System Shock

Att spela System Shock idag är lite som att åka en tidsmaskin bakåt i tiden. Arvet denna serie har haft går inte att understryka eller överdriva. Det revolutionerade actiongenren. Ken Levine som skulle ta världen med storm (Bioshock, Thief: The Dark Project, SWAT 4) var med och utvecklade det och Bioshock, Prey samt Singularity är bara några av titlarna som aldrig hade vare sig sett ut eller fungerat som de gör om det inte hade varit för System Shock. Frågan är om System Shock har något att säga 2023, med tanke på diskussionerna om AI borde det såklart finnas plats för det här.

Det hela börjar lite mer än 50 år in i framtiden. Du är en hackare som blir fångatagen i ett försök att hacka företaget Trioptimum. Du blir arresterad och tagen till rymdstationen Citadel Station. En av cheferna för företaget ber dig att ta bort de etiska spärrarna för stationens artificiella intelligens "Shodan". Edward Diego som bett dig under vapenhot att göra detta, lovar dig en deal innan vakterna slår dig medvetslös. Mörkret omfamnar dig och efter en stund vaknar du, ensam, övergiven i en kuvös på stationen. Det blir snabbt tydligt att saker skett under din tid som medvetslös.

Jag känner ingen direkt nostalgi här, men redan vid mina stapplande första steg upplever jag charmen med actionspelen jag växte upp med. Du får enkla instruktioner om att plocka upp lite utrustning och får sedan några simplare uppdrag. Det finns inga tydliga pilar eller förklaringar hur du ska göra. Du släpps helt fri och kan göra vad du vill. Det påminner lite om Prey från 2017. Du har en ryggsäck med begränsad mängd plats att hålla reda på och resurserna är begränsade. Varje skott du skjuter räknas och du måste verkligen hushålla med allt du hittar för att överleva. Det visar sig snabbt att Shodan har något att göra med att fienderna är muterade och vill mörda dig och alla andra. Ironin i ett spel med en skurk-AI är att det också är en svaghet. Monstren har svårt att navigera miljöerna och blir lätt byte om du tänker till lite. AI:n hos datormotståndarna skulle behöva putsas lite på.

Jag tycker att grafiken och designen är riktigt bra. Det ser väldigt retro-modernt ut, och jag gillar det. Mycket av fyrkantigheten där miljöerna ser ut att vara ihopsatta av kartonger finns behållen. Det ser bra ut, låter bra och jag slukas snabbt upp av atmosfären. Shodans röstskådespelerska gör ett fint jobb med att få rösten att låta sådär obehaglig, som i originalet. Det är inte så svårt att föreställa sig när Terri Brosius som skapade originalrösten, gör den även här. Min stora problematik med både originalet och remaken är striderna. De kändes aldrig bra, inte ens på 1990-talet. I denna utgåva känns det lite som att det är en fördröjning på reaktioner och attackerna saknar kraft. Det händer inte mycket när du slår en fiende med ett järnrör. Det blir lite av en besvikelse med tanke på genren under 1990-talet och chanserna att förbättra detta till denna utgåva.

Jag har lite överseende med striderna här, som inte är direkt briljanta, eftersom mycket av fokuset kretsar runt att utforska och bygga upp din karaktär. Du tidigt får saker att placera på din karaktär. Lite som att du klär upp en riddare i ett rollspel, placerar du ut föremål i en meny som ger dig förmågor. Förutom dessa implantat finns det även mängder av röstmeddelanden och information du kan hitta. Precis som i We Went Back, Observation, Tacoma och Prey finns även pussel att lista ut. Ett av dessa skickade mig in i en datorvärld till syntmusik. Jag gillade verkligen det jag såg där. Utan att spoila för mycket påminde det mig om äldre 3D-rymdspel. Det finns mer att göra än att bara strida och det gör att några brister inte blir fullt så kännbara.

Med hjälp av föremål och ledtrådar från miljöerna kan du passera annars svårgenomträngliga platser. Jag var vilse inledningsvis och det är en bra känsla att skapa. Jag kan däremot förstå att många ogillar detta. Du kommer att behöva spara ofta, gå runt i miljöerna och acceptera att backtracking är ett inslag. Det handlar om att dammsuga miljöerna, navigera platserna rum till rum och samtidigt besegra motståndet. I vissa situationer kan du använda miljön till hjälp tack vare fällor, i andra situationer behöver smart mörda motståndet med dina vapen. Du saknar hela tiden riktning vilket gör att du behöver använda kartan och planera dina rutter. Jag älskar detta, men jag vet att många avskyr att gå vilse och kan således uppleva frustration.

Har du spelat originalet vet du vad du får. Har du inte spelat originalen får du ett väldigt betydelsefullt men idag bortglömt actionrollspel med en betoning på skräck. Du har en minnesvärd skurk som gör sin närvaro tydligt på rätt sätt. Denna artificiella intelligens är inte riktigt lika påtaglig och närvarande som exempelvis Glados i Portal utan psykotisk och mordisk på ett helt annat sätt. Det finns en kall logik bakom allt och du bär hela tiden med dig vetskapen att du släppte henne fri från sina etiska tyglar. I allt detta finns det kanske en analogi eller metafor som kan kopplas till vår verkliga utveckling av AI. Att system Shock får en remake nu är perfekt. Det låter oss dissekera en klassiker i ny tappning, med ett samhällsaktuellt ämne att sätta i kontext till berättelsen.

Det märks dock tydligt att även om det gjorts vissa förändringar här, att det är ett spel från 90-talet. Användargränssnittet är klumpigt, stridandet är oprecist och berättelsen tränger inte riktigt på djupet. Ändå har jag haft en rätt trivsam stund med detta. Det är mörkt, ensamt och fruktansvärt atmosfäriskt. Spelhistoriker och nostalgiker kommer att få ut mest med detta. Det vi har här tror jag inte kommer vinna många nya fans. Den nya grafiken, alla moderniteter, ökad mängd inställningar och annat har hjälpt det till en acceptabel nivå. Samtidigt är grundstommen gammeldags och kommer att skrämma bort vissa. Miljöerna är även de lika varandra och det är lätt att gå vilse. Detta kommer att göra dina första stunder förvirrande. Lägg sedan till dödliga fiender och du får något som inte tilltalar alla. Vilket är lite synd för det är ett bra spel.

Även om inte tiden har varit nådig mot originalet, lyckas remaken blåsa bort flera av problemen jag har med originalet. Det kanske inte revolutionerar vår spelvärld, men det kan skapa spännande diskussioner runt AI. Förmodligen frälser det inte så många nya, men det är lite av en kärleksförklaring till fansen. Jag är nöjd med det jag testade. Helheten trumfar enstaka problemen. Jag har däremot ingen riktig nostalgi att titta tillbaka på, visst jag föredrog tvåan, men jag var lite liten för att uppskatta det fullt ut. Däremot kan jag säga att trots att det finns mycket att kritisera, var detta nyskapande. Det var före sin tid och gjorde mycket för berättandet i actiongenren. Jag tror att om du älskar serien kommer du ha en trivsam stund med detta, för det hade jag. Jag hoppas att även tvåan får denna behandling innan trean kommer ut.