Super Mario RPG

Så var det äntligen dags för Mario att kliva in i rollspelsvärlden, även för oss i Europa. Super Mario RPG: Legend of the Seven Stars släpptes ju redan år 1996 till Super Nintendo men på den tiden var det alltså bara Nordamerika och Japan som fick den stora äran att uppleva den klassiska rollspelsbriljansen signerad Square (Enix) fast med Nintendos mustasch-marodör till rörmokare i huvudrollen. Jag själv hade bara ett par månader tidigare hunnit fylla ensiffrigt och brydde mig på den tiden mycket mer om att jaga fåglar i parken och äta banan än att rädda kidnappade prinsessor från kärlekssjuka drak-sköldpaddor i stora svampbaserade kungariken. Men tiderna förändras och trots att denna våg av remakes och remasters som har sköljt över spelvärlden under de senaste åren har fått viss kritik för att existera på bekostnad av nya titlar så är jag, som missade majoriteten av 90-talets mästerverk, enormt tacksam för möjligheten att få uppleva samma äventyr fast i en modernare tappning, som resonerar bättre med mitt sätt att spela.

Men åter till spelet i fråga. Super Mario RPG inleds med att, du gissade rätt, prinsessan Peach har kidnappats av storskurken Bowser och det är upp till Svamprikets berömde hoppa-på-fienderna-hjälte Mario att än en gång frita henne från sin fjälltäckta förövare. Allt går inledningsvis enligt planerna men tillvaron kastas omkull av att ett jättelikt illasinnat svärd faller från himlen och både Bowser, Peach och Mario kastas iväg åt olika håll. Borgen som nyss tillhörde Bowser är plötsligt hemvist för en ny antagonist och hans gäng av vapen-inspirerade minioner och i samma veva har en viktig del av stjärnhimlen blivit förstörd, vilket har spridit sju magiska stjärnor över kontinenten. Vad som på förhand kändes som ännu ett rutinuppdrag för Mario har onekligen försvårats å det grövsta och han inleder en resa över hela kontinenten för att hitta sin prinsessa, besegra det nya hotet och återställa stjärnhimlen till sin fulla magiska prakt.

Den här gången ser upplägget dock inte riktigt ut som ett klassiskt Mario-äventyr brukar göra. Som du säkert är medveten om så är bokstäverna RPG inte valda utifrån hur snygga de är tillsammans utan de indikerar givetvis att det är ett rollspel det handlar om. Dessutom är det ett turbaserat sådant i samma bemärkelse, och passande nog av samma utvecklare, som de klassiska Final Fantasy-spelen. Jag måste erkänna att jag på förhand tyckte att det kändes märkligt att sätta in Mario i den typen av inramning men efter att ha tillbringat ett 20-tal timmar i Super Mario RPG så har den fördomen blivit motbevisad med råge. Faktum är att den unika värld som Svampriket befinner sig i, komplett med rikligt varierade miljöer, en rik mångfald av skumma varelser och magiska förutsättningar som i sin enkelhet lägger en utmärkt grund för ett rollspel av det mer tillgängliga slaget.

För till skillnad från många andra titlar i genren så står Super Mario RPG ut som ett av de enklaste exemplen att förstå sig på och gör det i min mening till ett lysande spel för den som vill prova på rollspels-konceptet i en välbekant tappning. Spelsystemet förklaras grundligt i början av äventyret och är lätt att förstå sig på där de turbaserade striderna står i centrum. Här kan Mario och hans allierade välja mellan att gå till angrepp på vanligt rättframt vis eller förbruka fokuspoäng (FP) för att kasta fram ett urval av specialattacker. Att upplägget är turbaserat betyder dock inte att det är fritt fram att lägga ifrån sig kontrollen under motståndarens tur, utan om min reaktionsförmåga är bra nog kan jag genom ett vältajmat knapptryck blockera ett fientligt angrepp eller förstärka mitt eget. Det gör att jag alltid känner mig delaktig i striden, oavsett var någonstans vi befinner oss i turordningen, vilket bidrar till mitt eget engagemang. Nytt för remaken är dessutom att en perfekt träff har möjlighet att skada flera av mina motståndare samtidigt, vilket ofta hjälper till att ta kål på mina svagare motståndare utan att behöva tillägna dem en egen attackrunda. Den stora nyheten är dock möjligheten att utföra en superattack där mitt party går samman i en cinematisk trippel-manöver vars effekt varierar beroende på vilka vänner som jag i stunden har framme på spelplanen.

Jag kan dock inte låta bli att känna att striderna saknar viss balans när det kommer till hur väldigt kraftfulla Mario och hans lag känns redan tidigt i äventyret. Kanske handlar det just om att de nya tilläggen i stridssystemet inte har vägts upp ordentligt i fiendernas egna förmågor för det är i min mening otroligt sällan som jag faktiskt upplever någon som helst typ av utmaning i Super Mario RPG. Jag tror att jag kan räkna de få gånger som jag har förlorat en strid på fem fingrar, samtliga tillfällen har varit på grund av att jag tog mig an någon av spelets valfria bossar alldeles för tidigt. Att Super Mario RPG är ett spel, främst utformat för en yngre målgrupp som tar sina första steg i rollspelsvärlden, tar jag förstås för givet men i samma veva som att utvecklarna av remaken faktiskt har valt att inkludera ett lättare alternativ till svårighetsgraden så hade jag gärna sett att även ett tuffare läge hade funnits med. För i nuvarande skick går det att spela igenom Super Mario RPG, mer eller mindre på autopilot och jag tror verkligen att en ytterligare grad av utmaning skulle balansera upp det till den nivå som åtminstone hade passat mig mest.

Som jag hastigt nämnde tidigare så är ju Mario inte ensam på resan, utan får sällskap av en grupp vänner som jag stöter på under äventyrets gång. Här får jag bland annat bekanta mig med "grodan" Mallow och dockan Geno som dels tar med sig en rad trevliga färdigheter till våra många bataljer tillsammans samtidigt som jag även uppskattar den mängd hjärta och personlighet som de båda skänker truppen. Jag uppskattar den friska fläkt som kommer med att ha medhjälpare i ett Mario-spel som varken är Luigi, Yoshi eller Toad-baserade. Varje karaktär har utöver sina specialattacker också en rad vapen som kan låsas upp under äventyret. Rent praktiskt handlar det dock nästan uteslutande om att varje tillhygge jag finner är starkare än det föregående, vilket är ett upplägg, ungefär lika djupt lika djupt som ett pressat A4-papper men som ändå skänker mig viss glädje när det kommer till variationen av animationerna i strid. Att skifta från att använda Marios stora träklubba till att sula ett koopa-skal i ansiktet på en fiende är ett trevligt ombyte och när jag efter ett par timmar ser hur en av spelets senare allierade, som jag låter vara onämnd, plocka upp och självsäkert slunga iväg Mario som en handboll i motståndarnas riktning så brister jag till och med ut i ett förvånat men hjärtligt gapflabb. Jag hade dock gärna sett att fler vapen fanns tillgängliga genom spelets gång och att dess statusvärden hade varierat i betydligt högre grad än vad de gör.

Trots att Super Mario RPG medför ett helt annat sätt att röra sig på än vad den gamla rörmokaren annars är van vid så är plattformandet fortfarande högst närvarande, även här. Ofta är det dock inte svårare än att världsvant skutta upp för en kulle eller så, men här och där dyker det upp platser som jag mer än gärna skulle vilja jämna med marken. Egentligen är det faktiskt inte miljöernas fel utan snarare mitt eget djupseende som i kombination med den stela handkontrollen och den statiska kameravinkeln gör vissa moment otroligt frustrerande att ta mig igenom. Med en kamera som ständigt befinner sig snett ovanför nivåerna i en diagonal-aktig vinkel blir det märkligt att kontrollera Mario som uppenbart hellre rör sig i riktningarna upp, ner, höger och vänster, speciellt när det kombineras med att hoppa och framförallt landa på rätt ställen.

Att göra Svampriket till skådeplats för ett nybörjarvänligt rollspel är en idé som jag aldrig någonsin hade trott att någon skulle komma på och tanken av att någon kläckte den för hela 27 år sedan får mig att tänka tillbaka på 90-talet som en härlig era för kreativitet då utvecklare vågade ta risker och prova nya saker med sina etablerade varumärken. För idén visade sig vara en riktigt god sådan och förutom själva rollspels-aspekten har jag verkligen uppskattat ett Mario-spel med en någorlunda utvecklad berättelse med både karaktärsutveckling, bra tempo och bitvis riktigt skarp humor. Miljöerna som jag besöker tillsammans med Mario är dessutom riktigt varierade och flera av städerna och dess invånare får mig att se Svamprikets, tillsammans med dess grannländer i ett helt nytt ljus. Jag hoppas att Nintendo väljer att utforska dessa mer i framtiden.

Så vad är det som skiljer sig mellan originalet från 1996 och remaken som jag har tillbringat den senaste månaden i? Först och främst handlar det förstås om det visuella och jag vill verkligen ta tillfället i akt att hylla den nya versionen för hur vacker den helt enkelt är att se på och vistas i. Man har dessutom lyckats med detta ögongodis till återskapelse utan att för den sakens skull dra ner retro-känslan som fortfarande sitter i varenda liten byggsten, vare sig det handlar om nivåerna, dialogen eller karaktärsmodellerna. Super Mario RPG är snyggt helt enkelt och med tanke på att allt är så extremt troget till förlagan så får jag känslan av att det är precis så här som utvecklarna på Square (Enix) föreställde sig att spelet egentligen skulle se ut när de skapade det till Super Nintendo 1996. De hade bara inte tekniken att förverkliga sin vision på den tiden. Hade jag fått slänga in min egen önskan här så hade det också varit möjligt att enkelt skifta mellan den gamla och nya grafikstilen för att ges möjligheten att spela Super Mario RPG i retro-läge och kanske på det sättet också uppskatta remake-aspekten av äventyret mer.

Utöver det visuella så har även musiken fått sig en modernisering men jag skulle säga att det främst rör sig om mindre justeringar för att passa nutidens preferenser bättre. Här har man dock varit så pass generös att inkludera möjligheten att byta helt fritt mellan det gamla originalspåret och den omarbetade versionen så att den som hellre lyssnar till de gamla tonerna från 1996 kan få göra det. Musiken i sig gör för övrigt ett bra jobb med att förmedla riktigt fin rollspels-känsla av klassiska mått och jag uppskattar hur nya stycken avlöser varandra och speglar miljöerna, allt eftersom jag upptäcker nya platser. När jag tillbringar lite för lång tid på ett och samma ställe blir det dock snabbt tröttsamt att höra de pumpande ljudslingorna gå på repeat, speciellt eftersom att det ofta handlar om ganska aktiva och energibubblande låtar. I städerna som jag i regel tillbringat lite längre tid med att utforska, hade jag till exempel gärna haft lite lugnare och mer harmoniska melodier.

Trots att remaken av Super Mario RPG är en riktigt mysigt vacker modern version av en klassisk förlaga, med underbara färger och ett uppiffat ljudspår så kan jag dock inte låta bli att känna en viss saknad efter spelmässiga nyheter. Som jag ser det finns det två sätt att bedöma en remake på. Antingen så kan man välja att bara se på hur väl en utvecklare har lyckats förfina ett spel på ett visuellt plan och betrakta exempelvis Bluepoints Demon's Souls som den perfekta remaken. Den andra varianten skulle vara att ta en valfri titel och bygga om spelet från grunden så att det inte bara förverkligar den ursprungliga visionen, utan genomgående vidareutvecklar konceptet till nutidens teknik och sätt att göra spel på, i stil med remaken av Resident Evil 2 eller Final Fantasy VII. Jag vill hävda att inget av sätten är mer rätt än det andra, samtidigt som jag förtydligar att Super Mario RPG absolut hamnar i den första kategorin. Det är en oerhört vacker remake som bortsett från några små tekniska förändringar är precis samma spel som det var för 27 år sedan.

Jag har dock haft en trevlig resa tillsammans med Mario, Geno, Mallow och alla de andra som har korsat min väg under äventyrets gång och oavsett om du var en av de lyckliga spelarna som fick tag i en kopia när det begav sig under Super Nintendo-eran eller om du utforskar Super Mario RPG för första gången så tror jag att din upplevelse blir en angenäm sådan. Trots att spelet i min mening är på tok för enkelt, har en del frustrerande plattforms-moment och saknar några egentliga nyheter så är det en bit av 90-tals-nostalgi som har återuppväckts i en barnsligt vacker ny skrud. Den här gången är vi i Europa dessutom välkomna att åka med på resan!