Tenchu: Return From the Darkness

Som den ninjafantast jag är, har jag haft en alldeles förträfflig vår. Den inleddes starkt med det vansinnigt mysiga I-Ninja, följdes upp med Sega Wows mysiga Nightshade, toppades av vår förhandsversion av Team Ninjas mästerliga Ninja Gaiden och avrundas nu snyggt med Activisions uppdaterade Tenchu: Return From the Darkness som bygger på fjolårets PS2-spel Tenchu: Wrath of Heaven. Spelet låter dig styra den svärdsvingande Rikimaru eller knivbeväpnade sötnosen Ayame genom elva banor. De är båda lejda mördare som på uppdrag av lord Ghodas ska se till att hålla en ond klan i schack. En gömd figur finns också med, vilket förändrar en hel del i spelbarheten är något väl värt att jobba för. Bland nyheterna sedan PS2-versionen märks främst två nya banor, bättre möjligheter att fortsätta där man missade, en mindre ansiktslyftning och Live-stöd.

Tenchu har egentligen mer gemensamt med Splinter Cell än andra ninjaspel. Ninjor var historiskt lönnmördare, och spelet ligger därför närmare sanningen än andra spel där man rusar omkring helt öppet och hugger ned folk till höger och vänster. Fokuset ligger hela tiden på att smyga, hoppa mellan hustak och slugt smyga på sina fiender bakifrån för att med ett välriktat hugg sända dem till dödsriket. Blir man upptäckt kallar fienden snabbt på hjälp, vilket gör allt betydligt svårare.

Tyvärr är kontrollen i Tenchu inte så precis som man skulle kunna önska och man har lite för dåliga möjligheter att betrakta omgivningarna för att det ska vara helt tillfredställande. Kameran beter sig väldigt underligt om de finns hinder nära den spelfigur man valt. En fri kamera hade verkligen inte skadat. Nu kan man visserligen kolla runt omkring sig, men att se nedanför ett hustak kan vara hart när omöjligt ibland, vilket givetvis skänker en del frustration.

Roligast i spelet är Live-läget som ger två spelare möjlighet att samarbeta under ett äventyr. Spelupplägget möjliggör riktigt avancerade taktiker och en väl genomförd plan är betydligt bättre än ett snabbt svärd. Men underbart är kort och endast sex ganska enkla banor finns tillgängliga, vilka dessutom måste spelas fram. Det sistnämnda är särskilt irriterande när man redan klarat spelet till PS2 och bara vill ha mervärdet i denna version. Betydligt fler banor hade lyft Tenchu rejält, att samarbeta i spel är ett klart underskattat nöje. Får hoppas att det så småningom kommer som nedladdningsbart material, och att utvecklarna också ser över svårighetsgraden som är lite för låg som det är nu.

Den som vill kan också spela dödsmatch. Denna del av spelet hade haft enorm potential om det nu inte vore för det faktumet att man bara kan spela på två deltagare. Det blir helt poänglöst att springa över stora ytor letandes efter en vän. Särskilt som den vännen också håller utkik efter bara just dig. Överraskningsmomenten man bland annat finner i Splinter Cell: Pandora Tomorrows sköna Live-läge är helt bortblåsta.

Föregångaren var inget tekniskt mästerverk när det släpptes för ett år sedan och det kammade hem en 7 i grafik. Men det var som sagt för ett år sedan och till den tekniskt betydligt svagare Playstation 2. Lyckligtvis har utvecklarna K2 sett över det tekniska och allt känns nu betydligt mer homogent med mindre textursprickor och allmänt flimmer. Dessvärre är det inte riktigt nog och man hade kunnat önska betydligt mer av ett spel som detta. Musiken är dock densamma som sist. Jag kan inte förstå varför man envisas med att ösa på med musik som närmast låter som den man hör på första bästa billiga sushisylta.

Sammantaget så gillar jag Tenchu, men det känns som att spelet borde ha släppts parallellt med PS2-spelet. Har du möjlighet att välja och inte har spelat Tenchu: Wrath of Heaven till PS2 så är detta mer köpvärt, även fast det inte är så bra som det kunde ha blivit. För de som gillar stealthspel och det feodala Japan kan det dock vara värt att spana in. Det finns trots allt inte för många spel som kombinerar de båda på ett bra sätt. Särskilt inte till Xbox.