Jag har sedan länge tappat räkningen på Tales of-serien och endast tack vare en snabb sväng till Wikipedia kan jag här informera om att detta är spel nummer sexton i serien - som även innehåller flera sidospår. De flesta av dem har jag aldrig spelat själv, men åtminstone en handfull, och dessa har varit spel jag faktiskt gillar.
Tales of-serien påminner mig om en lite svunnen tid med japanska rollspel som kändes som just japanska rollspel, långt innan de började snegla på västerländska motsvarigheter med helt öppna spelvärldar och valfrihet som honnörsord. Det är på flera sätt en standardmall serien följer med en ung huvudperson som blir något av en slumpens hjälte och sedan växer med uppgiften. Detta hade kunnat vara något negativt om det inte vore för det faktum att denna typ av spel börjar bli något av en bristvara.
Då syftar jag på japanska rollspel som i allt väsentligt hade kunnat släppas till Playstation år 1995 utan att något hade gått förlorat utom möjligen grafik och ljud. Spel som helt står och faller med en bra historia, intressanta personligheter samt roliga saker att göra. Spel som har alla de där ytterst artificiella begränsningarna japanska rollspel brukar ha och där du kan plundra hejvilt hemma hos folk utan att någon reagerar.
Tales of Berseria är tekniskt sett en något mer direkt uppföljare till föregångaren Tales of Zestiria än det serien brukar bjuda på. Det betyder att vi även här äventyrar i samma spelvärld, men storyn utspelas innan det spelet och du behöver absolut inte ha några förkunskaper för att kunna avnjuta detta. När du startar ditt äventyr får du ikläda dig rollen som Velvet, en snudd på menlös tjej på jakt efter medicin till en nära släkting.
Saker och ting går dock inte som de ska och Velvet själv förvandlas till en hämndfylld och halvnaken hårding i en personlighetsväxling av precis det slag vi brukar hitta i manga och animé avsedd för tonåringar. Det i sig är inte något av ett problem för mig som är van vid både manga och animé, och rent av älskar fenomenet, men däremot fortsätter spelet kännas väldigt osannolikt på grund av dålig dialog nästan rakt igenom med lika risiga röstskådespelare (här talar jag om de engelska rösterna). Om det är resultatet av en tveksam översättning eller bara taskigt författande vet jag inte, men tippar dessvärre på sistnämnda och i vilket fall är det inget som hjälper de som inte har möjlighet att förstå japanska.
Den stora spelmässiga nyheten i Tales of Berseria heter Soul Gauge som hjälper dig att göra långa och brutala combos i striderna. Genom att spela rätt kan du i princip oavbrutet skapa en lång kedja av sammanlänkande attacker utan att ge dina motståndare ens ett uns av andrum. Skillnaden mot tidigare spel är dock inte jättestor och efter bara några strider börjar det gå lite på rutin att hoppa omkring och sammanlänka attackerna.
Det låter möjligen mer negativt än det faktiskt är då spelet i sig fortfarande är väldigt underhållande, men det förtjänar ändå att nämnas att om du är less på Tales of-spelen så kommer inte denna funktion att ge suget tillbaka igen. Det handlar fortfarande i huvudsak om att utforska en mestadels grön och ganska innehållslös spelvärld, och för min egen del var det istället en annan faktor som fick mig att fascinerat vilja spela vidare.
Det faktum att Velvet blivit semiond och cynisk så får vi den här gången spela ett rollspel från vad jag upplever är andra sidan. Även om slutmålet med hämnd känns rimligt, så får vi längs vägen både plundra och stjäla samt kötta utan dåligt samvete. Det känns ofta väldigt uppfriskande och får mig att drömma efter fler spel som inte låter spelaren välja, utan låter mig uppleva en historia från "fel" sida. Varje gång jag får syn på monster känns det nu undermedvetet som att jag bara måste dit och slåss för att rollen kräver det.
Monstren är liksom i Tales of Zestiria fullt synliga och lätta att undvika om du av någon anledning inte känner för att ge dig in i mer handgemäng. Vill du starta en strid är det bara att gå rakt på, varpå stridsskärmen laddas och slagsmålet kan börja. Medan det onekligen finns ett djup i striderna handlar det dock i praktiken sällan om att hamra på mer än en knapp med någorlunda tajming. Det kommer att räcka långt och tillsammans med ovan nämnda Soul Gauge resulterar det i ett spel som ofta känns ganska enkelt. Det gäller även högre svårighetsgrader som förvisso såklart är svårare, men fortfarande enklare än mycket annat.
Tales of Berseria kommer utöver Playstation 4 även till Sonys trotjänare Playstation 3. Ett resultat av det är att spelet känns som ett högupplöst Playstation 3-spel. Bandai Namco har inte direkt dragit nytta av vad Playstation 4 har att ge och överhuvudtaget ser det ut som en naturlig förlängning av föregångaren med snarlika världar och grottor (dungeons). Världen är stor, men lite för tom för min smak och ofta är det väldiga transportsträckor som måste till.
Just det är ett av spelets stora problem. Tales of Berseria är ett enormt rollspel, men borde inte vara det. Det hade vunnit oerhört mycket på att tajtas till med en mindre spelvärld, med mer direkta instruktioner och snabbare berättande. Det hade räckt för att det skulle kunna klättra en hel betygspinne till i sig självt. Folk har direkt sanslöst mycket att säga om absolut ingenting och det blir svårt att hålla koncentrationen uppe, där endast den där typiskt stukade japanska humorn får mig att ändå vilja prata med alla för att se vad de har att förtälja. På samma sätt hinner jag uppleva tristess på de söliga partierna mellan uppdragen trots att jag egentligen tycker att mycket är roligt.
I slutändan vill jag verkligen gilla Tales of Berseria. Jag gillar traditionella japanska rollspel som känns just på detta vis och lirade nyligen om Blue Dragon bakåtkompatibelt till Xbox One samt recenserade World of Final Fantasy till Playstation 4. Här funkar det liksom inte riktigt. Allt finns på plats, men det känns som ett spel som hade mått bra av att trimmas med saxen. Det är inget fel på grunderna, men ska det vara så våldsamt traditionellt med genrens många styrkor och svagheter - ja då måste det jag skrev om i recensions ingress finnas på plats. Om inte storyn, personerna och det jag kan göra lockar så blir det bara... gammalt.
Det gör att Tales of Berseria i slutändan får nöja sig med en svag sjua i betyg. Jag gillar att få vara ond och spelmekaniken fungerar väl. Dessutom är det bristvara med påkostade japanska rollspel av denna typ idag. Jag önskar bara att det hade varit mer engagerande än det nu faktiskt är och det är därmed mest för de redan invigda till denna subgenre.