I vinter så är det 14 år sedan allting handlade om The Elder Scrolls V: Skyrim. Även om det vid samma tidpunkt kom en ny del i min älskade Zelda-serie så var det, lite otippat, det episka rollspelet från Bethesdas som tog upp all min tid och blev en av mina favoriter, någonsin. Spolar vi genom alla år sedan dess så har vi kunnat njuta av mängder med episka äventyr i öppna världar men nästa del i Elder Scrolls-serien har varit väldigt efterlängtad men lyst med sin frånvaro. Även om vi vet att den är på gång. Bara i år har vi dock kunnat äventyra på liknande vis i titlar som Kingdom Come: Deliverance II, Avowed och ganska nyligen i Oblivion Remastered. Men jag tror nog att utvecklarna på Questline, som så många andra av oss, längtade efter något som känns och liknar det där episka äventyret vi fick för nästan 14 år sedan.
För att kalla Tainted Grail: The Fall of Avalon för något annat än något som dragit enorma mängder av inspiration från Bethesdas rollspel - ja, det vore att ljuga. Men som tur är finns det något eget där bakom en yta som på flertalet sätt känns otroligt välbekant. Bara några minuter in i äventyret så doftar det hela både Elden Ring och The Witcher, också. Det tar visserligen lite tid, men sedan börjar man också ana ett väldigt imponerande och unikt världsbygge därunder en motor som gör sitt bästa för att hålla ihop något aningen för ambitiöst för ett såpass litet utvecklarteam. Det brukar refereras till "eurojank" - ett kanske lite väl ambitiöst koncept som dras ner en del av det tekniska. Där ambitionerna helt enkelt ligger över vad man rent tekniskt och på andra vis lyckas åstadkomma. Detta är inget storspel utvecklat av en enorm studio, allt sådant där märks. Men som tur är så är det även fantastiskt underhållande och ambitionen avspeglas också i många välgjorda delar.
Designen är förstaklassig med helt fantastiska platser att upptäcka.
Det unika världsbygget ligger delvis i att man lutar sig mot Kung Arthurs legend. Men det handlar nästan mer om att fylla världen och äventyret i ett mörker som gör det till just något eget. Att vakna upp i en fängelsehåla och sedan fly är givetvis något av en enorm kliché, men när man når Avalons första region Horns Of The South och all inspiration och det egna konceptet blir en sällsamt fascinerande mix - så är det svårt att inte känna, ungefär, samma sak som man gjorde när man kom till Riverwood i efter den inledande flykten från en drake i Skyrim.
Efter att ha rymt från nyss nämnda fängelsehåla så sätter då berättelsen igång. Det är självaste Kung Arthurs själ som blir ett med ens karaktär och en jakt på hans svärd, sköld och hjälm drar igång. Men trots att huvuduppdraget kretsar kring all den mystiken som i äventyrets inledande timme presenteras så är det lika mycket allting annat som Avalon bjuder på som kommer att stjäla ens tid. Kanske faktiskt än mer så än huvudberättelsen i sig.
Även om världen är mörk och full av faror bjuder den också på sådana här ögonblick.
För Avalon bjuder på mängder av berättelser och sidouppdrag. De flesta karaktärer har mycket att säga. Betydligt mer än de klassiska enstaka replikerna vi är vana vid och det märks att de lever i en värld som gjort mer än att bara börja knaka i fogarna. Sidouppdragen tilldelas organiskt när man utforskar men det är framförallt överraskningarna i upptäckter och små möten som tilltalar mig mest. Det kan vara att finna en pessimistisk stackare till man som inte vill lämna sin plats under en bro eller en hel liten by som annars hade legat helt bortglömd ifall man inte utforskat kustremsan. Även gällande huvudberättelsen så finns det förgreningar och val i hur man utför saker och vilken sida man till slut stället sig på. Äventyret tar en genom ett post-apokalyptiskt landskap där en pest härjar och där nätterna bjuder på oanade faror. Det är som att det hela andas Fallout fast då i en fantasymiljö istället. Enorma monument reser sig i fjärran. Även om de i mångt och mycket bara är kulisserna så berättar de en historia om att Avalon en gång varit ett land som frodats betydligt mer än nu. För den som avviker från stigen, och tro mig det vill man göra, finns det alltid något att upptäcka och uppleva.
Viktigt att visa respekt till kossorna.
Lika snabbt som hänförs av omfånget, lika kvickt märker man dock just det där med att tekniken inte riktigt är i klass med ambitionerna. Det visuella är på sina håll fantastiskt, speciellt gällande estetik och design. Men bildhastigheten på konsol, där jag kört äventyret, kämpar betydligt mer än den borde. De tekniska tillkortakommandena märks även gällande att texturer laddas in framför en och det finns en del annat som bryter illusionen. Även om jag personligen inte tycker den förstör särskilt så är det lite buggigt med några krascher som skett till och från. Gällande det visuella så finns det också en tendens till en dimma som förhindrar det hela att kännas så storslaget som det kunde vara. Man skulle också kunna kritisera att det hela känns lite väl öde i städer och byar, samtidigt som det ändå passar tonen och tillståndet världen hamnat i.
Samtidigt är egentligen det tekniska den enda lilla pusselbit som förhindrar detta från att vara något enormt storslaget. För i alla andra avseenden lyckas det verkligen. Miljöerna känns fantastiska att ge sig ut på äventyr genom. Ljuset som klär de vackra vyerna om dagarna är magiskt, inomhusmiljöer känns väldigt atmosfäriska och detaljerade och många av grottorna är ordentligt läskiga. Vi bjuds också på finstämd musik med en del oväntade inslag och det finns även en imponerande bredd på röstskådespelarna
Utvecklarna har lagt till ett läge i tredjeperson men rekomenderar inte att man kör spelet på det sättet.
Denna värld är såklart befolkad med allsköns varelser. Monster av flertalet olika slag. Mycket vill ta död på dig och du kan möta motståndet på flertalet sätt. Här finns en mängd vapen till ens förfogande. Alltifrån svärd till yxor och spjut - eller så tar man en annan väg och kastar magi eller använder pilbåge. Det är inget radikalt annorlunda mot vad vi är vana vid. Komplett med siffror som talar om hur mycket skada du gör eller din rustning skyddar dig emot. Mycket av vapen och utrustning är bunden till dina färdigheter. Du kan använda dem så fort du hittar de men måste möta dess kriterier för att de ska kunna nyttjas till fullo. Således kan du då utrusta dig med allting eller svinga vilket vapen du vill direkt men om du inte har lagt färdighetspoäng på de färdigheterna som krävs så är betydligt svagare än vad det kan vara.
Här kommer vi då naturligt in på just färdigheterna. Allting du gör i form av att svinga ett tvåhandsvapen, ta emot stryk, hoppa runt, laga mat eller dyrka lås ökar respektive färdighet. Sedan går du givetvis upp i nivå och får poäng du kan sätta ut på saker som styrka, uthållighet och övriga klassiska egenskaper. Vid sidan om detta finns då också ett färdighetsträd där du låser upp mer specifika saker. Allting är ganska simpelt, konstruerat på sitt mest avskalade vis och är det något jag saknar så är det lite mer färdigheter som lutar mer mot rena rollspelselement. Här finns ingen karisma eller egenskaper som handlar om att övertala, charma eller liknande. Sådana här tillfällen dyker dock upp i konversationer med karaktärer men är då istället slumpmässigt bundna till olika attribut. Att jag ska ha bra i uthållighet eller styrka när jag försöker övertala någon känns märkligt.
Avalons största stad är lite väl folktom men ändå en plats att trivas på.
Det har också skett att jag haft dialoger där ett svar från min sida gjort att ett sidouppdrag inte riktigt fått den utgångspunkten jag önskade eller rentav misslyckats. I det stora hela spelar det dock ingen egentlig roll men designen på uppdrag - både stora som små - kan ibland vara lite märkligt konstruerade.
Dock uppskattar jag simpla saker som att det ändå ges en viss frihet att äventyra på sitt vis. Olika fraktioner i världen är sura på varandra där du kan välja vems sida du till slut vill stå på. Du kan få en simpel uppgift att döda en viss karaktär, men när du väl möter den så börjar du istället konversera och inser att du kanske hellre vill ta den personens sida och döda karaktären som från början gav dig uppdraget. Det ger det hela en känsla av ordentligt rollspel på ens eget vis snarare än att bara styras genom handlingen.
När det gäller striderna så är de enligt mig kanske spelets allra svagaste punkt. I grund och botten är det mycket av ett "Hack and slash" med de där klassiska problem jag ofta upplever att strid i förstaperson lider av. Det finns visserligen möjlighet att göra en kort "dash" för att undvika fiendernas attacker men i grunden handlar det bara om att hugga på. Fiendernas träffytor är också lite dåliga med rätt kass återkoppling till träff förutom att deras livsmätare sjunker. Som tur är så ger striderna gott om erfarenhetspoäng så man ger sig ändå in i dem för att bli starkare.
Spelet bjuder på en del sekvenser som är rätt trippiga.
Striderna blir väldigt tröttsamma och repetitiva över tid. Det hjälper heller inte att så mycket i världen önskar att se mig död. Monster och andra väsen förstår jag - men i princip varenda liten samling av andra karaktärer i världen vill också dunka livet ur dig. Det blir bara en lugn stund när man kommer till större bosättningar eller platser som har något med berättelsen att göra. Visserligen ska många av de här andra karaktärerna föreställa banditer eller förhäxade soldater men jag hade hellre önskat att man i möten med andra människor gavs en chans att kunna lösa det hela fridfullt. Eftersom alla människor som vill slåss mot dig också bjuder på tjatiga stridsrop så blir det ett konstant springandes, om man då inte vill slåss. Striderna blir över tid rätt trista eftersom många inte är särskilt roliga.
Striderna blir tyvärr snabbt väldigt enformiga.
När atmosfären är på topp så lyckas Tainted Grail verkligen med allt det vill åstadkomma. Utforskandet leder en till platser som känns både fascinerande och skrämmande och det är just den mixen som fungerar så extremt bra. Att ljuset och mörkret samsas sida vid sida. Questline må ha inspirerats ordentligt, till den grad att man till en början kanske kan anta att detta är en ren Skyrim-klon. Men saken är att när man väl beger sig ut på detta äventyr så behöver man inte gräva särskilt djupt för att finna allt det fantastiska som det erbjuder. Just detta blir en omedelbar styrka som gör att man vill stanna kvar och så är man helt plötsligt fast.
Visst, den stundtals ostabila bilduppdateringen och att det i stunder ser ut som något från ett par generationer tillbaka kan vara just det lite ytliga som man behöver ta sig förbi. Om man lyckas med det så finns det ett episkt rollspel och en fantastisk värld fullmatad med innehåll som bara väntar på att utforskas.