The Elder Scrolls IV: Oblivion Remastered

Alla har vi dem. Sakerna vi missat. Oavsett om det rör sig om en hyllad TV-serie, populär film eller ett omtalat spel så finns det luckor i allting vi vältrat oss inom underhållning. För mig är The Elder Scrolls IV: Oblivion lite av en sådan - dock inte fullt ut. För jag har besökt Cyrodiil flera gånger, men jag gjorde det en aning för sent. För när jag väl påbörjade äventyr i Bethesdas fjärde del i sin Elder Scroll-serie så hade världen, och spelet, redan börjat att kännas ganska gammalt. Jag inser att det var en ganska ytlig sak; att avfärda det på grund av att det såg lite suddigt ut och att det upplevdes som ganska klumpigt. Men det var så det blev. För mig var det istället uppföljaren som på allvar fick mig att älska denna typ av rollspel i öppna världar. Skyrim var mitt inträde i serien och således fick Oblivion bli det där jag aldrig på allvar upplevde.

Detta har faktiskt grämt mig ett flertal gånger. För jag tycker ju att det finns något viktigt i att uppleva det som kom innan för att på allvar förstå det som kom efter. Jag trodde nog faktiskt aldrig chansen att på allvar få uppleva föregångaren till ett av mina genom tiderna bästa spel skulle bli av. Men om det är något de senaste åren lärt oss så är det ju att det här med remasters och remakes och allt däremellan dyker upp. Så att jag nu, 2025, kunde ge Oblivion en ny chans var till min stora glädje.

När man då kommer ut ur kloakerna efter inledningen så är det en vacker syn som målas upp. Jag ska inte överdriva och säga att The Elder Scrolls IV: Oblivion Remastered är ett tekniskt underverk. Faktum är att det visuella i sig knappast är särskilt imponerande gällande vad vi är vana vid. Men som ett arbete att putsa upp originalet är det imponerande på många vis. Jag tycker kanske att det visuella känns lite tillrättalagt och mycket av detta beror på att världen är ganska stilla. Träden och växterna fladdrar lite försiktigt, vattnet ligger lugnt och världen som helhet känns väldig tom. Till och med Imperial City bjuder inte på fler än ett fåtal karaktärer på sina gator och det märks att man velat bevara spelet som det var fast i en mer tekniskt avancerad skrud. Utan att direkt lägga till saker.

Den uppdaterade tekniken håller inte alltid, heller. På konsol (jag har kört det på Series X) så sliter Quality-läget alltför ofta med att flyta lent. Performance är bättre men det laggar till en del då och då även om det är överlag är smidigare. Jag upplevde första större buggen någon timme in, men eftersom samma bugg då också fanns i originalet så var det enkelt att på nätet leta upp hur man skulle lösa det. Det har också frusit några gånger på laddningsskärmar och en del visuella buggar förekommer. Det jag, ur ett rent tekniskt perspektiv, kan tycka är mest synd är att det blir märkbart att världen laddas in när man kommer ut från en byggnad. Ur ett rent tekniskt perspektiv sliter lite till och från, helt enkelt vilket jag inte riktigt tycker det borde. Men det är ändå samtidigt lätt att avfärda det eftersom äventyret ändå fått sig en ordentlig visuell uppdatering sett till helheten.

För allt som Oblivion fortfarande är, och allt det fortfarande känns som och bjuder på, är uppdaterat på ett vis så att man ska uppleva Oblivion för allt det var för nitton år sedan. Vi har sett detta förr; titlar som fräschas upp utan att arbetas om mer än så. Men skillnaden här är ju då att vi inte bara bjuds på högre upplösning och bättre texturer. Grafikmotorn för spelet är ny och det är egentligen först när man jämför scener sida vid sida som man ser att det ändå är ett imponerande hantverk. För även om det, inte bara gällande det visuella, i mångt och mycket fortfarande känns gammalt så är den tekniska uppgraderingen ändå något som injicerar nytt liv i det hela. Det räcker exempelvis att för första gången lägga ögonen på en Oblivion-port för att bli hänförd på allvar.

Man kan samtidigt vara betydligt mer kritisk och se detta som en halvmesyr. För kanske man faktiskt borde gjort en ordentlig remake? Där man fyllt gatorna i städer och byar med fler karaktärer. Gett de öde värdshusen mer rörelse och utökat ett djurliv som i princip bara består av rådjur och vildsinta vargar som attackerar i tid och otid. I stunder känns det som att man ändå gjort ett bra arbete kring finputsningen när det kommer till kulisserna. Men inte riktigt hela vägen med det som finns i den. I grunden tycker jag nog ändå att man gjort tillräckligt - men jag tror inte att många hade varit missnöjda ifall man gått lite längre.

Jag tycker exempelvis att små saker som att det här med att det ska laddas när man går in och ut ur byggnader, eller när man ska in i en by, känns som en sådan sak som man rent tekniskt hade kunnat fixa. Nu är laddningstiden tacksamt nog väldigt snabb när man gör det, men visst hade man kunnat ändra så man slapp detta när man gick in i exempelvis ett hus. Speciellt eftersom många uppdrag ändå gör att man måste gå mellan rum eller in och ut ur byggnader ett flertal gånger.

Förutom det visuella finns det en del annat som är förändrat och förbättrat också. Bland annat så kan karaktären springa, vilket ju man kanske tagit för givet men det var faktiskt något som inte fanns med i originalet. Man har också ändrat om dess level-system. Precis som förr ökar man många färdigheter bara genom att använda dem. Vill du bli bättre på svärd? Slåss med det. Bättre på magi? Använd det. Du går upp i nivå genom att bara spela och göra det du önskar bli bättre på. Hur man placerar ur sina färdigheter bland saker som styrka, intelligens och allt det andra har dock gjorts om en aning till ett mer klassiskt system. Likaså har spelets menyer förändrats och putsats till.

Ett område där man verkligen hade behövt se över spelmekanik betydligt mer är dock striderna. De känns hafsiga och ofta som att man vevar i luften. Utvecklarna säger själva att detta område faktiskt fått en del uppmärksamhet men jag tycker inte att striderna fungerar riktigt. Det blir mest som att man vevar framför en fiende och dess livsmätare är det enda som skvallrar om att man får in träffar. Återigen; det är som det var, med en liten puts, men det borde arbetats mer på.

Även om spelvärlden i Oblivion känns ganska stel i jämförelse med vad åren sedan gett oss, så har den onekligen en charm. Framförallt är den väldigt distinkt. Längst vägarna mot nästa mål finner du saker att upptäcka och utforska, stall och värdshus finns i utkanten av de olika besättningarna och atmosfären lyfts flera nivåer med ett episkt och helt makalöst soundtrack. Musiken bidrar till en stämning som få äventyr kan matcha och ramar in det hela på ett otroligt vis. Här finns också en frihet vid sidan om huvudberättelsen som givetvis fungerar lika bra 2025 som 2006. Det går helt enkelt att bara vara i världen och göra det man vill. Inget hindrar dig från att äventyra på ditt sätt, allting ligger öppet att utforska och friheten är enorm. Inbakat är också de två expansionerna Knights of the Nine och Shivering Isles. Nya spännande Quest-lines och nya områden adderar flertalet timmar till ett redan omfångsrikt rollspel som man kan spendera hundratals timmar i. Världen bjuder verkligen på en känsla som gör att det är lätt att charmas, upptäcka och utforska och speltiden tickar snabbt iväg.

Under äventyret förekommer det många saker som gör att det märks att det är en produkt av sin tid. Samtidigt kan man absolut lägga ett nostalgiskt värde i allt detta och jag är övertygad om att det också är vad många är ute efter. På ett vis gör nog denna remaster mer för de som återvänder än för de som besöker denna världen för första gången. Det finns onekligen en stor dos charm i att se spelet såhär uppdaterat. Samtidigt är det svårt att att förbise alla de fantastiska rollspel som genom åren kommit och som överskuggar det om man ser Oblivion Remastered som en ny release. Det är bara att kika på årets Kingdom Come: Deliverance II för att se hur långt man kommit gällande saker som världsbygge, det visuella, rollspelselement och mycket annat.

För mig känns det som att man får tänka att The Elder Scrolls IV: Oblivion Remastered främst är för de som vill uppleva det på nytt. Ändå fungerar det hyfsat bra för mig då som på allvar äntligen fått äventyra i dess värld. Som jag skrev i inledningen har jag genom alla dessa år verkligen grämt mig över den här fläcken i min spelhistoria och jag är glad att den äntligen fyllts i. Jag inser också att för väldigt många är Oblivion vad Skyrim personligen är för mig. Men, en upputsad version till trots så tror jag att om det är det något vi alla är överens om, när vi på en höjd står och kikar ut över den öppna världen som än en gång bjuder in till så mycket äventyr, så är det att nästa del i Elder Scrolls-serien inte kan komma fort nog.