The Drifter

Mick Carter är en kringflackande nolla. En skamfläck som lever på samhällets ytterkant vars liv ställs på sin kant när han blir vittne till ett mord. Sekunden senare är han själv död, skjuten av mystiska soldater och dumpad i ett dike. Eller är han verkligen död? För sekunden senare vaknar Carter upp igen, på något sätt återuppväckt, vilket också blir startskottet till vad som ser ut att bli ett av årets mest unika och narrativt intressanta äventyr.

Välkommen till The Drifter, ett av de mest stämningsfulla indiespelen på länge, som blandar lika delar Monkey Island-humor med Cronenberg-skräck och Philip K. Dick-paranoia till ett pixelperfekt, atmosfäriskt peka-och-klicka-äventyr. Det är sleazigt, retrodoftande och svettigt. En hyllning till 80-talets flimriga videomörker och som leker med genrens konventioner på ett sätt jag inte vill minnas mig ha sett tidigare. Powerhoof - vilka tidigare kanske mest är kända för det humoristiska äventyret The Perils of Man och de hysteriska Crawl- har här skapat något något långt mer mörkt och lågmält. Mystiskt och mörkt, javisst, men också stilfullt maskerat i en estetik som påminner mer om smutsiga flanellskjortor än skrattglada pasteller. Det är ett kontrollerat vansinne där allting känns "lite fel".

Visuellt så använder sig The Drifter av en mer realistisk stil än vad som annars kommit att bli norm för genren. Karaktärerna är proportionerliga, animationerna välslipade, och bakgrunderna är fulla av dammiga detaljer - rostiga bensinmackar, nedgångna motell, regnvåta bakgator. Tänk Full Throttle, fast filtrerat genom en videobandspelare med spår av Twin Peaks. Allt detta är förstås en kuliss för en berättelse som snabbt eskalerar från "oskyldig man blir vittne till ett brott" till en härva av konspirationer där både identiteter och minnen ifrågasätts, en historia där absolut ingenting känns pålitligt - inte ens din egen kropp.

Mick Carter är inte särskilt smart, men han är envis. Han har ingen större plan, men han är en jäkel på att snoka och är dessutom välsignad med en hårdkokt inre monolog som känns lyft direkt från valfri rökig 70-talsdeckare. Något som också gör dialogerna till ett nöje i sig, vilka Powerhoof onekligen jobbat stenhårt med. Här finns en mörk humor som ständigt balanserar på gränsen, med precis lagom mycket självdistans. Mick häver ur sig sarkasmer medan han till synes brottas med verkligheten och förståelsen kring varför han dog - och kom tillbaka. Det är en värld där ingen säger hela sanningen, inte ens protagonisten.

Gameplaymässigt är The Drifter en ganska traditionell peka-och-klicka-upplevelse, men med moderna sensibiliteter. Gränssnittet är snyggt och välslipat, högerklicka för att undersöka, vänsterklicka för att använda eller prata. Inga verblistor, inga pussel som kräver att du kombinerar en katt med en banan för att öppna ett kassaskåp. Nej, de utmaningar som spelet presenterar är snyggt och smart designade, och handlar mindre om att leta efter nycklar för att komma vidare, utan snarare om att - och häng med mig här nu - finna logiska sprickor i världen. Ofta handlar det mer om att luska ut vad som hänt och det är här som The Drifter briljerar, när spelet sakta zoomar in, låter miljöerna andas, krypa in under huden på dig och verkligen tvinga dig att tänka.

Ljudet i The Drifter förtjänar ett eget kapitel. Musiken - ett mörkt ambient-ljudlandskap med pulserande syntar a la John Carpenter, pepprat med ögonblick av Disasterpeace och Perturbator. Det är inte melodiskt, men det är effektivt och varje rum har sin egen ljudbild, ofta subtil, ibland direkt klaustrofobisk. Röstskådespeleriet? En fullträff. Mick Carter låter precis så ruffig och trött som han ser ut, likväl som alla karaktärer du möter. Från bartenders till kultister - har alla röster som känns hämtade från en australiensisk noir-film som aldrig blev av, vilket bara gör det ännu bättre. Tonal perfektion, med en allvarsamhet som får en att sitta upp och bry sig, men som aldrig heller blir så tung och grovmalen att man tappar lusten att spela vidare.

The Drifter ett spel som inte bara flirtar med klassiska pek-och-klicka-äventyr, utan som dissekerar deras estetik och bygger något nytt av dem. Det gav en otrolig "ge mig mer"-känsla som jag inte känt på länge, fyllt av cigarettrök och existentiell skräck. Powerhoof har med The Drifter lyckats skapa något ovanligt: ett äventyrsspel som känns smutsigt, kroppsligt, och levande. I en tid då så många spel kan upplevas som lite säkra och förutsägbara så bjuder The Drifter på något fräscht och härligt. Ovisshet och mystik med en historia som vägrar släppa taget om en, med en visuell flärd som inte liknar något annat.

Så om du likt undertecknad hyser en fäbless för mystik, skruvat berättande och mörker, så bör du definitivt ge The Drifter en chans när det släpps den 17:e juli, och mycket väl kan komma att bli ett av årets mest stämningsfulla äventyr.