Syndicate

Det börjar bra. Actionsekvensen i inledningen är så omsorgsfullt genomarbetad att det känns om att jag spelar Half-Life 2 för första gången eller läser de inledande raderna i en efterlängtad roman av Christie Golden. Jag känner mig rent av uppsluppen. Lycklig. Har svenska Starbreeze kammat hem storkovan med Syndicate eller har jag bara blivit galen?

Framtiden är här och storföretagen har tagit över precis all nämnvärd marknad. Inga medel har skytts för att konkurrera ut varandra och mitt yrke är ett resultat av det. Jag är en agent med ett högteknologiskt chip i huvudet. Ett chip som låter mig styra och ställa som jag vill med andra människor vars chip inte är lika kraftfulla. Vill jag så kan jag till och med få människor att ta livet av sig genom ett enkelt kommando.

Den här kraften kommer förstås med ett ansvar, men det är ett ansvar vår protagonist inte lärt sig ta ännu. När jag går in i en lobby i en gigantisk kontorsbyggnad i sällskap med en annan agent verkar jag inte bry mig nämnvärt om hur hänsynslöst och iskallt han placerar skott efter skott i försvarslösa civila. Ändamålen helgar medlen antar jag och det blir snabbt tydligt att jag befinner mig i ett samhälle där den grundläggande tryggheten i den mänskliga moralen inte längre existerar.

Snart delar vi på oss, jag och den andre agenten, och jag får syn på ett gäng fiendesoldater. Beväpnad med ingenting alls spetsar jag mina teknologiskt förbättrade instinkter och ser världen ur ett slow motion-perspektiv. Den första fienden har ingen chans. Jag hinner fram innan han hunnit avlossa ett enda skott och trycker upp det kalla stålet ifrån hans eget vapen i ansiktet på honom innan jag tar det själv. I ögonvrån ser jag hur hans kumpaner börjar avlossa ett par skott. Lugnet före stormen.

När jag lämnar slow motion-läget är det som att jag kommit upp till ytan igen efter en lång stund under vatten. Vapensmattret blir plötsligt överväldigande och jag påminns om min egen dödlighet. Ett par skott i ansiktet bör vara allt som krävs hinner jag tänka innan fienderna duckar och försvinner bort bakom varsitt skydd. Efter några sekunder har mätaren som tillåter mig att sakta ned tiden laddats upp igen och när jag slår på den kan jag se människor genom materia. När fienden sakta reser sig för att skjuta gör jag min poäng övertydlig; det är jag som styr och ställer nu.

För det är så det känns att spela Syndicate. Det känns som att jag begåvats med Adam Jensen från Deus Ex: Human Revolution som pappa och Faith från Mirror's Edge som mamma. Jag kan röja precis hur hårt jag vill. Jag behöver sällan ta skydd utan kan istället förlita mig på mitt aldrig sinande flöde ammunition och mina olika förmågor. Har jag en jobbig jäkel längst bak i fiendeledet så kan jag aktivera chippet i hans hjärna och tvinga honom att arbeta för mig istället.

Plötsligt kommer fienderna mellan mig och min nya kumpan att bli beskjutna från två håll och när, den för bara några sekunder sedan, jobbiga jäkeln är färdig kommer han att drabbas av panik och skjuta sig själv. Självklart går det inte att utföra dessa förmågor hela tiden. Spelet belönar mig efter en tids stridande genom att fylla på mätarna och det hela känns rättvist och precist uträknat. Tyvärr är förmågorna allt för få och något jag gärna hade sett mycket mer av då detta trots allt är spelets mest originella funktion.

När jag tagit mig en bit in i spelet och dödat en viss fiende kan jag köra in ett gäng tentakler i hans hjärna och utnyttja egenskaper i hans chip för egen räkning genom att låsa upp bonusar. Dessa rör sig främst om sifferartade petitesser såsom 20% mer maxhälsa eller förmågan att påverka flera fiender på samma gång med mina attacker men dina val kommer att avgöra hur du tvingas tackla situationer senare i spelet. Välj med omsorg. Scenerna är förresten hyfsat grafiska och snuskiga så jag råder dig att ta hänsyn till åldersrekommendationen.

Det är förresten någonstans här, när jag kört in tentakler i en annan mans öra och rotat runt, som Syndicate verkligen når sin kulme. Därefter går det, beklagligt nog, bara utför. Anonyma bossar och minibossar rivs av på löpande band, vapenfloran stannar upp, jag lär mig inga nya förmågor och bandesignen blir allt sämre. Det är som att Starbreeze bestämt sig för att låtlistan är spikad och fortsätter lira samma gig om och om igen men på olika venyer.

Supertrist såklart, för de inledande timmarna i Syndicate är verkligen fantastiska. Den välpolerade grafiken (särskilt på PC) i kombination med det kanske bästa ljudet jag hört sen Battlefield 3 gör att jag sitter som klistrad även under de partier då storyn kommer på kant, men tänk om alla beståndsdelar kunde ha suttit på plats hela spelet igenom.

Tänk om jag sluppit klichéer som osynliga fiender, obligatoriska bossar runt varje hörn, jakten på flickan som försvinner bort så fort jag hunnit fram och dryga as som ska slå mig i ansiktet för var fjärde dörr jag går in i. Tänk om varje scen kunde varit lika briljant som den när jag går in i ett nattklubsinferno med vrålhögljudd dansmusik och hela klubben liksom försätts i panik när kulorna börjar vina åt alla håll.

I slutändan är Syndicate ett bra actionröj med en originell knorr. För mig kommer det för evigt att vara synonymt med vad som kunde varit om kvalitén hållit i sig hela vägen - en avlägsen dröm om en uppföljare, måhända - men det förblir trots allt värt dina pengar såtillvida du inte tvingas sälja guldtänderna och slakta spargrisen för att ha råd.