Filmen:
Antologifilmer är svåra att få till strukturmässigt och blir sällan så jämna som man önskar; tonerna mellan olika berättelser skiljer sig ofta i tonen och detta är i synnerhet sant för bröderna Coens samling av västernberättelser. Coens hyllar här vilda västern - från allt till revolvermän som kan skjuta av motståndarens fingrar på en sekund och dialogtunga diligensdiskussioner - i utsökt detaljrika och inspirerade skrönor där den oundvikliga döden lurar bakom alla hörn och vrår. Alla berättelser är dock inte vinnare.
Den inledande berättelsen, Balladen om Buster Scruggs, är filmens starkaste kort. Med en sylvass visuell komik och en förträffligt musikalisk ådra vinner denna guldklimp över de som hellre hade sett en lite mer seriös västern tack vare Tim Blake Nelsons sjungande cowboylegend och slutet på denna bastanta ballad hör nog till en av de härligaste sekvenserna som Coens någonsin har gjort. Den är visserligen bara 15 minuter lång, men jag är nöjd med inledningens snortajta berättande och nästa del är inte långt bort från börjans briljans; James Franco hamnar i trubbel i filmens andra Leone-inspirerade del som definitivt sätter termen "galghumor" på kartan igen, som blir något av en påminnelse av hur brutal denna era är - vare sig det handlar om blodtörstiga indianer eller hopplösa rättegångar.
Den tredje historien, där Liam Neeson spelar en åldrad manager som visar upp en stympad skådis för pengar, är en av de sorgligare historierna. Den hjälplösa kraken, som saknar armar och ben, håller storslagna citeringar av Shelley och Bibeln när ridån öppnas, men mellan turnéshowerna är Neesons relation till denna stympade stackaren tyst och mest ångestladdad - han hjälper honom pissa och äta, men utöver dessa nödvändigheter håller han honom mest vid liv för att livnära sig på en freakshow. Berättelsen lämnar en stor klump i magen till skillnad från de två tidigare filmernas lite mer lättsamma stämning.
Denna klump avtar dock i den fjärde historien om en gammal guldletargubbe som finner en orörd del av Amerikas mäktiga skogar. Tom Waits är fullkomligt strålande i rollen med sin skrovliga whiskeyröst och man rycks med i hans underhållande jakt på guldlyckan. Däremot sätter det inte ett lika stort intryck som de tidigare filmerna, även om grönskan och naturen är ljuvligt fångade och bländande fotograferade. Den femte och längsta berättelsen, som ligger på strax 30 minuter, är tillsammans med Buster Scruggs mina favoriter i filmen och är så bra att jag mer än gärna hade sett en förlängd version av de amerikanska pionjärernas långa vandring under den stekheta solen. Kärleksrelationen som bildas mellan Alice Longabaugh och vildmarksexperten Billy är underbart finstämd och indianattacken mot slutet av historien är, likt Franco-kortisens våldsscen, ohyggligt spännande.
De sista minuterna är också så hjärtskärande emotionella att detta mycket väl hade kunnat avsluta filmen och lämna tittaren med en oförglömlig västerntragedi. Dessvärre är den sjätte berättelsen, om fem figurer som delar en diligensvagn tillsammans, den svagaste i filmen. Medan detta kapitel inte är dåligt i sig och dialogen mellan dessa är hejdlöst roligt, säger den inte särskilt mycket i relation till genren och den gotiska inramningen mot berättelsens slut känns mest malplacerad. Se det som en vinglig epilog till Coens ballader.
Så avslutas Coens sagolika vilda västernhistoria. Boken stängs igen och cowboystövlarna åker av till Carter Burwells sällsamma filmmusik. Vilken resa. Något opolerad på sina ställen, något krokig emellanåt, men också spektakulär, snygg ruggigt underhållande. Det är dansvisor och myter om Amerikas påbörjade civilisation - något som kanske inte riktigt rår på råheten från exempelvis True Grit - men som ändå hittar en fyndig meningslöshet och hopplöshet i klassisk Coen-stil.