklarna Dimps (som även gjorde mitt personliga hatspel den här generationen, Saint Seiya) är det Noritaka Funamizus Crafts & Meister som ligger bakom. Funamizu var en av hjärnorna bakom Street Fighter 2 en gång i tiden, och han om någon borde väl veta hur man sätter ihop ett gediget slagsmål utan att blaska ner det med tre miljoner identiska karaktärer och ett träigt storyläge med en handling som var extremt innovativ och spännande 1989.

Super Dragon Ball Z slänger helt enkelt ut alla onödiga karaktärer och ger oss en best of-samling som påminner lite om de gamla Super Nintendo-spelen. Visst är det lite sorgligt att inte Yamchu och Tenshinhan är med, men allvarligt talat, är det någon som kommer att sakna Ginju-truppen eller grönsakskrigarna? Istället är det kärntruppen med Goku, Gohan, Piccolo, Kuririn, Vegeta, Freeza, Cell, Android 16 till och med 18, Buu och några till som gäller. Obalanserad mångfald har ersatts av genomtänkt variation. I Budokai kunde man spela exakt likadant med minst åttio av de närmare hundra figurerna, men här är alla olika vilket gör spelet både omväxlande och underhållande. Goku är förstås spelets Ryu, komplett med sin odödliga Kamehameha, snurrspark och uppercut, medan Piccolo snarast påminner om Dhalsim och Buu är någon sorts Edmond Honda.

Striderna äger rum i stora arenor med varierande golvytor och hinder. Kontrollen är enkelt upplagd med två slagknappar, pareringsknapp samt hoppknapp, och det dröjer inte länge förrän jag har listat ut hur det fungerar och kan börja dasha runt i omgivningarna och spränga hus i småbitar. Det hela påminner faktiskt om Power Stone-upplägget. Specialattacker och superattacker utförs med klassiska kvartscirklar, framåt-neråt-framåtar, helvarv, korta Guile-laddningar eller Haohshokoken-rörelser. Har du aldrig spelat ett 2D-fightingspel och är uppvuxen med Budokais hemska tryck-tryck-tryck-teknik förstår du förmodligen inte vad jag snackar om, men jag trivs själv betydligt bättre med det här upplägget. Kombinationen av smidiga fightingtrick och stor rörlighet ger striderna ett högt tempo som gör Dragon Ball-konceptet rättvisa.

Spelet har tyvärr några brister som håller det borta från det absoluta toppskiktet. En del karaktärer känns överlägsna till en början. Goku och hans närmaste kompanjoner med sina Kamehameha kan skära igenom alla andra projektiler vilket känns lite pinsamt när man i rollen som Vegeta frenetiskt sidsteppar för att inte få en stråle i nyllet. Med smart användning av hinder i omgivningen och de olika dash-attackerna går det att jämna ut läget, men det krävs en del timing och skicklighet. Rent estetiskt är inte heller Super Dragon Ball Z något mästerverk. Karaktärerna ser ut ungefär som de ska och rör sig hyfsat snyggt, men vi har sett en celshadad Goku flera gånger förut nu och det imponerar knappast. Bakgrunderna är också rätt taffliga ibland.

Utöver arkadläget med sin enkla handling finns det inte så mycket att göra för en ensam spelare. Du kan registrera dina favoritfigurer och sedan bygga upp deras tekniker lite hur som helst genom att samla på dig drakbollar, men det bidrar snarare till att paja den bräckliga balans som råder. Nej, Super Dragon Ball Z ska spelas mot en kompis. Då är det riktigt kul och en skön omväxling från mer seriösa fightingspel.