The First Berserker: Khazan

När man upplevt ett visst antal spel inom en genre så börjar vissa beståndsdelar, eller rentav hela upplägg, kännas väldigt bekanta. Många spel lånar fritt av varandra men de lyckas ändå skapa en egen identitet som gör att de på något viss upplevs mer unika än de kanske egentligen är. På förhand var det främst den visuella stilen i The First Berserker: Khazan som kändes som en sådan ingrediens. Cel-shading i Anime-stuk är också absolut något av det jag tar med mig som ett positivt inslag, men som med mycket annat i detta action-rollspel så dras det ner av det känns lite för simpelt.

För den oinsatte, vilket jag också var när uppdraget dök upp, så är The First Berserker: Khazan ett spel som tar sin plats i Dungeon Fighter Online-universumet. Det är ett omåttligt populärt Beat em up-rollspel. Det var också totalt okänt för mig. Utvecklarna på Neople ligger bakom det och detta spelet och har nu satt detta rollspel 800 år innan sitt multiplayer-lir. För den insatta finns det säkerligen ett större intresse till en djupdykning än vad jag kunde förmå mig till. Hursomhelst, vår huvudkaraktär transporteras som fånge i en vagn men efter en olycka, eller snarare lycka för honom, lyckas han fly. I de ogästvänliga snöiga bergen tar hans resa sin början.

Vad som sedan följer känns som mångt och mycket ett Dark Souls Light. Det är både en passande och lite snäv beskrivning. För detta har definitivt egna kvalitéer, även om de tyvärr inte skiner så klart som jag hade hoppats.

På linjära banor tar sig vår hårdhudade huvudperson framåt. En mystisk röst talar då och då till honom. Men till trots för en berättelse om demoner och hämnd är det främst spelets action som snabbt hamnar i centrum. Med en yxa och svärd i högsta hugg ställs vi mot fiender som slår hårt. För även om detta inte riktigt når upp till genrens allra tuffaste utmaningar, och det finns även en "enkel" svårighetsgrad att växla till, så är det fortfarande ett ganska utmanande spel. Speciellt när det kommer till spelets fighter mot bossar. Men där är vi inte riktigt än. Den grundläggande spelmekaniken är sådan som vi känner igen. Det vill säga snabba slag eller långsammare som åstadkommer mer skada. Vi kan parera och undvika och ja, allting tömmer den till starten ganska snåla mätaren för stamina.

Men, erfarenhetspoäng tjänas såklart in. I detta spel under namnet Lacrima vilket är det som man använder för att göra karaktären starkare. Dessa placeras ut när vi binder dem vid spelets sparpunkter och kan utöka alltifrån hälsa, stamina till andra faktorer. Låter det bekant? Det är det också. Spelet lånar friskt från genrens giganter så till den grad att det lite känns som att mans stulit för mycket. Dör vi mellan dessa punkterna så förlorar vi det vi samlat på oss, men får chansen att plocka upp det igen ifall vi klarar oss tillbaka till platsen. Tacksamt nog kan vi plocka upp vår Lacrima på en trygg plats innan ett möte med en boss om vi nu dött på den.

Det lär man göra. För det är bossarna som är detta spelets tuffaste bestar. Visst att världen har en del störra sådana, också - men det är i mötet med banornas slutgiltiga utmaning som man utan att överdriva kan säga att det blir lite extra kämpigt. Som så ofta handlar det dock att främst lära sig deras attackmönster, veta när man kan piska och hålla koll så att ens mätare för uthållighet räcker till. Är en boss för tuff går det tacksamt nog att köra lite klassiskt grind på nivåerna. Man kan helt enkelt ta ett litet extra varv eftersom alla fiender, förutom en viss typ av svårare elit-fiender dyker upp på nytt när man når en sparpunkt. Spelet är också ganska generöst gällande Lacrima och man samlar dessutom på sig en hel del utrustning.

Khazan kan nämligen utrusta sig med hjälm, rustning, handskar och stövlar. Allt som ger mer i försvar. Fienderna tappar detta i en ganska stor mängd så i starten får man vara inne i den smidiga menyn och skifta till en med högre status. Det finns även ringar och amuletter som ger lite extra bonus samt en del föremål. Det blir lite väl mycket loot-fest av det hela med att man snabbt bär omkring på en mängd utrustning. Denna kan dock en bit in i spelets förstöras för att istället bli Lacrima som kan spenderas på färdigheter. Vi har även ett skill-träd som är knutet till spelets tre olika vapen.

För även om man startar med att svinga yxa och svärd så ligger en av spelets tidigaste uppdrag i att finna de andra två som man kan utrusta sig med. Det är ett stort bredsvärd och ett spjut. De båda har egna träd där man kan uppgradera och låsa upp specialattacker. Just sådana daskar på rejält med skada, och precis som Khazan själv har även fiender en mätare för uthållighet. När denna är i botten kan man utföra en sorts avslutning som tuggar bort en stor bit av livet. Man kan även smyga sig på fiender för att göra samma sak.

Menyer och allting saknar lite finess och identitet och det vore väl egentligen inte så farligt. Men problemet är att det är rätt mycket annat som gör det också. För även om bossarna, och som jag nämnde i inledningen kring miljöerna, passar bra med den visuella stilen. Så är allting ganska livlöst och platt. Det ser tekniskt bra ut. Men det saknar något. Som att banorna är snitslade korridorer utan ljus och rörelse. Allting känns väldigt konstruerat och det finns inte särskilt mycket effekter som ger det hela en välbehövlig kontrast. De snöklädda landskapen, grottorna, de stora salarna... Allting blir som en kopia plats efter plats. Vi har heller inga direkta vyer, ingen rörelse sånär som på lite träd som svajar. Det är en cool visuell stil, men livlöst och lite klippa-klistra över miljöerna.

Tillkommer gör också ett ljudspår som inger samma tomma känsla. Musiken känns anonymt trots försök till lite dova manliga mumlande körer. De tecknade mellansekvenserna, ja det kan det sägas detsamma om dem som gällande det visuella i stort. Helhetsintrycket när man sett förbi den rätt tuffa tecknade stilen blir tråkig. Nästan som att det är en lite ofärdig mall som man färdas genom. Jag har absolut inget emot ett spel som upprepar sig och kan kännas lite enformiga. Både actionfester som Stellar Blade och Black Myth: Wukong som jag recenserat är också ganska upprepande sett till hur de fungerar. Men de har betydligt mer identitet än detta. De är framförallt roligare att spela när det kommer till att slåss.

För spelets action, den både ger och tar. För egen del valde jag att köra största delen av spelet med spjut för att jag uppskattade dess snabbhet och räckvidd. Att bemästra försvar och attack känns stundtals roligt men ett lite oprecist system för att låsa på fiender gör att man ofta träffar vid sidan om dem när man slår. Det finns en tyngd, men blir ändå lite fladdrigt när slagen missar och hamnar på sidan om det tilltänkta offret. Eftersom flera attacker också ska kedjas samman blir detta lite frustrerande när hugg missas och jag känner heller inte riktigt att responsen när slagen sitter är så tillfredsställande som jag önskat.

Det är å andra sidan just spelets action som är den främsta anledningen att spela detta. Även om det kräver sitt försvar och hantering av stamina så är det också en del hack-and-slash över det hela. Då speciellt mot spelets dussinfiender. Tillfredsställelsen att besegra en boss har flertalet gånger känts riktigt bra, men vägen från att jag anländer till en ny miljö och ska ta mig fram till den har i mångt och mycket känts som en ärligt talat lite för lång transportsträcka.

Efter spelets inledning hamnar man i en slags hubb-värld. Med tiden dyker det upp saker som att kunna köpa föremål och uppgradera vapen. Även om jag kan uppskatta att nya inslag presenteras över tid tycker jag också att dessa inslag dyker upp lite märkligt. När jag väl får chansen att köpa nya delar till min rustning har jag liksom redan hittat sådana som är flera gånger bättre än det som finns att köpa. Inslag jag önskar fanns där tidigt låses först upp efter flera timmar.

När jag efter några dagars spelande ska reflektera över upplevelsen som sådan känner jag mig kluven. Dels finns det en simpel charm i det här att röja loss och alla beståndsdelar, hur icke-originella de än nu är, fungerar helt okej. Men Khazans färd känns också väldigt monoton. Nya inslag som presenteras under spelets gång till trots, så känns det mestadels utan finess och aldrig något mer än just bara okej. Nu fångar visserligen The First Berserker: Khazan själva essensen av ett actionrollspel och försöker inte vara så mycket mer än just detta. För mig blir det lite för simpelt men om det är vad man är sugen på och längtat efter så finns det absolut skäl att ändå ge det en chans. Om inte minst för den där fantastiska känslan när en boss livsmätare äntligen försvinner.