Super Princess Peach

Håll i huvudbonaden när det blir ombytta roller i svampriket. Bowser har äntligen fattat poängen, istället för att kidnappa Prinsessan så kniper han Mario™. För om det är något slutbossen har lärt sig så är det att det är Mario som är det stora problemet. Och varför klippa rosknoppen när man istället kan dra upp rötterna? Den stora frågan är väl snarare varför det var tvunget att ta 23 sura år innan poletten ramlade ned. Utöver detta så har Bowser även nallat en magisk vibbstav som kan trolla fram både dåliga och bra vibrationer [tillsätt slumpgenererat Kikki Danielsson-skämt].

Men, det finns alltid ett men, den här gången är Prinsessan inte så försvarslös som hon annars brukar vara. Kanske har hon tränat kendo i smyg eller så är det den där dagen i månaden. Det bärs iväg till Vibe Island där man måste hitta och hamstra tillfångatagna Toad-svampar, samla guldpengar och spöa minibossar för att till slut rädda både Mario och birolls-Luigi. Så att hon kan återgå till bullbakande, tröjstickande och barnafödande.

Som den stackars tjej hon är så blir hon väldigt påverkad av Bowsers vibbstav vilket resulterar i humörsvängningar som knockar den ursprungliga skalan "premenstruella besvär och övergångsåldern" helt ur balans. Och genom att pilla fram ett par extra fettfläckar på den nedre tryckkänsliga skärmen så väljer man vilket känsloutbrott som passar situationen. Hon kan bli fly förbannad, så pass arg att hon och hennes omgivning fattar eld. Hon kan böla på beställning och gråta floder av Timberlakeanska mått för att dränka och sänka fula fiskar och vattna bönstjälkar. Hon kan bli tokglad och fångas i en stormvind för att antingen rensa fiender eller flyga till annars svårnådda avsatser. Och så kan hon på en handvändning bli kolugn, kontemplera och på så sätt fylla hjärtmätaren och bli odödlig för ett litet ögonblick.

Behöver jag skriva att dessa färdigheter kommer att användas till problemlösande? I sådana fall, dessa färdigheter kommer att användas till problemlösande! Dessutom tuggar användandet av känslospektrat på hennes känslomätare, som fylls på genom att låta parasollen (vi kommer till det) äta fiender.

Prinsessan Peach är alltså bestyckad med ett livsfarligt parasoll, lika farligt som det låter, med vilken hon nitar koopa-trupper och annat pack. Med parasollen kan hon självklart sväva för korta stunder för att underlätta knivigt plattformsstudsande, så som kjolen lät henne sväva över grovhuggna pixelkullar i Super Mario Bros 2.

Flickebarnet hoppar, studsar, springer, stojar, flyger och svävar fram över kladdkritade pluttinutt-världar som är så barnsligt sockervaddssöta att man får hål i tänderna. Räkna med omväxlande miljöer och trallvänlig "vissla hela vägen till tvättstugan"-musik.

Konceptet med våldsamma humörsvängningar har fått kritik för att vara stereotypt sexistiskt. Visst kan även jag känna att det blir lite av den typiskt japanska lolita-fablässen med 50-talskänningar inslaget i Fisher Price-förpackning. Kritik har även riktats till den låga svårighetsgraden, som om Nintendo själva har gått på myten om att de endast gör spel för barn. Annars har spelet hyllats för klassiskt kul plattformsstojande.

Super Princess Peach får så mycket gratis i sitt Super Mario-lull-lull att man inte vet om bara själva varumärket ger plus två i atmosfär och bedövar den kritiska ådran hos spelrecensenter. Om inte annat så verkar Super Princess Peach vara ännu ett trumfkort i Nintendo DS snabbt accelererande kvalitetsspellista.