The Incredible Hulk

Det var med stor skepsis jag tryckte ned Final Fantasy III-kassetten i min Nintendo DS så den hoppade ut. Skyfflade in The Incredible Hulk och satte igång. Jag brukar alltid kunna hålla mig för skratt när jag spelar igenom ytterligare ett slentrianmässigt utfört filmlicensspel och vet att med 95% säkerhet kommer detta att vara ett ytterst standardmässigt verk som inte bjuder på några som helst överraskningar.

Här önskar jag att jag kunde säga att jag hade fel, att The Incredible Hulk till Nintendo DS verkligen är ett häftigt, maffigt och mäktigt äventyr där den gröne jätten (nej, inte han som kränger majs) verkligen kommer till sin rätt. Men icke, The Incredible Hulk är verkligen ett så standardmässigt utfört actionspel att jag gäspande bankar mig igenom bana efter bana.

Konceptet är klassiskt. Ett spel som går från vänster till höger, där det står lömska fiender alldeles för glest och som urpuckat står kvar och skjuter trots att en enorm grön vrålande best kommer stormande emot dem. Inte en tillstymmelse till dynamik och till skillnad från i filmen där Hulk betraktar grovt luftvärn som myggbett tar han här enormt med stryk av den minsta pistol. Lyckligtvis går skotten så långsamt att man lätt kan skutta emellan dem och dänga alla elakingar.

I något fåfängt försök att skapa drivkraft att spela vidare finns det flera alternativa utföranden på allas vår Hulk så seriefantaster exempelvis kan spela med grått skinn. Tyvärr känns det helt menlöst eftersom spelet är så ospännande som det överhuvudtaget kan bli och den enda utmaningen består av att tygla den lite stökiga spelkontrollen som gör att man ibland tar helt onödiga smällar.

Samtidigt som jag motvilligt spelar vidare i The Incredible Hulk och samtidigt som jag är fullt medveten om att jag gjort exakt allt detta betydligt bättre i andra spel, tvingas jag ändå erkänna för mig själv att det faktiskt kunde ha varit värre. Det mesta fungerar ändå, ljudet är inte helt tokigt och bitvis finns riktigt påkostande inslag. Bandesignen är också trist men glimmar även den till mellan varven med små klurigheter som avslöjar att lite möda ändå lagts ned på att göra något underhållande av ett spel som förmodligen varken fått tid eller resurser till förfogande.

Rent grafiskt är The Incredible Hulk ett skämt med trista färger, oerhört små figurer och en allmänt plottrig känsla som gör det svårt att uppfatta många detaljer. Lägg till det ett både störigt och sparsmakat ljud. Nintendo DS lär ju ska vara grafiskt i samma klass som en Nintendo 64 men det här påminner mest om något som kunde ha släppt till Game Boy Advance. Eller ännu sämre.

Nej, det känns trist att ha rätt och efter att alldeles för snabbt ha harvat mig igenom det sömniga äventyret tar jag ur The Incredible Hulk igen för att aldrig spela det igen. Absolut inte det sämsta jag har spelat, men en helt menlös titel som följer filmlicensspelens A-B-C. Det kunde verkligen ha haft vilken superhjälte som helst i huvudrollen (eller valfri misslyckad plattformsmaskot) och man märker tydligt hur oviktigt det varit att överhuvudtaget göra något underhållande av spelet. Det ska säljas på sitt namn, och därmed basta och den som letar efter något kul till sin Nintendo DS i sommar gör bäst i att leta vidare.