The Darkness

The Darkness är ett uselt licensval. Jo, jag tycker faktiskt det. En serie full av uttjatad amerikansk gangsterromantik och tramsigt svartmagiska tentakler, ointressant och smaklös. Hade vilken annan spelutvecklare som helst hållit i licensen hade floppvarningen tjutit som bara den. Men nu gäller det å andra sidan inte vilken utvecklare som helst, utan Starbreeze. Samma Starbreeze som förvandlade kalkonrullen The Chronicles of Riddick till ett tidlöst och minnesvärt mästerverk.

Ända sedan sommaren 2004 har svenskarna oförtrutet jobbat på sitt mastodontprojekt. Spelmässigt bygger det vidare på The Chronicles of Riddick: Escape from Butcher Bay, med förstapersonsaction som smidigt övergår i tredjeperson då och då. En av de saker som var mest lyckade i det förra spelet var den utmärkta genreblandningen. För att vara ett spel i förstaperson handlade Riddick förhållandevis lite om skjutande och minst lika mycket om intrigmakande, nävslagsmål och smygande i skuggorna.

I The Darkness är det spelarens övernaturliga krafter som ska stå för variationen. Huvudpersonen Jackie är nämligen besatt av en uråldrig kraft som ger honom en massa möjligheter utöver rättframt pangande. Dina tentakler skyddar dig från skada och kan användas för att spetsa folk eller slänga föremål omkring dig. Du kan även skicka ut en tentakel på rekognoceringsuppdrag i ventilationstrummor och strypa folk bakifrån.

Är du riktigt kraftfull kan du framkalla ett svart hål som suger upp alla möbler och skurkar i ett rum. Utöver det träffar du på Darklings under spelets gång. Det är smådjävlar som mer än gärna lyder Jackies vilja, då han oftast vill att de ska döda folk. Dessa kan dock inte framkallas när som helst, det måste vara tillräckligt mörkt, något som indikeras av lampor med statisk elektricitet runt sig. Skjuter du sönder dessa kan du trycka på Y och mana fram en liten blodtörstig rackare.

En annan fin detalj för inlevelsen är hur Starbreeze har byggt upp ett helt TV-nätverk i spelet. Hittar du en TV kan du slå på den och bläddra mellan olika kanaler, fulla med program och filmer. Alltså inte bara en kort loopad sekvens utan hela långfilmer. Exempelvis har man komprimerat skräckklassikern Nosferatu och lagt in, tillsammans med barnprogram och nyheter.

När jag röjde omkring inne på en byggarbetsplats fick jag exempelvis se ett extrainsatt nyhetsinslag som rapporterade om händelsen och att polisen var på väg in. Jag gillar hur Starbreeze använder sig av spelmediet för att föra handlingen framåt istället för att bara smälla upp en lång filmsekvens mellan spelmomenten.

Det märks även i spelets inledning. För att dra spelaren in i handlingen ville man inte börja med en lam övningsbana utan köra igång något häftigt, å andra sidan står förrenderade sekvenser inte särskilt högt i kurs hos teamet. Resultatet blev ett intro som är fullt spelbart, fast så hårt skriptat att du egentligen inte kan misslyckas. Först därefter sjunker tempot och en form av övningsbana tar vid. Riktigt smart lösning.

Allt är dock inte en dans på rosor och visst finns det en hel del frågetecken att reda ut. Spontant känns inte Darkness-krafterna alls så roliga att använda som jag hade hoppats. Även om de ska balanseras mot puffrorna (då jag spelade var vapnen helt överlägsna) så är frågan hur mycket variation de egentligen kommer att erbjuda. Likaså kan Darklings bara framkallas på vissa bestämda platser vilket ytterligare begränsar spelarens val. De lyckade smygelementen i föregångaren är också utbytta mot renrasig action, kanhända på bekostnad av spelmässig dynamik.

En annan sak är att spelet helt enkelt inte ser särskilt snyggt ut. Trots avancerad motion capture och egenutvecklad fysikmotor känns inte skillnaden så rysligt stor mellan det här och det två år gamla The Chronicles of Riddick. Visst är det inte på något sätt är fult, men The Darkness har inte alls den där tappa hakaneffekten som jag trots allt förväntar mig från ett så kompetent och teknikcentrerat team som Starbreeze.