The Division har sedan det släpptes 2016 fått både en expansion och ett riktigt levande community, som än idag blomstrar, lever och frodas. Många av oss vill ha mer och det är något som Ubisoft fattat i allra högsta grad. Och som alltid när det kommer till en uppföljare till något mycket åtråvärt och älskat av många, gäller det att balansera mängden nyheter och inte försaka det som gjorde ettan uppskattad. Lyckligtvis är The Division 2 rätt likt sin föregångare i både utförande och upplägg (zoner, checkpoints och sightseeing vid välkända monument). Ja, nästan kopierat. Men det är inte något negativt. Tvärtom.
Storyn är ungefär samma som förra gången; du spelar en tyst agent som, medlem i medborgarrättsgardet 2.0, har tagit på sig uppgiften att rädda det som fortfarande återstår av civilisationen (då viruset från första spelet ännu inte utrotats). På ytan har befolkningen reducerats till två grupper - de som pickar och de som blir pickade på. Olika gänggrupperingar har alla tagit kontroll över Washington D.C:s olika distrikt och vad gäller förhandlingar har de mer eller mindre stängt dörren.
Så därför krävs det gammal hederlig tuktning och det ensam eller tillsammans med andra. The Division 2 är som bekant ett onlinespel som helt och hållet utspelar sig uppkopplat och detta reser då frågan; är samarbete obligatoriskt? Svar nej. Du kan spela igenom kampanjen helt solo, men förbered dig på svårare motstånd. Spel tillsammans går ut på att du antingen ansluter via klassisk matchmaking eller svarar på en agents nödanrop. Det sistnämnda skickas ut av en annan spelare som antingen behöver hjälp, eller just har skadeskjutits illa nog att denna inom kort dör (det vill säga, behöver hjälp). I praktiken är det en inbjudan till sagda spelares omgång och, skulle du välja att acceptera, ansluter du och ni lirar tillsammans. Detta var något som jag ofta tog hjälp av och som gjorde mycket för upplevelsen. Och nog är spelet som bäst då du rullar i grupp (helst med nära polare).
Med det sagt fungerar det lika bra att spela själv. Något jag också gjort (då jag inte behöver bry mig om andra och bara ha stadens alla uslingar, som alla vill se mig däckad, i åtanke). Medan det är fullt möjligt är den en märkbart större utmaning som i så fall väntar dig. Detta då fienderna i The Division 2 tillhör några av de smartaste jag sett på länge. En typisk sammandrabbning kan se upp såhär; jag kommer gående längst en väg täckt av vegetation och strösslad med utbrända fordon, då jag får syn på en patrull längre fram. Säg tre.
Tre stycken som jag, efter att ha tagit skydd bakom en omkullvält sopcontainer, rätt snabbt sänker två av. Medan mitt totala fokus ligger på den kvarvarande, slår plötsligt ett svall av kulor in i den rostätna plåten bredvid mig. Bakifrån. Det visar sig att dessa tre amigos hade några kumpaner inte långt ifrån och som antingen hörde skotten eller låg i bakhåll. Eftersom jag var ensam och inte hade backup att ta till (rygg-mot-rygg a'la Army of Two). Och då förbandslådor är lite av en bristvara då både sjukhus och apoteks öppettider är icke-existerande, dog jag rätt fort.
Och vad händer då du dör? Jo, tillbaka till baslägret. Dessa kommandocentraler är inte bara ställen att fylla på lagren och lägga upp fötterna på, utan även platsen där du får alla uppdrag och kan smycka din karaktär. Du kan även köpa nya vapen och tillbehör (eller sälja det du samlat på dig ute i det vilda), tillverka nya kombinationer av komponenter du införskaffat eller uppgradera lägret för ökad effektivitet och inkassering av erfarenhetspoäng. Och här kommer dels min första synpunkt på spelet som såväl ytterligare ett exempel på den tidigare nämnda högre utmaningen.
Synpunkten är den som tyvärr är lite av ett moment 22 i onlinespel. I samma stund som du släpps fri i världen blir du introducerad till alla dess möjligheter och system. Vi pratar flera tips som ploppar upp var tredje sekund och som förklarar hur allt med uppdrag, uppgradering, samling, samarbete, specialiteter, nivåer och mer därtill fungerar. För den inbitne onlinespelaren är det här vardagsmat, men för den som inte har lika många timmar loggade kan det lätt bli övermäktigt. Men hänger du inte med på hur allting fungerar, ja då blir det ju svårt att faktiskt spela spelet tillsammans med andra (därav 22:an). Hur som haver är det här en mindre kommentar och ingenting som jag känner sänker suget (eller höjer inlärningströskeln).
Utmaningen ligger i att det kommer ta lite tid ("lite" beroende på hur mycket flyt/skicklig du har/är på sådant här) att utforska Washington D.C. Staden är indelad i olika områden som alla kontrolleras av olika gäng och som alla har sin rekommenderade nivå som du bör ha uppnått innan du rusar in. Men att stegvis trycka fram är ett måste om du vill komma någon vart. Medan din hembas (vilken är Vita Huset, förresten) ligger ganska precis i mitten och följaktligen rätt central, råder jag dig att erövra några checkpoints runt om. Dessa agerar, efter ockupering av dig (och ditt eventuella gäng), som mindre baser och gör att du kan starta om där om du skulle dödas i strid. Vilket är trevligt, för innan jag kom över de första utposterna, blev det mycket vandring (jag kastades tillbaka till Vita Huset varje gång). Och för er som kan staden (vilken är en mycket trovärdig tolkning) så är det ju en rätt diger promenad mellan Vita Huset och Capitol Building.
Den största skillnaden jämfört med det första spelet måste ändå vara vädret. Istället för ett frostbitet, genomfruset, vitt New York i ångest och utdött hopp, har vi här ett grönt Washington som för tankarna mer till The Last of Us än till... Insnöade spel... Och även om grafik inte är dessa spels topprioritet, måste jag lyfta på hatten och berömma Ubisoft för deras arbete. Jag spelar förvisso på Xbox One X (vilket kan ha sina randiga rutiga) men färgerna, skärpan och detaljrikedomen är med väl godkänd. Ett minus skulle väl vara att tomten som rullar upp alla texturer då, då verkar sova på sin post; det hände att majoriteten av dessa saknades (vilket turligt nog löste sig med en omstart).
Vad gäller spelets kontroller finns det både gott och ont att orda om. Vi börjar med det fina. Cover-systemet (som består i att du riktar nyllet mot ett skydd och sen håller in A (Xbox One)) fungerar perfekt och är något som jag önskar flera utvecklare kunde ta lärdom av. Släpper du knappen innan du nått skyddet stannar gubben upp och du kan sömnlöst springa vidare. Sen kan du kryssa från skydd till skydd, över rätt stora ytor, med lätthet. Nästintill perfekt, i min mening. Nackdelen ligger i siktet innan skottet och som jag misstänker berör mer handkontroller än mus och tangentbord. Det känns inte riktigt solitt alltid. Även om jag skruvat upp känsligheten saknas den där finjusteringen av siktet och månget missat skott skyller jag på detta. Lägg även till fiender som är i konstant rörelse och "problemet" gör sig påmint gång på gång.
Låt oss snacka teknik. Uppkoppling, ettor och nollor, latens och kompetens... Som alltid när det kommer till ett onlinespel (framför allt ett där uppkopplingen är konstant) är anslutningen och dennas stabilitet väldigt intressant. För att inte säga viktig. Och enligt mig så är vare sig laddningstider, stabilitet eller anslutning några större problem. Medan uppstart och anslutning (inkluderat anslutning till "agent i nöd") gick relativt fort, höll det sig rätt bra när det väl anslutit. Jag har under min tid med spelet aldrig blivit utkastad (trots att jag vid flertalet tillfällen har haft taskig anslutning till servern) eller känt att lagg och annat jordnötssmör i nätsladdarna sabbat upplevelsen.
Inte heller har andra spelare hoppat runt som glappande discokulor eller försvunnit mitt i spelet till följd av krasslig teknik. Slutligen har även skärmuppdateringen hållit sig någorlunda låst. En teori att beakta är dock att spelet under den senaste veckan (sen i tisdags, om man vill vara petig) enbart har varit öppet för de som förhandsbokat guld-utgåvan och således måhända inte varit lika tungt trafikerat servermässigt. Idag släpps det och då det är rätt efterlängtat, finns risken att det just idag och i helgen är lite trögare på grund av högre belastning.
Men är The Division 2 något att ha? Tja, hur mycket nöje du kommer få ut av det beror till stor del på tre aspekter; hur mycket du tilltalas av den här typen av spel, om du har ett gäng spelsugna vänner eller hur mycket du är villig att investera (och då menar jag tid, inte pengar). Om den här typen är din gebit, och om du dessutom har ett gäng likasinnade som bara tänker på nästa ansats i återtagandet av huvudstaden, då finns det mycket att hämta. Skulle det vara så att du kör själv finns det andra som du kan hänga på eller, om du är beredd på en fin utmaning och att investera rätt mycket tid, mycket som håller dig kvar; har du låst upp alla nivåer för de olika specialiteterna (exempelvis drönaren eller den mobila, automatiserade stativkulsprutan)? Har du bockat av varje sidouppdrag och är du säker på att, trots att du nått över nivå 30 och fram till the Capitol Building, verkligen rensat ut alla ruskprickar i staden?
Om svaret är ja på alla dessa frågor är jag säker på att du kommer uppskatta The Division 2. Det tillför inte revolutionerande mycket nytt, men behåller det som gjorde ettan omtyckt och spelad av många. Kort sagt; gillade du ettan kommer du inte bli besviken på tvåan. Förutsatt att du inte har för höga förväntningar om helt nytt, det vill säga. Och med det sagt har jag inga större invändningar utöver de redan listade. The Division 2 är ett stadigt hopsnickrat äventyr som bäst avnjuts tillsammans med andra, men som också erbjuder mycket för den ensamma tålmodige.