The House of the Dead: Overkill

Rent impulsivt är svaret ett rungande ja. The House of the Dead: Overkill känns antikt. Ingen spelmekanisk ändring värd namnet finns att hitta. Ett självgående förstapersonsperspektiv. Hordvis av zombies. Sikta och skjut (men med Wiimoten istället för med en ljuspistol). Precis som förr. Någon mer omfattande beskrivning av den övergripande spelupplevelsen behövs knappast.

Något som spär på argumentet att detta borde vara en stendöd genre, är att det knappt finns några arkadhallar kvar. Till och med i Japan, arkadkulturens starkaste näste, försvinner de en efter en. Något som har pågått i flera år nu. Grånade spelrävar (typ hela redaktionen, förutom jag) fäller antagligen en nostalgisk tår när denna bistra verklighet gör sig påmind. Och för en genre som föddes i denna miljö, och andas dess syre, är det givetvis svårt att överleva i dessa dagar. Grafikstinnt spelande i hemmets bekväma vrå känns mycket mer självklart i presens.

Å andra sidan, så inser jag att den här sortens spel fortfarande behövs. Särskilt efter att ha spenderat en helkväll med spel som, låt oss säga, Killzone 2. Förstå mig rätt nu. Killzone 2 är fantastiskt och underbart underhållande. Men det är krävande. Det tar en lång stund att vänja sig vid. Inget man sätter sig in i på studs. Overkill är motpolen inom actiongenren. On-railuppläggets extrema lättillgänglighet är spelets stora styrka. Man hajar grejen på en gång.

The House of the Dead: Overkill är en uppenbar och skön hyllning till grindhouse och seriens tidigare delar. Medvetet sunkig dialog, ett överliggande grynigt filmfilter och en lövtunn men helvrickad story gör att det kittlar sådär härligt i B-filmsnerven. Det här är spelvärldens svar på Planet Terror.

I denna prequel till originalet får man följa med Special Agent G på hans första uppdrag. Nyexaminerad från akademien och råsugen på att spränga zombiehjärna har han Washington, stenhård detektiv med förkärlek till f-bombs, till understöd. De båda blir skickade till Bayou City för att titta närmare på varför stadens invånare hastigt och lustigt fått fäbless för människokött och långdragna stönanden. Huvudmisstänkt som ansvarig för denna epidemi är den galna skurken Papa Caesar.

Storyn bjuder som sagt inte på mycket djup, däremot lockar den till många billiga skratt och parodisk zombieaction. Dessutom får jag ta del av spelhistoriens i särklass mest stötande och motbjudande slutscen någonsin. Bara det gör Overkill värt en genomspelning.

Jag och en vän skjöt oss igenom äventyret på en kväll. Efter det låser man upp Director's Cut, som man har valt att kalla det. Det innebär att det matas på med fler, mer utmanande fiender och "borttagna scener" nästa genomspelning. För att utöka hållbarheten ytterligare finns även tre måttligt underhållande minispel inkluderade. Givetvis är Overkill ändå ingenting som håller i längden. Så har det alltid varit med den här typen av spel. Men för en tillbakalutad spelkväll någon gång emellanåt, fyller Overkill sin funktion med bravur.

Det ser också ganska bra ut för att vara till Wii. Efter att från början ha förberett ögonen på tekniskt skräp blir jag positivt överraskad. Designen känns också rätt, både på nivåer och fiender. Allt från slutbossens hängtuttar till Agent G:s fräcka 90-talsbrillor sitter som ett smäck.

Mellan kapitlen (som tar med en genom allt från sjukhus till tivolin) så får man köpa nya och uppgradera sina befintliga skjutdon. Det är en arsenal utan egentliga överraskningar. Hagelbrakare trängs med hederliga pistoler och automatvapen. Ammunition är inget bekymmer, för det har du oändligt med till alla vapen.

Som jag redan nämnt är stridandet i huvudsak oförändrat sedan förra decenniet. En skön detalj är dock att man inte behöver sikta utanför skärmen för att ladda om. Det sker istället genom ett enkelt tryck på A-knappen. Förutom zombies finns det specialobjekt att skjuta på, utspridda i spelvärlden. Det mest användbara (förutom första hjälpen) är utan tvekan de grönskimrande slow motion-objekten. Skjut på dessa och se blod och hjärnsubstans stänka i ultrarapid under en kortare stund. Det är alltid lika tillfredställande.

Jag trodde inte att jag skulle gilla det. Men det gör jag. Det bästa är att The House of the Dead: Overkill aldrig tar sig själv på allvar. Tvärtom. Spelet driver med sig självt och hyllar zombiesplatters i en och samma veva. Inte på samma välproducerade sätt som Left 4 Dead kanske. Men det är vad det är.

För det är gammalt. Och hjärndött. Men fortfarande sådär schysst lättupplockat och snabbspelat som få av dagens actiontitlar är. Behöver din hjärna avlastning från tungt, taktiskt stridande men blodtörsten ännu inte stillad? Då kan The House of the Dead: Overkill vara ett ärligt alternativ när priset tummats ner en aning.