The Fall Part 2: Unbound

Det är spel som The Fall Part 2: Unbound som gör mig väldigt kluven för hur jag ska bedöma dess framgångar. För på ena sidan så är spelet en väldigt rörig affär vad gäller kontroller och även allmän presentation, medan det samtidigt levererar en berättelse som faktiskt lyckas engagera. Det är ett spel som inte riktigt når samma nivåer som ett av Telltales ofta tekniskt bristfälliga men ändå gripande serier, men som ändå lyckas få mig att stillsamt nicka accepterande.

Jag antar att det säkert finns en del som frågar er själva "Part 2? Vad hände med Part 1?" Jag gjorde detsamma när jag fick in spelet för recension och antog att detta var ett episodiskt spel i stil med de ovan nämnda Telltale-äventyren. Men icke sade nicke. Det första spelet kom hela vägen tillbaka vid 2014 till PC och Wii U (med senare portar till Ps4 och Xbox One), vilket kan förklara varför jag missade det helt på sin tid. Det hade ett överlag varmt mottagande där spelets story gällande artificiell intelligens uppskattades, medan spelets frustrerande strider och kontroller var ett hinder. Men för er som missade vad som hände i det första spelet så finns det en introduktion som går igenom vad som hänt tidigare.

The Fall utforskar en värld där artificiell intelligens, självtänkande maskiner skapade för att underlätta och tjäna, existerar. En av dessa är A.R.I.D.; en skyddsdräkt vars syfte att skydda sin ägare i det första spelet fick henne att gå emot flera av hennes direktiv och vad som binder hennes existens till denna värld. Part 2, börjar strax efter att det första spelet slutade där en uppgiven A.R.I.D. plockas isär för att skrotas och hennes mjukvara förintas. Hennes kris kulminerar dock i ett nytt egenskapat syfte. Hon har nu två uppgifter i livet: Hitta den som försöker förgöra henne och rädda sig själv

Denna jakt efter "användaren" leder A.R.I.D. utanför sin mekaniska kropp och ut i ett abstrakt nätverk. Hennes egna interaktion med den yttre världen är begränsad, utan upplevs istället genom de reläer denna signal går igenom, vilket råkar vara andra maskiner. Som till exempel en butler vars existens är en makaber och sluten cykel där han tjänar sina sedan länge bortgångna ägare varje dag med samma schema. Det är genom dessa interaktioner mellan A.R.I.D. och de maskiner hon möter under spelets gång som The Fall Part 2 verkligen skiner och spelets manus får utforska flera olika perspektiv i denna hypotetiska framtid.

Interaktionen mellan oss, spelarna, och spelet är dock inte alltid lika charmigt. Vi är låsta till ett tvådimensionellt plan där vi nästan som en blandning mellan Monkey Island och Metroid får utforska, pussla och stundtals strida oss fram. Att studera och manipulera saker i vår omgivning går sedan ut på att vi med den karaktär vi styr tänder ett ljus, vare sig det är A.R.I.D.s pistol, en butlers lampa eller en stridsrobott lysande näve, siktar mot det vi vill använda. Detta leder överraskande ofta till att jag är tvungen att finjustera hur jag stor i förhållande till vad jag försöker sikta på. Speciellt då jag inte kan stå för nära eller får stora problem om det är flera olika saker jag kan röra i en klump.

Striderna är spelets absolut största tristess dock. I alla fall de vi hamnar i medan vi spelar med A.R.I.D. och vi slåss mot formlösa, svarta virusklumpar vi stöter på i systemet medan vi utforskar. Dessa klumpar kan ha olika attacktyper, som att en sakta ladda upp och slunga ett skott mot oss och en annan krälar längst med marken och slungar sin massa i vårt ansikte. Det vi själva kan göra är att undvika dessa attacker genom att hoppa eller sakta gå och sidan i väntan på att gå en chans att göra skada mot dessa. Detta känns sällan polerat eller särskilt underhållande utan faller snarare in under kategorin fluff och utfyllnad mellan de annars intressanta dialoger som utgör spelets primära innehåll.

För trots spelets ofta ganska begränsade, visuella muskler och oslipade spelmekaniska bravader så är det utan tvekan berättelsen som är det bästa i spelet. Jag vill inte avslöja för mycket men idéer som att utforska vad som utgör en säregen identitet i en krigsrobot bortkopplad från sitt bokstavliga kollektiv, eller de olika parametrar A.R.I.D. måste navigera sig igenom för att ta hjälp från dessa maskiner är fascinerande. Det är sällan spelets pussel gnuggar mig så det ryker men de är tillräckligt för att jag ska känna en form av tillfredsställelse av att ta mig vidare till nästa sektion av spelet. Det tog dock en stund för mig att faktiskt förstå lite hur spelet tänker rent fundamentalt, men efter en knagglig introduktion så släppte detta hinder.

The Fall-sagan är tänkt att vara en trilogi från utvecklarna Over The Moon och jag ser faktiskt fram emot att veta vad som händer härnäst. The Fall Part 2 började för mig ganska svagt men växte under mitt spelande. Om ni kan tollerera mediokra kontroller och kanske med budgetvänlig grafik så är detta ett spel jag gärna rekommenderar för er som vill utforska en intressant story inom Science Fiction. Plus att spelet också finns till Nintendo Switch där jag kan tänka mig att det passar bra in i ens bärbara bibliotek bredvid spel som Subsurface Circular.