The Getaway: Black Monday

Dialekter, bland det värsta jag vet. Skrålande skånska, schhh:ande Ö-vikssvenska eller snajdigt feminin stockholmska med svängiga "reeev" istället för räv. Jag har en stockholmsbaserad vän som säger att jag låter som tagen ur Pistvakt då jag pratar, men det faktum att Östersund är Sveriges mittpunkt gör att vår dialekt passerar som någon slags ursvenska som samtliga län bör åberopa. I England är den ännu värre. Cockney, Wales, Liverpool. Skolengelska byts ut mot slängig slang med kort frasering och omöjlig ordföljd. Vissa engelsmän är omöjliga att förstå. Någon som minns Hem till gården? Här fanns ett par sluddriga byfånar som med sin snabba landsbygds-engelska gjorde sig helt oförstådda avsnitt efter avsnitt. Lock, Stock and Two Smoking Barrels, nån som minns den (klart ni gör)? Guy Ritchie kämpade hårt för att skapa en rå, grå och blöt känsla av ett kriminellt London och de svårförstådda engelska dialekterna och tempot i dialogen tillförde sitt.
 
I Team Sohos upphaussade uppföljare Black Monday är det dock mer än bara den sladdriga engelskan som går igen från den problemfyllda uppföljaren. Det första som slår mig bara minuter in i spelet är hur oförändrat allting är, hur mycket tilläggspack snarare än uppföljare Black Monday luktar. Det är en frän stank av ignorans som lägger sig som ett täcke över hela produktionen och som trots smärre förbättringar färgar hela upplevelsen. Faktum är att Team Soho inte alls tycks ha lyssnat till den högljudda kritik som The Getaway fick och bara kört på i samma spår. Medan en enig, internationell kritikerkår gnällde på extremt bångstyrig spelkontroll, omöjlig spelkamera och linjär uppdragsstruktur lär Team Soho ha varit på solsemester, omedvetna om The Getaways uppenbara svagheter. Om någon stackare från Team Soho nu (av någon oförklarlig anledning) mot all förmodan skulle få för sig att läsa detta vill jag redan nu be om ursäkt. Det finns ju trots allt en överhängande chans att jag har helt fel i mina ovanstående argument och kanske är ute och cyklar på långtgången tältsemester. Ni kanske lyssnade noga och väl på all kritik som spelet fick. Ni kanske gick in i produktionsfasen av Black Monday med knytna nävar, inspirerade till tusen och med intentionerna att göra allting som ansågs som minus i det första spelet bra mycket bättre. Om detta nu är fallet är jag en raljerande snackpåse och ber er ha överseende med det här stycket i denna recension. I så fall måste jag dock även, tyvärr, säga att ni misslyckats och egentligen är en grupp omedvetna och okritiska utvecklare med alldeles för mycket Sony-pengar på företagskontot och alldeles för trött fokusgrupp.
 
När Black Monday börjar har det gått 48 timmar sedan Mark Hammond fritog sin son och slutligen straffade den notoriske gangstern Charlie Jolson. Spelets första uppdrag är också Mitchells första uppdrag som nyutexaminerad konstapel hos Londonpolisens SWAT-styrka. En grupp tungt beväpnade knarkare har tagit en familj som gisslan i ett fallfärdigt lägenhetskomplex i stadens södra del, och det blir ditt uppdrag att frita dem. På andra sidan staden, ungefär samtidigt, får den före detta boxaren Eddie O'Connor sitt livs värsta strykomgång av flertalet ryskbrytande benknäckare. Gårdagens bankkupp gick snett, och övriga medbrottslingar fick betala med sina liv. Det gäller nu för Eddie att fly, rädda sitt skinn och försöka överleva. Samtidigt måste han försöka lista ut vad som hände på banken dagen innan, vad som gick fel och vem som är förrädaren. Bättre att gå till attack med knutna nävar än att sitta ned och vänta på det ofrånkomliga. Eddies motto skiljer sig helt från Mitchell precis som deras motiv, uppdrag och avsikt är helt skilda. Mitt i allt står även Sam, kvinnlig juveltjuv och betydligt smidigare person än Mitchell och Eddie. Sam är den tredje och sista spelbara karaktären.
 
Efter åtta stycken uppdrag med Mitchell tar spelet en vändning och allt ljus hamnar istället på boxaren Eddie. Det inleds med en flashback. Jag får uppleva hela dygnet innan den ödesdigra stöten i form av en mellansekvens. Filmerna som duggar tätt mellan de spelbara uppdragen är för övrigt bra. Snyggt regisserade med atmosfäriska kameravinklar och bra röstskådespeleri. När uppdraget börjar är Eddie utklädd till säkerhetsvakt och har precis tagit sig förbi bankens första säkerhetskontroll. Det gäller nu att hitta byggnadens 13:e våning och hjälpa Sam att lokalisera serverrummet för att låsa upp de elektroniskt låsta dörrarna till valvet. Allt går fel, Eddie och hans fyra kumpaner tvingas barrikadera sig i ett väntrum och medan alla utom Eddie och Sam lyckas fly genom en ventilationstrumma blir vi kvar och överlämnade till polisen. När det andra uppdraget börjar är vi på flykt undan de hårdhänta ryssarna, blodiga och duktigt tillknycklade. Precis som Eddies första uppdrag är banorna större än de trånga korridorerna i Mitchells fyra första uppdrag vilket gör kameran en aning mindre frustrerande men ändå långt ifrån felfri.
 
Frustration, ett passande ord som sammanfattar mina åsikter kring Black Monday. Kameran i spelet är omöjlig och arbetar hela tiden för att jag ska se så lite av det som finns framför mig som möjligt. Vissa gånger stannar den även bakom en vägg eller en dörr och tittar inte fram förrän man stannat upp och via den högra styrspaken gett den exakta angivelser om placering. Kamerans hemske kompis heter spelkontroll och är även den jobbigt oslipad, ogenomtänkt och dåligt utförd. Knapparna är placerade konstigt och ologiskt. Eddie, Mitchell och Sam rör sig klumpigt och lite hackigt. Jag blir snabbt frustrerad även om man i vissa uppdrag erfar mindre problem med dessa två irritationsmoment än exempelvis i början av äventyret. Hur som helst går frustrationen aldrig över och flera gånger har jag slängt handkontrollen i golvet under tiden jag spelat Black Monday. Tur att Dual Shock är snudd på oförstörbar.
 
Grått. Ett annat passande ord beträffande grafiken i Team Sohos uppföljare. Grå hus blandas med gråa gator, gråa karaktärer och gråa bilar. Ibland känns det som om hela spelet blästrats med grus från en byggnadsarbetsplats. Miljöerna är stora, London är fritt och exakt återgivet och på gatorna snurrar licenserade bilar omkring. En del av mig avskyr den grå färgskalan och de livlösa gatorna. En annan del av mig letar platser i London som jag besökt i måttlig förtjusning.
 
Men vad är det som är bra med The Getaway: Black Monday då? Varför får spelet 5/10 i betyg när jag egentligen inte gjort annat än klagat de senaste 6 000 tecknen? Jag gillar handlingen som attans, välskrivet, tätt, snyggt sammansatt och proppat med spännande vändningar. Jag gillar också atmosfären. Regniga bakgator, jobbig dialekt och hårdbarkade, likbleka tjuvar med blodiga knogar. Det känns rått och hårt och även om spelet tar sig själv på alldeles för stort allvar är Team Sohos enda egentliga styrka deras förmåga att skapa atmosfär.