Superman: Man of Steel

Ett tekniskt superbt spel baserat på DC Comics och Warners Bros tecknade TV-serie. Man of Steel är dock en annorlunda upplevelse, visuellt mer likt en dålig actionfilm satt i framtiden och spelmässigt fullkomligt katastrofalt. Välkommen till årets näst sämsta spel.

I vanlig ordning hotas Metropolis av en samling skitstora skurkar, denna gång i form av ljusgröna, flygande robotar. Stålmannen rycker ut för att hålla stadens luftrum rent från ohyra men förstår snart att det handlar om en kraftigare fiende än han först räknat med. Striderna fortlöper därför längre än beräknat, något som jag i dagsläget fortfarande drömmer svåra mardrömmar om. Detta är nämligen ett av de mest sorgliga produktioner jag provat till Xbox och tillsammans med Whacked! det sämsta jag testat i år.

I Man of Steel är Stålmannens värld en ganska unken och dyster sådan. Inget av den lekfulla designen eller den skönt ovetande och oskyldiga atmosfär som omger Metropolis finns med. Cirkus Freaks framtidsvision är grå och tråkig och känns helt fel för att vara ett Stålmannen-spel. Clark ser om möjligt ännu tristare ut då skrattretande proportioner tillsammans med hemska texturer gjort honom till någon slags halvdvärg med jättestora mörka fält på dräkten (vilka säkert ska föreställa skugga från hans svulstiga muskler). När Stålis flyger bildas också en slags fartrand efter honom i blått och rött, en effekt som är så oerhört pinsamt usel att jag skäms för spelets designers skull.

Spelkontrollen är inte heller något mästerverk utan lämnar lika mycket att önska som grafiken. Att styra stålis känns helt ointressant då precision och dynamik är två begrepp som helt uteslutits. Man of Steel för hela tiden tankarna till det våldsamt usla Superman på Nintendo 64, ett Titus-spel som gav mig mardrömmar i över ett år. Då Stålmannen flyger ser han nödig och besvärad ut, när han går ser han ännu mer besvärad ut. Jag tror i slutändan att programmerarna och animerarna som jobbat med den här smörjan helt enkelt tröttnat efter att ha kommit halvvägs och struntat i att finputsa på saker som dessa. Antingen det eller så är utvecklingsteamet en samling kromosomfattiga stackare utan begrepp. Det händer ofta att jag fastnar i skyskraporna då jag försöker flyga runt dem och kameran är näst intill värdelös.

Som jag tidigare nämnde börjar spelet med att staden invaderas av flygande jätterobotar, en spelstart som går till historien som en av de sämsta någonsin. Det blir lite bättre några timmar in i spelet då uppdragen blir en aning mer varierade, men aldrig bra, inte ens godkänt. En bit in i spelet lämnar Stålis Metropolis deprimerande himmel för att slåss ute i Phantom Zone där både Braniac 13 samt Lex Luthor väntar. Ljudet är lika pinsamt dåligt som grafiken. Musiken låter som 20 år gammalt MiDi-klink och ljudeffekterna når vår betygsskalas absoluta botten.

Jag har väldigt, väldigt svårt att hitta något positivt i Man of Steel, ett spel som egentligen aldrig borde släppts. Ibland undrar man vad utvecklarna och utgivarna tänker med då de skeppar smörja av den här typen. Eller så var det jag som spelade spelet under orättvisa förhållanden, jag hade trots allt TVn påslagen.

Superman: Man of Steel är ett perfekt exempel på värsta sortens licensmissbruk och ett riktigt skitspel som alla bör missa. Stor varning!