The Elder Scrolls Online

Det är varmt i Dallas. 40° i skuggan är detsamma som kokhett. Står man utomhus för länge riskerar man att spontanantända. Att komma in i den svala, mörka presshallen på Hilton Anatole, där QuakeCon 2013 äger rum, är som komma till himmelriket. På monitorerna lyser ett svalt vinterlandskap. Jag vill dit. I förgrunden står en Argonian och tittar på mig med död blick. "Välj mig, snälla", verkar han vädja. Jag känner igen den ödleliknande rasen direkt. Vill inte ha någonting med honom att göra.

Jag klickar mig vidare och ser att jag kan välja mellan en av tre tillgängliga raser i The Ebonheart Pact - en av klanerna som kommer att utgöra befolkningen i The Elder Scrolls Online. Av någon anledning har Dark Elfs, Argonians och Nords valt att leva sida vid sida, och med över 100 timmar i sällskap av just en Dark Elf i The Elder Scrolls V: Skyrim faller valet lätt.

Därefter är det dags att välja klass. Här skiljer sig The Elder Scrolls Online ganska kraftigt från sina sömlösa föregångare. Istället för att enbart klättra i rank genom att hela tiden bli statistiskt starkare på specifika utövade områden såsom one-handed eller destruction får jag redan från början välja en basklass som kommer att avgöra vilka färdigheter och attacker jag kan lära mig i spelet. Smyger jag mycket så kommer jag kontinuerligt att bli bättre på det, fortfarande, men planerar jag att bli lönnmördare så gör jag bäst i att välja klassen Nightblade.

Det är precis vad jag gör, dessutom. Jag hade också kunnat välja mellan klasserna Templar, Sorcerer och Dragonknight i den här demon, men jag vill ta reda på exakt hur smidigt min favoritbeståndsdel från tidigare installationer - smygande - har implementerats till The Elder Scrolls Online. Efter lite experimenterande med karaktärsdesign - något som i nuläget fungerar ungefär lika utförligt som i Skyrim - döper jag min Dark Elf till "Skinka" och ger mig ut i vinterlandskapet.

Plötsligt befinner jag mig på en normalstor ö. Snöflingor faller i trivsam takt mot en mindre skara timmerstugor. Runt mig springer tre andra spelare styrda av andra skribenter. Däribland en glad holländare som heter Jörgen. Jag zoomar in till förstapersonsvy, tar mina första steg, svingar mitt svärd mot ingenting alls och blockerar med skölden. Sedan skriver jag febrigt i mitt anteckningsblock: "känns som Skyrim."

Den känslan, att alla beståndsdelar bara flyter på samma naturliga sätt som i Skyrim, står sig under min första spelade halvtimme. Dialoger är välskrivna och strösslade med högkvalitativt röstskådespeleri, miljöerna är vackra och tillåter mig att utforska varje vrå, spelkontrollen känns hela tiden självklar, och samtliga rörelser känns tunga och naturtrogna.

Jag märker dock tidigt att jag inte kan plocka upp vilka föremål jag vill. Något som tidigare varit ett av seriens signum. Istället kan jag klicka på exempelvis en bokhylla och få tillgång till böckerna i den. Det känns lite synd, men samtidigt fullt logiskt. Föreställ dig kaoset som skulle uppstå om alla spelare kunde lämna grönsaker, skedar och ljusstakar vart de ville. Anarki hör helt enkelt inte onlinerollspelsgenren till.

Jag får snart reda på att en spanare som skickats ut för att ta reda på om det försiggår något skumt vid en närliggande gruva varit borta misstänksamt länge, och erbjuder mig att hjälpa till. Efter några hundra meters promenad noterar jag ett läger fullsmockat med fiendesoldater. En vänligt sinnad representant från Zenimax berättar att jag kan välja mellan att ta upp striden, förklä mig som en av dem eller helt enkelt försöka smyga förbi hela gänget.

Jag väljer det fegaste alternativet, smyger mig fram bakom en ovetande soldat, dödar henne och tar därefter på mig hennes kläder. Därpå kan jag ströva runt ouppmärksammad, men min strategi visar sig snart fullständigt onödig då ett gäng andra spelare kutar in bakom ett krön och hugger ned allt i sin väg. Jag väljer då att istället ta av mig min förklädnad och ansluter mig till gruppen. Tillsammans löper vi amok, hjälper varandra och skrattar.

Där någonstans har vi The Elder Scrolls Online i ett nötskal. Det är fullt av valfrihet och klassiska The Elder Scrolls-vibbar, men jag sitter också med en konstant känsla av att vad som helst kan hända tack vare de andra spelarna i den öppna världen.

Det visar sig snart att min och mina kamraters existens är hotad av taskmörtar från Daedra-sekten som vill ha ön för sig själva. Jag får också veta att det i stort sett redan är ute med oss. Dummingarna är fler och starkare. Mitt uppdrag ändras därpå till en ren räddningsaktion där det gäller att samla så många som möjligt till byn för att sedan fly till fastlandet medelst båt.

Plötsligt finns mängder av uppdrag på kartan, och jag kan totalt rädda 15 olika personer som alla befinner sig i någon slags knipa. Tre av dessa har exempelvis förvandlats till råttor av en ordentligt elak trollkarl, och det blir min uppgift att hitta och återställa dem till sin naturliga, mer eller mindre mänskliga form. Alltsammans medan jag imponeras av det tjusiga vattnet, den vackra musiken och den stämningsfulla vinden som intensifieras när jag kliver fram ur mitt väderskydd bakom en klippa. The Elder Scrolls Online kommer att ta tronen från Guild Wars 2 när det kommer till grafik och atmosfär i onlinerollspel. Den saken är redan säker.

Det går snabbt upp för mig att det här är en ren inlärningsfas. En nybörjarzon. Jag väljer därför att strunta fullständigt i övriga uppdrag och beger mig istället ned mot båtarna via en grotta. Väl i grottan får jag sällskap av den lilla skaran som räddats och känner genast ett sting av dåligt samvete. Vi hade kunnat vara många fler här nu...

När jag kliver på båten är prologen slut. En laddningsskärm förstör inlevelsen för ett kort ögonblick, och jag befinner mig snart i ett Morrowind-liknande landskap präglat av såväl djungel och åkrar som ruiner och gigantiska svampar. Jag imponeras av tjusiga solreflektioner och ett klart längre synfält än på ön där dimma och snö lade ett hölje på horisonten.

Snart är mina speltimmar slut, och jag måste acceptera att det kommer att dröja ett tag innan jag kan spela The Elder Scrolls Online igen. Samtidigt är jag nöjd med min spelsession och kan konstatera att såväl The Elder Scrolls-entusiasten som onlinerollspelaren inom mig har fått rejäl mersmak.

Det mesta av det jag fått spela känns färdigt redan nu, även om vissa beståndsdelar förstås behöver slipas rejält. Däribland pilbågen som är ruskigt hemsk, ful och oprecis. Likaså ett gäng dialoger som i nuläget utgörs av någon form av datorprogram som läser ur ett textdokument. Om just detta berättar Paul Sage i en intervju med oss som du också kan läsa inom kort, här på Gamereactor.