Super Stardust Ultra

Grundtanken med Super Stardust är enkel, du spelar som ett rymdskepp vars uppgift är att rensa galaxen på meteoriter, och har så varit sedan originalet släpptes till Amiga 500 1993. Året därpå släpptes Super Stardust vars skepp kom lastat med inte bara finputsad grafik utan också tredimensionella miljöer. Sen blev det tyst och många började undra om rymdäventyret tagit slut. Men så 2007 fick vi höra att Super Stardust HD var på väg till Playstation 3 och när det lanserades senare samma år hyllade såväl spelare som kritiker dess återkomst.

Och nu kommer nästa del, Super Stardust Ultra, som påminner mångt och mycket om sina föregångare. Grundpremissen är kvar, du spelar fortfarande som rymdskeppet som ska rädda galaxen från onda, flygande stenar och utseendemässigt är det snudd på identiskt med sin föregångare. Det första som slår mig efter att ha kickat igång resan är hur beroendeframkallande det är. Tack vare det hysteriskt enkla upplägget är du snabbt igång och det är hysteriskt enkelt att fastna.

"Get ready" uppmanar en röst mig via den inbyggda högtalaren i Dualshock 4, innan ett par röda ringar börjar pulsera på skärmen. Sekunden senare har några stenbumlingar släppts lös och spelet är i gång. Jag manövrerar enkelt mitt skepp med den vänstra styrspaken samtidigt som jag pulvriserar allt från stenar till larvliknande ormar som ser ut att vara direkt hämtade ur valfritt Snake, med högra spaken. Då, då ploppar värdefulla ting upp som extra poängbonusar, boosts och extra bomber. Sistnämnda kan användas i de stunder då spelet blir lite övermäktigt.

Och tro mig, även på easy kan det stundvis bli lite lätt kaotiskt. Beroende stenarnas storlek krävs det ibland mer än ett skott för att de ska gå i bitar men när de väl gör det, är det i tusen. Så i stället för att ha tre stora block som flyger omkring har du istället 15 mindre klot att oroa dig för. Lägg till ormarna som jag nämnde tidigare och du har en potentiellt rejäl utmaning framför dig. Jag säger potentiell just därför att det under vissa omgångar är väldigt lugnt, medan andra inte. I grund och botten påminner upplägget om exempelvis Geometry Wars 2, så alla som spelat det eller dess föregångare kommer känna igen er.

Här har vi en anledning till varför jag diggar Stardust Ultra. Svårighetsgraden. En klassisk "Game -Over"-skylt har på senare år lyst med sin frånvaro medan den i Super Stardust Ultra är lika vedertagen som Kalle Anka på julafton. Du startar med tre liv som du sedan ska använda för att klara av nivån. Misslyckas du får du en trevlig skylt som förkunnar att spelet är slut och sedan ett val om du vill försöka igen. Från start. Lyckas du däremot blir du belönad med ett finfint poängbräde samtidigt som ditt skepp spinner loss i bakgrunden. Jag sätter en femma på att detta kommer ge upphov till inte bara en utan säkert två glädjevrål då man äntligen slår det där poängrekordet man varit ute efter, eller slänger handkontrollen i väggen då du kolliderar med en bumling tre poäng innan. Lägger du sedan till läget "Endless" (där hela armadan kommer på en gång) då får skjuta stenar till döddagar så har du som sagt en svårighetsgrad som redan på medium djävulsk.

Rent visuellt är Stardust Ultra en fröjd för ögat. Skotten är mysigt spacegröna och varje träff genererar härliga färgexplosioner i miniatyr. Skulle du få nog och släppa en bomb så utökas den här lilla miniatyrexplosionen ytterligare, vilket ser väldigt bra ut då allt tillskillnad från Super Stardust HD som renderades i 720p, nu visas upp i sann 1080p. Om vi får fortsätta att jämföra med Geometry Wars 2 (som stått modell för Super Stardust-serien) så skiljer det sig lite i just det grafiska. Medan Geometry Wars 2 inte var så snällt mot oss med aktiv epilepsi så är Super Stardust Ultra lite mildare mot ögonen. Menyerna består inte utav en smärre regnbåge utan är mer neutral. Metalliskt tonade bokstäver mot en blå, stjärnfylld galax är väldigt trevligt att vila ögonen på och i kombination med musiken som rullar i bakgrunden kan det vara rent utav sövande. Men som jag redan sagt så ändras det i samma sekund som du trycker på start.

Rent tekniskt fungerar Super Stardust Ultra toppenbra och de gånger något går fel så kan jag nog säga att det då berott på att man själv har kört på något. Spelkontrollen är som tidigare nämnt väldigt enkel, vänsterspak för styrning, högerspak för skottlossning, L2 för extra fart samt R2 för att jämna ut oddsen (om man nu har några bomber kvar).

Sammantaget skulle jag säga att spelet står och väger mellan en sjua och en åtta. Då det oftast erbjuder en utmaning perfekt för den som längtar tillbaka till de oförlåtande, myntslukande arkadhallarna från 80-talet kan det också stundvis ge en enkel match för den som vill slå ihjäl en kvart innan man går till bussen. Lite kluven är jag nog, vilket i sig är rätt talande. Därmed landar det här rymdäventyret i slutändan på en respektabel sjua.