The Elder Scrolls V: Skyrim: Dawnguard

Min svärdsvingande magiker hade legat i dvala i cirka ett halvår. Dessförinnan var vi ute på äventyr varje kväll och nästan varje dag från det att 2011 års bästa spel nådde butikshyllorna. Att Skyrim höll mig i sina klor så länge, men ändå har så mycket kvar för mig att göra säger egentligen allt om varför jag älskar det. Det var därför inte svårt att få suget efter att åter dra på sig äventyrarstövlarna att explodera likt en gejser när spelets första expansion Dawnguard släpptes.

Till en början krävs en del uppfriskande av det Olssonska guldfiskminnet innan allt är som förut. Mest av typen "Just det, man hoppar på Y, inte A.", men så fort jag börjar läsa igenom den digra listan av oavklarade uppdrag börjar minnena återvända. Äventyren i Markarth, karaktärerna i tjuvarnas gille och min trogna hustru Camilla. Jag är redo att fälla drakar, plåga jättar och så var det visst det där med vampyrer. De ska tydligen spela en avgörande roll i Dawnguard.

Till en början ser jag inte en skymt av några vampyrer eller andra nyheter, men snart får jag höra ett rykte från en vakt. I ett fort någonstans rekryterar vampyrjägarna i Dawnguard-orden nya förmågor i kampen mot de odöda blodsugarna. En ny plats markeras på min karta och jag springer som ett joddlande jehu i riktning mot rikets utkanter. Efter att ha spenderat orimligt lång tid med att hitta fram till denna startpunkt för själva äventyret i Dawnguard, svärandes över den undermåliga vägbeskrivningen, möts jag av ett mäktigt slott. Här accepteras jag in ordern utan vidare omsvep, något de sedan ska lära sig att ångra.

Efter en tid ges jag nämligen ett val mellan att själv bli en osedvanligt mäktig vampyr, eller att fortsätta slåss för det traditionellt goda, mänskliga. Löften om obegränsade krafter och ett hiskeligt utseende lockar. Men det som i slutändan fäller avgörandet är min mästares plan att besegra solen för att på så vis öka vampyrernas makt. För en man som bemästrat allt vad drakar heter, vunnit ett inbördeskrig och styre över en magikerskola är denna plan av Mr. Burns-proportioner ett logiskt nästa steg i det som kallas självutmaning och karaktärsutveckling.

Vad som sedan händer lämnar jag till läsaren att upptäcka, men min tid med detta Dawnguards huvudäventyr klockar in på knappa tio timmar, under vilka Bethesda visar upp några av sina bästa sidor vad gäller att skapa fängslande miljöer. Dolda delar av Skyrim visar sig innehålla passager till hela ekosystem som pressar färgpaletten till det yttersta. Något som är nog så behövligt för att kontrastera mot de sedvanliga grottgångarna och deras deprimerande mörker.

Historien som berättas är inte direkt så gripande att jag önskar att den släpps i romanform, men sättet den berättas på, med några minnesvärda karaktärer och rakt igenom snyggt röstskådespel skvallrar Bethesda-kvalitet lång väg. Dessvärre tillhör ju också buggar den amerikanska utvecklarens signum. Denna gång stöter jag på dem i form av harmlösa grafikglitchar, samt några mer allvarliga fel som vid ett tillfälle tvingar mig att ladda om en sparfil och vid ett par andra fryser Xboxen helt. Tråkigt, men inget som sänker betyget helt.

Utöver historien om en blodsugande nobless som förklarar krig mot en himlakropp innehåller Dawnguard ett matigt sidouppdrag i djupa dvärgruiner, samt nya drakrop, material och fiender. Bland de senare hör en uppsättning extra vassa drakar till höjdpunkterna och bepansrade troll till de mer tveksamma. Visst, hade jag ett tamt troll skulle jag gärna skräddarsy en ringbrynja åt det, men det är samtidigt svårt att låta bli att tänka på en pälsförsedd Bert Karlsson i knattehockeyutrustning.

Sist, och kanske störst, för denna expansion med sig ett utförligt färdighetsträd för inte bara den nya vampyrformen, utan även för alla varulvar där ute. Att härja land och rike runt i jakt på färska människor att kalasa på i jakten på större makt är ett välgjort inslag. Dawnguard definieras av några temposänkande och oinspirerade uppdrag insprängda i ett bra, men inte fantastiskt äventyr å ena sidan. Och av en återkomst och fortsättning till det förföriska, ljuvliga Skyrim å andra sidan. Fast det är klart, en återkomst till Skyrim lär alltid vara en formidabel upplevelse.