Jag gillar verkligen The Callisto Protocol. Jag gillar Jacob som huvudperson, jag gillade Dani, jag gillade rymdfängelsets mörka förflutna, jag gillade atmosfären och stämningen. Jag gillade också att gameplay-biten i The Callisto Protocol. Spelets mekaniska hängivenhet till tyngd, vikt och meningsfulla men responsiva rörelser var något jag njöt av hela tiden, och kombinationen av sparsam ammunition, solida uppgraderingar längs vägen och spelets GRIP-system var också något jag verkligen uppskattade.
Alla kände dock inte så, så jag spelade igenom det igen på New Game+ efter att den uppdateringen släppts, men jag blev bara mer bekräftad i mitt subjektiva beröm, så då vet du det.
Jag börjar på det här sättet eftersom Final Transmission mekaniskt och strukturellt är mer av samma sak, så om du inte gillar grundspelet finns det verkligen inget här som kommer övertyga dig om att det är något annat än vad det fortfarande är. Därmed inte sagt att det saknas nyheter. Den nya Kinetic Hammer ersätter den gamla Stun Baton, och känns bra att använda. Det finns mer kraft bakom varje slag, och det fungerar också ganska bra mot de nya Biobots, som är ett solitt tillskott till en relativt mångsidig arsenal av fiender.
Nu när spelet kan växla mellan Biobots och olika typer av mutanter erbjuds också ett något mer varierat tempo, och i kombination med ett antal hallucinationssekvenser här och där, verkar Final Transmission ha tagit itu med de problem som vissa spelare hade efter att ha slutfört kampanjen i december.
Det finns spelmässiga nyheter i Final Transmission, men inget som förändrar grunderna.
Du spelar återigen som Jacob, som fortfarande försöker fly från Black Iron Prison, som fortfarande är fyllt med blodtörstiga mutanter och är på väg att explodera. Dr. Catherine Mahler erbjuder Jacob en väg ut, och det är allt jag egentligen vill avslöja.
Men vet ni vad...
Vet ni vad? Jag kommer behöva gå lite djupare in på slutet av expansionen, som också fungerar som ett slags övergripande slut för The Callisto Protocol i allmänhet, eftersom jag var så arg, så förolämpad, så besviken efter att ha sett sluttexterna löpa över skärmen.
Så nu ger jag dig en möjlighet att vända näsan åt andra hållet, att uppleva Final Transmission själv utan att veta något, eller bara göra något annat. Spoiler-varning deluxe, alltså.
Expansionens slut är milt sagt en vattendelare.
Är du fortfarande kvar? Okej, även om Final Transmission utspelar sig efter huvudspelets egentliga slut, är det här faktiskt inte en "förlängning" av själva berättelsen, eftersom det hela är en enda lång dröm.
Jacob slets i stycken i Warden's Tower i slutet av huvudspelet, där han offrade sig för Dani. Hans lemlästade kropp används som en sista utväg för Mahler att ladda upp data från Callisto, tydligen så fängelsedirektören eller någon vag myndighet kan ta reda på vad som hände så samma sak inte kan hända igen någon annanstans. Jacob hänger bara där, halvdöd, och den sista scenen i expansionen avslutas med att resten av Black Iron-fängelset faller ner runt öronen på en nu nöjd Mahler, och hälften av Jacobs kropp. Det är så fullständigt otillfredsställande att det nästan är komiskt. De timmar du just har spenderat, hela marknadsföringen bakom expansionen - att Jacob lever och att du kan rädda honom - är bara en stor bortförklaring, en lögn. Det här är inte något modigt berättande, det är en total underminering av spelarens resa. Det finns en anledning till att skickliga utvecklare och berättare undviker "åh, det var bara en dröm", eftersom spelaren, eller tittaren, känner att deras engagemang använts mot dem, och det är verkligen fallet i en expansion som varar minst fyra-fem timmar.
Final Transmission är mer av något jag verkligen gillar, men Schofield och teamets sätt att lämna Jacob, att avsluta berättelsen, är minst sagt deprimerande, och om du är mer cynisk är det faktiskt direkt skamligt. Jag ger det en femma eftersom det fortfarande finns mer innehåll som jag gillade mot slutet, men tyvärr är det inte värt mer än så.