Teenage Mutant Ninja Turtles: Splintered Fate

Det är trevligt med utvecklare som aldrig hymlar eller ljuger rörande sina inspirationskällor när ett specifikt spel bevisligen är rejält inspirerat av ett annat. När SNK-studion bakom Fatal Fury under 90-talet aldrig ens nämnde Street Fighter eller när Crash Nitro-utvecklarna menade att de inte såg Mario Kart som en källa till inspiration blev jag precis lika irriterad som jag blev när Free Radical sade att de inte hade sneglat på Halo under utvecklingen av Haze eller när Ubisoft låtsades som att Zelda: Breath of the Wild inte ens existerade när de marknadsförde Immortals: Fenix Rising. Sånt där kan verkligen reta absolut gallfeber på mig och jag blev därmed så belåten när Super Evil Megacorp vid utannonseringen av Splintered Fate sade, rakt upp-och-ned, att inspirationen stavats Hades. För detta... Är en regelrätt Hades-kopia.

Vad utvecklarna här gjort är att de spelat Hades likt svettiga illbattingar. Dygnen runt i ett år, och sen bara försökt stöpa ett Turtles-spel i exakt samma mall, till punkt och liten pricka. Allt påminner extremt mycket om Hades. Dialogen presenteras i rutor med text som ser ut exakt som i Hades. Stridsmekaniken fungerar som i Hades. Miljödesignen påminner mycket om Hades med skillnaden att det finns mer avloppsrör och ljusgrönt avloppsvatten i det här spelet och roguelike-upplägget är identiskt. När man då som i fallet Super Evil Megacorp aldrig hymlat med det utan snarare hyllat och hedrar spelet man norpat så mycket från, blir det mer homage än något annat och det kan jag som sagt uppskatta. Med det sagt är det viktigt för mig att poängtera att det här spelet är gränslöst o-originellt. Noll originalitet. Absolut noll. Och storyn är bedrövligt trist.

Splinter är kidnappad av Shredder. Wowza! De pizzaälskande sköldpaddsungdomarna måste rycka ut för att rädda sin mentor och ledsagare. Det var allt, och dialogen är så proppad av nonsensdoftande, meningslöst babbel som i slutändan inte säger eller betyder något annan än rena broderier, att jag önskar att det gick avaktivera permanent, från startmenyn. Upplägget och spelmekaniken är desto bättre även om jag avråder dig o det grövsta att spela detta på en Iphone. Även på min Iphone 14 Pro Max är skärmen för liten och sköldpaddorna för minkigt små för att du någonsin ska se var de pysslar med eller vilket håll de slår mot, för att kunna överleva de minst sagt utmanande striderna som erbjuds här. Jag testade att köra på min Iphone i en dryg halvtimme innan jag gav upp och installerade Teenage Mutant Ninja Turtles: Splintered Fate på min Apple TV som sköt upp bilden på redaktionens grandiosa TCL 98" och först då kunde jag på riktigt se vad tusan det är som sker, på skärmen.

Teenage Mutant Ninja Turtles: Splintered Fate är svårt. Precis som andra populära roguelikes såsom Hades, Dead Cells samt Slay the Spire handlar det om godtyckligt renderade rum vars random-fiender måste hackas ned medan du gör allt i din makt för att överleva. Dör du börjar allting om och du tvingas ge dig i kast med att slå dig ur samma rum igen, och igen och igen och just därför är det viktigt att du avnjuter det här spelet tillsammans med tre sköldpaddsälskande vänner. För co-op är nyckeln till framgång, här. Om du har med dig tre vänner och spelar på en större skärm än en Iphone eller en Ipad, är det dels betydligt enklare att skydda varandra och därmed avancera snabbare genom världen än annars och det är även mycket enklare att få någon slags överblick över vad som faktiskt sker i bild.

De fyra olika sköldpaddorna har olika förmågor och tillhör olika klasser, om du så vill och medan exempelvis Raphael är kvick och atletisk medan Leo är väldigt allround valde jag Donatello som måste beskrivas som en "tank" i denna ensemble. Förmågor och attacker går såklart att uppgradera och det gäller att välja vilken "väg" men vill gå sett till egenskaper och favoritattacker eftersom varje liten uppgradering i slutändan kan innebära skillnaden mellan framgång eller plötslig, snöplig död.

Teenage Mutant Ninja Turtles: Splintered Fate är inte sådär överdrivet roligt även om det är underhållande. Det är inte särskilt inlevelserikt eller svårt att lägga från sig heller och det är inte sådär överdrivet snyggt, heller. Men det sagt är det en skojfrisk och lättsam Hades-kopia för upp till fyra spelare som snyggt ramar in och fångar rätt slags Turtles-atmosfär och är precis lagom utmanande för den som gillar roguelike-upplägget.