Switch 2 Welcome Tour

Det är kul att efter att ha recenserat spel i över två decenniers tid fortfarande få kunna bli överraskad och känna att det finns utmaningar kvar. Switch 2 Welcome Tour är ett perfekt exempel på just detta. Jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig an det och se på det, och jag har även svårt att hitta en direkt målgrupp för det, även om jag spelar det och tycker att det är ganska trevligt.

Jag utgår från att det var fler än jag som höjde lite på ögonbrynen när Nintendo utannonserade det som en slags introduktionstitel till Switch 2. Många har dragit paralleller till Wii Sports på det viset att spelet är tänkt att fungera som en slags genomgång av den nya hårdvaran och presentera de möjligheter den bjuder på. Men där Wii Sports var ett spel för alla, känns Switch 2 Welcome Tour egentligen inte som ett spel för någon, utom möjligen en liten superinitierad klick hardcore-fans som gillar experimentella titlar och lågt tempo.

Först var min spontana tanke att det givetvis borde ha ingått med konsolen på samma sätt som Wii Sports gjorde - vilket starkt bidrog till att göra Wii till Nintendos då största konsolsuccé. Switch 2 Welcome Tour har dock givetvis inte alls samma sexiga, avskalade och intuitiva dragningskraft som Wii Sports, och hittas som sagt snarare i andra änden av skalan. Här är det frågan om supersmå karaktärer, massor av text och förvånansvärt komplext upplägg.

Switch 2 Welcome Tour gör nämligen verkligen skäl för sitt namn och hela spelet (eller åtminstone den del jag fick prova på) utspelas på en jättelik Switch komplett med alla tillbehör. Jag spelar som en oerhört liten karaktär, och ovanpå konsolen finns ett antal tält som fungerar som ett slags demostationer, Quiz-diskar med personal bakom och andra stationer samt folk som går omkring. Allt som finns på konsolen såsom knappar, uttag, högtalare, magneter med mera är klickbart och om du trycker på dem får du en liten förklaring om vad de gör.

Genom att kolla på allt för att bocka av det som finns att se i varje område, framgångsrikt spela demos och göra Quiz låser du sedan upp nya områden av konsolen samt tillbehören att besöka. Jag tog min lilla karaktär (som givetvis kan personifieras i viss mån) och började utforska, från en enorm vänster Joy-Con 2, därefter skärmen och sedan höger Joy-Con 2. Att ta sig vidare är inte alltid helt enkelt och kräver en viss mängd medaljer och att man hittar saker, som visar sig kunna vara ganska väl gömda.

För min egen del blev jag lite överraskad över hur detaljerade Nintendo är i sina beskrivningar av allt. Welcome Tour går verkligen på djupet mer än man kan tro, och när jag klickade på den lins som utgör tekniken bakom muspekaren, fick jag veta hur Nintendo arbetat med olika linsval eftersom det är lite större avstånd mellan lins och underlag än på en normal PC-mus. Likaså fick jag veta hur vibrationerna i Joy-Cons 2 även kan användas för att skapa ljud, och hur tekniken åstadkommer detta - illustrerat med det omisskännliga ljudet av att man plockar en peng i Super Mario Bros. Ofta finns även lite historia inbakat, som att Nintendo påminner om att de faktiskt släppte en officiell mus redan 1992 med Mario Paint och även hade Nintendo 64 Mouse i Japan år 1999. Att Joy-Con 2 fungerar som en mus är därför egentligen mer i tangentens riktning snarare än något helt nytt för Nintendo.

Efter att ha läst på om ett visst ämne kan du gå till en Quiz-disk för att göra en snabb frågesport om ett visst ämne. Frågorna är inte särskilt svåra om du verkligen läst skyltarna runt disken (du får svarsalternativ varav ett eller två ofta är mer åt det humoristiska hållet), men har du inte gjort det, är det några som närmast är blinda chansningar. Ett ovanligt upplägg som betyder att jag de facto pluggar Nintendo-reklam, något som både stärker mig i min uppfattning att det nog ändå borde ha ingått med konsolen, samtidigt som jag förstår att det verkligen inte är för alla och inser varför Nintendo inte velat bundla det.

Det här är ett spel som barn inte ens kan spela på grund av all text, och den casual-publik som köper Switch 2 är förmodligen inte intresserade av att läsa om den magnetteknik som används för att fästa Joy-Con 2 i skärmen. Jag tvivlar på att ens gamers är supersugna på att gå omkring och läsa anslagstavlor och se till att komma ihåg vad som står på dem inför framtida utfrågningar. Det är helt enkelt inte ett särskilt lämpligt spel att skicka med konsolen, men jag vet inte om jag tycker det är så lämpligt att ta betalt heller.

Nåväl, de olika demo-tälten som finns här och var är alla dedikerade till olika funktioner i din Switch 2, och de är ganska fascinerande utformade. Ta till exempel sättet med vilket Nintendo väljer att illustrera 4K-grafik. De gör detta med ultraklassiska banan 1-1 i Super Mario Bros, och visar hur frimärksstor den blir på en 4K-skärm. Hela banan blir bara ett litet streck på en normal stor TV, i vilket du inte bara ska spela igenom den utan även bland annat klara den utrustad med eldblomma, gå ner i ett grönt rör och ta en 1up-svamp. För mig som har åldern inne satt allt i ryggmärgen (även om jag lyckades med n00b-konststycket att direkt dö på den allra första Goomban, överrumplad av hur oerhört litet allt var), men när jag kollade på en person hälften så gammal som mig (alltså fortfarande drygt 20 år) som spelade samma så slet han i gott och väl en kvart med att hitta det osynliga block som ger en 1up-svamp innan jag avslöjade var den fanns. Återigen, det är inget för barn.

Andra övningar jag testade var bland annat att på tid styra en boll genom en labyrint, användandes Joy-Con 2 som mus, identifiera i vilken bilduppdatering objekt flög över skärmen i (för att illustrera hur överlägset det är med 120 bilder per sekund) och ett maracas-minispel som visade hur bra den nya skakfunktionen är. Sistnämnda imponerade rejält där det tydligt kändes i Joy-Con 2 när en maracas fylldes med större eller mindre föremål.

Alla dessa minispel har dessutom högre utmaningar, men de är verkligen bara basala tech-demon och i sig inte särskilt underhållande egentligen. En vanlig gren i valfritt Mario Party har mer djup än dessa, och de högre svårighetsgraderna tillför därför egentligen inget.

Min favorit bland demo-tälten var en Twister-liknande (det där populära förfestspelet, ni vet) historia där man skulle sätta sina fingrar på färgade rutor och försöka klara alla tio. Vissa demos måste spelas på TV, andra på enhetens skärm - denna gren hörde till sistnämnda, och fingrarna flätades snabbt ihop, men jag tyckte ändå det var en kul bagatell som bjöd på något nytt. Sammantaget är dessa demo-tält i grunden inget märkvärdigt, men likafullt underhållande och fyller syftet med att verkligen demonstrera hårdvaran samt uppmuntrar att försöka igen för att sätta rekord så du kan få fler medaljer och låsa upp nya grejer.

Switch 2 Welcome Tour är kort sagt bökigt att recensera. Särskilt kul blir det aldrig, men jag har heller inte speciellt tråkigt eftersom jag jobbar med spel och ändå är genuint intresserad av Nintendo. Och man kan diskutera om jag spelar överhuvudtaget då det ytterst hjälpligt kan kallas gameplay att klicka på alla funktioner på en Switch 2, läsa facklitteratur om konsolens batteri samt skaka Joy-Cons eller rita streck med en mus.

Den största bristen med spelet är dock att du faktiskt inte kan klara det om du inte köpt vissa tillbehör. Har du inte en Pro Controller så får du inte göra dess övningar, samma med kameran och så vidare. Jag fattar varför eftersom det såklart krävs en Pro Controller för att du ska kunna spela med den, men det är verkligen inte ett upplägg som känns särskilt klockrent och det borde tydligare framgå att man inte får hela upplevelsen utan tillbehör.

Utöver att Nintendo såklart vill tjäna en slant extra på Welcome Tour istället för att bundla det, så har min tid med spelet ändå fått mig att förstå varför de säljer det separat. Det är plottrigt, innehåller väldigt mycket text och känns utformat för en oerhört nischad grupp spelare. Jag tror det är ett spel som många barn och nybörjare lär ogilla, och inte ens jag som är målgrupp har särskilt kul egentligen, utan det känns mest som att jag bockar av en lista av saker att göra.

Visst, det är ett väldigt billigt spel - som knappt ens kan kallas spel - men det gör det inte roligare. Om du vet med dig att du inte gillar lågt tempo, mycket text, klen interaktivitet och att plugga så är det bättre att välja något annat istället. Men om du ändå hör till den smala gruppen hårdkokta Nintendo-fans som köper konsolen och alla dess tillbehör samt gärna betalar för att få flexa med din kunskap, så lär detta vara helt i din smak.