The Godfather

En plågad trumpet spelar den där välkända melodin, den där svepande sorgsna melodin vi så väl känner igen. Småskräp virvlar runt på den nästan öde gatan i Little Italy. Som ett rådjur som tar sina första stapplande steg i livet rör jag mig osäkert och nervöst in i ett litet lokalt slakteri. Några minuter senare har jag misshandlat ägaren och tagit hans pengar. Det stapplande rådjuret har precis tagit sina första steg mot att bli en kallhamrad och likgiltig mördare.

Gudfadern har blivit spel, och som spelare handlar det om att skaffa sig en respektingivande karriär och vägen till toppen kantas av mord, svek, tragedier och maktbegär. Ska man vara helt ärlig är Gudfadern ett ogenerat Grant Theft Auto-plagiat med handlingen baserad kring Mario Puzos mästerliga bok. Självklart saknas den sylvassa satiren, de överdrivna karaktärerna och de hundratals smådetaljer som är det som faktiskt gör Grand Theft Auto-spelen underbart bra. Istället har Electronic Arts valt en mer strikt regisserad historia där handlingen baseras på och bygger vidare på filmerna.

Vid ett flertal tillfällen får spelaren återuppleva viktiga händelser från den första filmen, till exempel när den apelsinsugne Don Corleone blir utsatt för ett mordförsök ganska tidigt i spelet. Man känner självklart igen scenen och Electronic Arts har valt att expandera händelsen med hjälp av en frenetisk skottlossning och en följande biljakt. Väl på sjukhuset följer sedan flera uppdrag där Corleone fortfarande är under vård och familjens affärer sköts av Sonny Corleone och Tom Hagen.

Även om det finns en hel del uppdrag som direkt rör spelets centrala story, handlar största delen av spelet om att hålla på med inkomstbringande bisysslor. Man börjar på botten genom att vandalisera oskyldiga affärsinnehavares inredning och kanske bjuda på en knytnäve eller två i magen. Detta för att de klentrogna ska svära sin lojalitet till familjen Corleone, något som innebär att de gör sin inbetalning av beskyddarpengarna som krävs. Vissa butiksägare kan misshandlas mer för att ge extra monetära bidrag, men det gäller att inte gå för långt, då det mycket väl kan sluta i att en av parterna dör. Ganska snart börjar man ge sig in på de andra familjernas område, och tar över fler och fler av deras inkomstkällor. Vissa verksamheter är värda mer än andra och för det mesta finns det argsinta gangsters i närheten, som mer än gärna bjuder inkräktare på ett par ventilations-hål i bålen.

Som vi alla vet är maffialivet ingen popularitetstävling, snarare tvärtom. I takt med att man erövrar rivaliserande familjers egendom och sätter käppar i deras hjul, kan man snart förvänta sig ett fullfjädrat maffiakrig. Allt man gör, från att ta över affärer och varuhus till att döda generiska hejdukar bidrar i att vendettapoäng distribueras till spelaren, något som är en indikation på hur impopulär man egentligen är hos de olika familjerna. När krig bryter ut kan man förvänta sig taktiska bombardemang mot den egna verksamheten. Tyvärr får man väl säga att det är denna utfyllnad till handlingen som gör att man ibland kan känna att man konstant gör samma sak. Det finns mängder med affärer och verksamheter att ta över, men i stort sett alla fungerar på samma sätt och det är egentligen bara antalet fiender man måste eliminera som ändras från tillfälle till tillfälle. Krig är visserligen ganska uppfriskande, men i fredstider känns det som att man skulle vilja ha mer att göra än att upprepa samma procedur hela tiden.

New York ser trovärdigt ut med sina välkända platser och landmärken blandat med skumma bakgator och småmysiga kvarter. Generellt sett lämnar kanske grafiken en del att önska då det mesta ser för platt och odetaljerat ut, men i bland annat Little Italy har Electronic Arts lyckats fånga atmosfären och stämningen på ett exemplariskt sätt. Spelarens resa omfattar förutom nyss nämnda Little Italy, även Hells Kitchen, Brooklyn, New Jersey och Hollywood för att nämna några platser. Navigation sker enklast med hjälp av några av de tidstypiska bilarna, som visserligen inte är några turboladdade projektiler, men som ändå gör sitt jobb.

Jag var till en början ytterst skeptisk till hela idén om att göra ett spel på Gudfadern-filmerna, men Electronic Arts har gjort ett överraskande bra jobb och använder på ett smart sätt sitt spel för att fylla i vissa luckor från filmerna. Stämningen och atmosfären är bibehållen och tack vare mycket bra röstskådespel, skickligt regisserade mellansekvenser och en intressant handling blir Gudfadern spelvärt, framförallt för den som älskar Coppolas mästerliga filmer. Om man jämför med alternativ som The Getaway känns Gudfadern som en självklar vinnare, som dock inte når upp till samma briljanta nivå som Grand Theft Auto III.