Syphon Filter: The Omega Strain

Det är en orolig värld vi lever i, en ny tid och med den kommer en ny form av terrorism. Inte från välkända stater, utan från grupperingar av extremister med sin egna agenda och egna metoder. I denna värld anländer den tredje delen av Sonys agentactionhistoria om Syphon-viruset. Efter att ha begett sig ut i fält tre gånger för att bekämpa Syphon-viruset har Gabriel Logan nu fått en glassigare position och sitter numera i sin bekväma skinnstol och skickar ut spelarens egna soldat för att återupprätta balansen som terrorister försöker rubba.

På bästa sportspelsmanér får man forma sin egna karaktärs fysiska utseende innan man beger sig ut på sitt första uppdrag. Här får man trimma ansiktsdetaljer, välja hårfärg, kön och mycket annat. Väl där ute finner vi en bekant situation. Allt är knas med killar med automatvapen som springer runt och uppför sig allmänt illa mot allt och alla. Medan man får i uppgift att ta hand om specifika uppdrag måste man även plöja sig igenom horder av fiender. Fiender som anländer till platsen i en aldrig sinande ström kan det tyckas då de ibland bara väller in från absolut ingenstans. Ett mycket irriterande moment med fiender som befolkar scenen varje gång man tittar bort. Ett koncept som kan fungera ibland, man här blir det bara tråkigt och långrandigt när man aldrig får slappna av. Det görs inte bättre av att fienderna dessutom är hopplöst korkade rakt igenom, något vi känner igen från förr. De springer mot en med en enorm dödslängtan, något som lätt uppfylls med den breda arsenalen.

Man hoppas på bättring, men när man börjar navigera genom banorna blir man tyvärr besviken. Detta känns faktiskt som själva definitionen av gammal skåpmat. Såväl uppdrag, vapen och struktur är återanvänt från de gamla spelen, utan att för den sakens skull ha lagt till något nytt som andas lite fräscht liv i konceptet. Kontrollen känner man igen, för det är fortfarande samma styva och klumpiga styrning och den saknar all form av acceptabel precision och känns överlag allt för klumpig för att kunna accepteras i ett spel i dag. Siktet i förstaperson är lite bättre, och ger vår karaktär möjligheten att sikta in sig på de ömtåligare delarna av den mänskliga anatomin och därmed förbättra eliminera fienden enklare, men även förbättra sin statistik i spelet. Efter varje uppdrag får man nämligen veta hur effektiv man har varit i skyttet med en dos god statistik. Något som i alla fall har fått mig att sträva efter att bli lite mer effektiv i mitt dödande. Till sin hjälp här har man självklart en mycket kompetent arsenal av projektilvapen. Pistoler och automatvapen finns det gott om, och då fienden konstant får förstärkning behöver man aldrig oroa sig för att få slut på ammunition. Med sig kan man bära tre vapen, en pistol, ett automatvapen och självklart de lite mer fredfulla vapnen, såsom shockbatong och även den numera klassiska tazer-pistolen som skickar ström genom fienden, och till slut även steker denne om man skulle hålla kvar för länge.

Grafiken går i dunkla och oinspirerade färger, och bandesignen är sparsmakad och odetaljerad. Detta leder till att det mesta ser likadant ut, något som snabbt blir mycket tråkigt. Sällan är det roligt att navigera genom dessa fantasilösa miljöer, och tristessen infinner sig snart, då man inser att man faktiskt spelar samma spel igen. Tyvärr är det här som Syphon Filter: The Omega Strain har sin stora svaghet. Allt andas gammal unken garderobslukt fyllt med damm och gamla opraktiska lösningar. Faktum är att det mesta i spelet känns gammalt, trött och uttjänt. Att det bitvis är ett schysst actionlir med fenomenala vapenljud och en hög underhållande skjutdon räddar inte situationen. Man kan samarbeta med fyra spelare via nätverksadaptern, men det räddar inte spelet det heller. Det öppnar upp delar av spelet som är oåtkomliga för den ensamme spelaren, men problemen ligger på ett mer grundläggande plan. Man har återanvänt för mycket gamla idéer och inte brytt sig om att göra något vi inte har spelat förut.