The Golden Compass

Förmodligen var det Narnia-rullens oerhörda framgångar (vilket i sin tur möjligen berodde på Sagan om ringen-rullarnas framgångar, men det är en annan historia) som gjorde att New Line Cinema ville ha ännu ett svulstigt fantasyäventyr baserade på klassiska äventyrsböcker. I detta fall valde man mysiga trilogin "Den mörka materian" (Golden Compass) att filmatisera.

Nu är tyvärr Golden Compass en ganska ocharmig rulle där fantasyklyschor staplas ovanpå varandra och storslagna vidder och vilda kameraåkningar tycks vara det främsta syftet. Vilket gjorde att jag rent instinktivt inte direkt slog klackarna i taket över uppdraget att behöva tillbringa tid spelet baserat på filmen.

The Golden Compass är utvecklat av Shiny Entertainment, vilka ändå har en historia innehållandes fräscha idéer och en del hyfsade spel. Något som lyckligtvis faktiskt smittat av sig även på Wii-versionen av The Golden Compass som inte alls är så förfärligt dåligt som man kanske kunde befara, trots en riktigt risig första bana på ryggen till en stridsutrustad panserbjørne (jupp, de heter faktiskt så även på engelska). Där spelar du unga Lyra och är på jakt efter en kidnappad polare.

Tempot är milt sagt sävligt och i strider med vargar kan du välja mellan att peppra på A- och B-knappen alternativt vifta vilt med Wii-moten i luften. Värsta sortens spelkontroll till Wii där man löser allt genom att bara skaka fjärrkontrollen på samma sätt som man skakar läskburkar i Mario Party 8 eller viftar bort flugor i Wario Ware: Smooth Moves. Bara det att här sitter jag på en isbjörnsrygg och smiskar vargar till höger och vänster. En taktik som senare kommer visa sig få även spelets första boss på fall.

Som bara för att göra allt ännu mesigare går det nästan inte att missa. Någon hoppknapp finns inte utan Z-knappen dubblar som allt-i-allo. Kommer du till en kant? Tryck på Z så hoppar du över. Behöver du interagera med något? Tryck på Z. Till råga på allt står det jämt när man ska trycka på Z, vilket gör att allt känns som en enda lång instruktionsbana.

Nej, efter en spelad timme satt jag med röjsågen redo. The Golden Compass kändes milt sagt som ytterligare ett i raden av usla filmlicensspel. Efter att ha klarat denna isbana med en panserbjørne mellan benen tog dock The Golden Compass fart. Väl hemma i England på bana två förändrades ganska precis allt och från att ha velat stänga av min Wii, ville jag istället fortsätta.

I grund och botten är The Golden Compass ett ganska banalt plattformsspel på ytterst traditionella premisser. Det är superlinjärt och innehåller inte speciellt mycket överraskningar. Men bandesignen är varierad och Lyra kan med hjälp av sina djurpolare elegant svinga sig fram mellan plattformar, blixtsnabbt rulla undan fallande objekt och flyga över avgrunder. Wii-moten används ganska sparsamt till traditionella saker som att balansera på smala avsatser, men också till smartare grejer som att i likt Super Paper Mario peka på objekt för att få veta mer om det.

Av och till får man använda hjärnan i enklare pussel samt att det finns gott om gömda objekt att komma åt med lite finurlighet. Sistnämnda underlättar i de delar av spelet där man exempelvis ska försöka lura eller övertala någon annan, vilket görs genom en hel radda minispel som styr utgången. Tänk övertalandet i The Elderscrolls IV: Oblivion, fast fler varianter. Senare i spelet får man även nyttja den gyllene kompass som gett spelet och filmen dess namn, vilket också är ett välgjort och finurligt inslag.

Sammantaget med alla sköna avbräck i spelet kan jag se förbi dess brister och ha ganska skoj ändå. Rent grafiskt är The Golden Compass ett spel många antagligen kommer hata. Att försöka sig på fotorealistisk grafik på en Wii är dömt att misslyckas och får det verkligen att synas vilken klen hårdvara det i grunden är. Vi snackar synliga polygonkanter, texturer med alltför få färger, ganska klen skärmuppdatering och ansikten som stundtals nästan känns lite otäcka att se på. Ändå är det inget dåligt jobb Shiny har gjort med förutsättningarna att skapa ett fotorealistiskt jobb till Wii, bara det att de borde ha valt en annan, mer förlåtande stil. Nu lär de flesta avfärda spelet vid första anblicken eftersom det ser ganska gräsligt ut på grund av tekniska brister.

Den enskilt största bristen med The Golden Compass är dock något som hade kunnat vara en av dess största tillgångar som barn- och ungdomsspel. Jag talar om det svenska språket. Att översätta barnspel är ett mycket bra sätt att öka på försäljningen, men här är det gjort av en dyslektiker. Vi snackar våldsamma särskrivningar i var och varannan mening, en salig blandning av små och stora bokstäver samt regelrätta rejäla felstavningar ("angagera"). Hur kan detta ha fått slippa igenom någon kvalitetskontroll? Dessutom är svenska så makalöst styltig att jag bitvis hade grava problem att förstå vad som menades utifrån instruktioner i ett barnspel på mitt eget modersmål...

The Golden Compass kommer ändå undan betyget godkänt. Barn kommer att kunna ha kul med det ganska enkla upplägget och det friktionsfria upplägget. Vi som spelar mycket har dock gjort allt tidigare i klart bättre spel, men för att vara ett filmlicensspel med fixerad deadline för att hinna ut i tid till filmen tycker jag ändå Shiny har gjort ett mer än godkänt jobb.