The Incredible Hulk

Visst, jag hade kunnat bli arg. Ett expanderande, skjortspräckande torso med märklig kulör - hela den biten. Men jag var på rätt bra humör när jag startade The Incredible Hulk och det krävs mer än ett sömnigt filmlicensspel för att knäcka mig. Sen bjöds jag ju faktiskt på åtminstone ett halvroligt inslag, nämligen förstörelse och stora portioner av det.

Vissa destruktiva ögonblick lyfter nämligen The Incredible Hulk till ett nästan godkänt betyg. Som då jag drämmer till en yellow cab och bär den över huvudet så att dörrarna svajar på vid gavel, för att sedan syla in den i en förbipasserande grupp oaktsamma turister. Eller då jag stoppar en fånig glassbil, sparkar till den och snor strutattrappen från biltaket.

Det är alltså krattat för en fullfjädrad bärsärkargång genom Manhattan och varenda brandpost, munkbud eller oförsiktig kvinna i övre medelålder går att drämma till eller slunga iväg några kvarter. Ska inte Hulken vara en god karaktär? Vad var mitt uppdrag nu igen? Sånt undrar man då och då innan man springer iväg och förstör lite till. Det står snabbt klart att bowling med människoklot och soptunnekäglor är betydligt roligare än att nita de ettriga soldaterna som är ute efter en i The Incredible Hulks trista huvuduppdrag.

När man efter ett par inledande banor når New York går det att fritt utforska stadens olika områden. Om du är rastlös eller ängslig över att Hulken är trött i benen kan du ta tunnelbanan till nya områden och en karta som pekar mot ditt senaste uppdrag finns också att tillgå. Det går bra att skjuta uppdragen på framtiden för att bara röja runt i staden och denna frihet är ett bra inslag, men trots möjligheten till våldsamheter blir man snabbt less på The Incredible Hulks tolkning av Manhattan. Att ens nämna det i samma andetag som Liberty City vore ett skämt; detta är en ful och fuskbyggd plats man inte längtar tillbaka till.

Den rebelliska förstörlseorgien hade varit riktigt rolig om Hulken rörde sig i en värld som kunde kallas snygg. Dessvärre är The Incredible Hulk en grafisk huvudfoting i jämförelse med de flesta av dagens spelvärldar. Skärmuppdateringen är riktigt risig och storstadens byggnader ritas bara upp något kvarter bort i ens synfält. New York-borna ser visserligen väldigt roliga ut när man slungar iväg dem, men de är långt från tekniskt snygga och någon artificiell intelligens finns inte att tala om. Samma sak gäller för övrigt alla fiender och Hulken själv är ganska svår att ta på samma allvar som i filmen (om man nu ens gör det).

Precis som i skräptiteln Iron Man och tusen andra licensspel är filmförlagans handling nästan komiskt dåligt återberättad i The Incredible Hulk. Det tas för givet att vi redan sett filmen innan vi spelar spelet, inledningen ger som bäst bara narrativa fragment och mellansekvenserna som ska förklara uppdragen är lika luddiga. Jag kan köpa att man tonar ned berättandet i förmån för själva spelandet, men utan några som helst ambitioner att göra en vettig inramning blir upplevelsen bara opersonlig och det känns som att jag fått spelet i ett paket flingor. Att Edward Norton lånar ut sin röst till spelet är en klen tröst.

Spelkontrollen är okej, men utnyttjas dåligt. Hulken har ett par olika slagattacker som kan kombineras till specialattacker, precis som i vilket dussinspel som helst. Till rörelserepertoaren hör också ett väldigt långt hopp (så långt att man drar sig för att använda hoppknappen) och en förmåga att klättra uppför fasader i en hiskeligt snabb takt. I takt med att man når vissa delmål, till exempel ett visst antal kraschade fordon, så uppgraderas olika förmågor som hopphöjd och slagkraft.

Jag stör mig för övrigt på att Hulken kan krossa containers, elskåp och alla möjliga sorters stålstrukturer i 1000 kilos-divisionen bara genom att nudda dem, samtidigt som ynkliga hinder som människor tycks ha en enorm motståndskraft. De beväpnade soldaterna kräver antingen en knytnäve eller ett kast från Hulken för att kasta in handduken.

The Incredible Hulk är ett spel som möjligen passar efter en lång skol- eller arbetsdag, när hjärnan redan har gått och lagt sig, och man är sugen på lite hjärndöd avkoppling i ungefär sju och en halv minut. Bristerna är dock för många för att kunna bortse från, hur frånvarande ens hjärna än är, och The Incredible Hulk får ställa sig i den enormt trånga skamvrån bland alla andra menlösa filmlicensspel.