Super Princess Peach

Ledsen att säga det men prinsessan finns inte i detta slott, inte i nästa heller. Däremot finns Mario-bröderna och x antal Toad-svampar där borta på Vibe-ön. Kidnappade! Och som Mario-substitut har vi svamprikets prinsessa herself. Plus ett paraply, man får inte glömma paraplyt. Superskurken Bowser har alltså snott ett stycke trollstav som kan mixa och trixa med känslor. För att inte någon ska stoppa den där ondskefulla planen som han säkert har spånat ihop så har han rövat bort ungefär hela svampriket, förutom prinsessan. Med lite hjälp av ett hungrigt paraply och humörsvängningar långt över PMS-standard kan till och med ett pimpinett flickebarn fixa biffen. För ute på Vibe-ön kan den magiska Vibe-trollstaven spela sjuka spratt med allt som påminner om östrogen (Nintendo gör ett utmärkt jobb med att blåsa 50% av världens befolkning med samma hårfön). Prinsessan gråter floder, skrattar upp till himmeln, mediterar och får aggrobryt om vart annat. Problemlösningen är lekislätt då tokböl ger näring till små bönstjälkar och häftig ilska kan bränna broar, åh, symboliskt.

Super Princess Peach stormar min redan fjantrosa Nintendo DS med dragna kladdkritor och sätter skottpengar på gråskalor! Blå himmel, grönt gräs, rosa aftonklänning och patrullerande Koopa-sköldisar som blir hemlösa när jag golfar loss deras skal. Även om prinsesspixlarna påstår annorlunda så vet jag att Princess Peach är Mario fast med äggstockar. TV-spelstypiskt störtskönt men stenhårt traditionellt.

Den där fyrkantiga skärmen som ligger och lurar på den nedre delen av konsolmaskineriet är i Super Princess Peachs fall en ovanligt uppenbar plojgrej. Med min klumpiga stylustumme flottar jag ned skärmen när jag ska lipa eller hetsa. Efter några spelminuter in i Vibe Island har man låst upp sitt första minispel: stylusbaserade femminuterslir som handlar uteslutande om att peta på skärmen tills man förstått varför de inte stoppades in i huvudspelet direkt. Plojgrej, var det.

Konstigt nog är Super Princess Peach inte hundraprocentigt Mario-precist. Varken att fingerflotta fram känslostormar eller att millimeterspela. Någon har tydligen tvålat in prinsessans klackar. För vad skulle annars förklara att jag måste göra en halv "Hadouken!" varje gång jag ska trycka ned henne och hennes spetsklänning i ett warp-rör (spelet protesterar om man inte står exakt i mitten på röret)? Det har alltid varit lite extra glid även under Marios sockeplast, men den här gången talar vi nästan isbane-halka. Men det vanliga plattformshoppandet sitter som en smäck, som den nu gjort i 23 år.

Hur hårda, kisande blickar jag än kastar mot innehållsföreteckningen hittar jag ingen "Super Mario". Allt jag finner är det finstilta "kan innehålla spår av Nintendotastiskt plattformsstojande" och ett "skall ej användas vid bruk av tungt maskineri", vad det nu ska betyda. I vilket fall skulle Super Princess Peach lika gärna kunnat ha släppts 1992. Spelet ser ut och spelar som ett Super Nintendo-spel. Vilket inte är något fel alls då det trots allt ser mycket bra ut och är ruskigt underhållande. Men jag får fortfarande intrycket av att de inte har ansträngt sig även om det enda jag verkligen kan klaga på är svårighetsgraden och spellängden som är några snäpp över ga-ga-go-go.

Struntar man i tuggmotstånd och speltid så är Super Princess Peach klassiskt Nintendo-socker som bjuder på söta och salta karameller handplockade från företagets långkörare.