Tales of Symphonia

Det dröjde många år innan Namco vågade satsa på sin populära rollspelsserie i Europa. Tales of-serien startade med Tales of Phantasia till Super Nintendo och från Namcos håll satsas det stenhårt med kommande spel till PSP och Playstation 2 i Japan. Tales of Symphonia är ett sånt där klassiskt japanskt rollspel där en outsider, den unge godhjärtade skolpojken Lloyd ger sig ut på ett äventyr för att rädda världen och upptäcka sin egen historia. Naturligtvis finns det även en utvald flicka, myter och verklighet som vävs samman och hela baletten. Längs vägen träffar han gamla och nya vänner i ett mycket långt och spännande äventyr. Grafiken är både enkel och vacker med sin celshadade karaktär och väldesignade persongalleri. Mellansekvenserna är i bästa animestil. Det finns mycket atmosfär och känsla i spelet, även om känslan av déja vu är oerhört stark.

Om man ska plocka fram något som är negativt så är det just att spelet är oerhört traditionellt till sitt upplägg. Har du spelat många japanska rollspel så kommer du inte bli överraskad, men det behöver inte vara något negativt nu när det släpps så pass få japanska rollspel här i Europa. I mitt fall känns det dock som jag har gjort det här förut, hemtrevligt med förutsägbart.

Det känns faktiskt riktigt kul att spela Tales of Symphonia, just för att man vet vad man får. Stridssystemet är dock lite unikt och kombinerar action och turbaserade element på ett intressant sätt. Du kan välja om du vill ha ett helt manuellt, semi-automatiskt eller helt automatiskt stridssystem. Jag rekommenderar att du undviker det automatiska systemet och istället lär dig behärska de manuella varianterna. Dessa kan genom övning ge dig mycket bättre stridsresultat och framförallt kommer du inte behöva använda lika många helande föremål. Till en början ter sig striderna relativt simpla, men bakom ytan döljer sig en hel del djup. Spelar du ensam kan du ställa in makron för hur karaktärerna ska hantera en situation, vilka attacker de ska nyttja och hur de ska stå i förhållande till fienderna. Det här fungerar bra och man kan koncentrera sig på den karaktär man styr. Jag kan dock önska att ytan man spelar på var större så mer rörelse och strategiskt tänkande blev avgörande. Nu blir striderna relativt korta och intensiva. Inte alltid speciellt strategiska. Det behöver inte vara negativt, men det här i grunden mycket flexibla stridssystemet hade kunnat borga för ännu mer variation och djup.

Du kan även spela tillsammans med tre kompisar, vilket ger spelets strider en helt ny dimension. Attacker och strategier ropas ut i spelsoffan, men sanningen är väl den att du knappast kommer att sitta igenom hela det här äventyret med ett gäng kompisar. Det är alldeles för långt. Tales of Symphonia är ett oerhört charmigt rollspel, som du utan tvekan bör plocka upp om du gillar genren. Spelet spänner över två skivor och tar omkring 50 timmar att spela igenom. Det är smockfullt med läckra detaljer och välgjorda mellansekvenser, även om handlingen inte riktigt särskiljer sig från mängden. Det är inget revolutionerande eller nytt, men ett riktigt kul rollspel. Ett måste för alla rollspelsfans med en Gamecube framför burken.