The Incredible Hulk: Ultimate Destruction

Det förra Hulk-spelet hade tveklöst sina förtjänster, men alla de långsamma partier där man fick traggla sig fram som Hulkens verkliga jag, Bruce Banner, drog ned helheten. Köper man ett spel med Marvels gröne hjälte är det väl knappast för att få spela stealthmoment och därför har allt sådant utelämnats i Incredible Hulk: Ultimate Destruction till förmån för rent pumpande adrenalin, massiv förstörelse och oändliga mängder action. Allt sådant som ett Hulk-spel bör bestå av, med andra ord.

Denna gång är Hulk jagad av den amerikanska militären som skapat en särskild styrka just för att en gång för alla få bukt med det gröna gammamonstret. Din uppgift blir såklart att överleva och helst slå ut armén så du får vara ifred, åtminstone tills en eventuell uppföljare. The Incredible Hulk: Ultimate Destruction baseras helt på den amerikanska serietidningen och har inget att göra med filmen som kom häromåret, vilket gör att personrelationer och liknande mest troligt inte känns helt bekanta för en svensk publik. Det är dock inget som bör hindra hugade spekulanter från att ha kul i Hulks sällskap.

Att utvecklarna flitigt spelat fjolårssuccén Spider-Man 2 känns uppenbart, för precis som Spindelmannen har Hulk fått en hel stad samt ett område kallat badlands att strosa omkring i och kan själv välja när och om han vill ta itu med något. Och det vill man, för att utföra uppgifter är enda sättet att lära sig oumbärligheter som hur man hoppar hundratals meter upp i luften, hur man bäst förvandlar en personbil till ett knogjärn eller hur man startar en jordbävning med hjälp av sina nävar. För att Hulk ska kunna göra något av allt detta spenderar man de så kallade Smash-poäng man tjänar på allt man gör och sammanlagt finns hela 150 olika manövrer att lära sig. Precis som i Spider-Man 2 tycker jag dock att det känns lite krystat att man ska behöva köpa loss specialtrick. Det passar kanske i ett japanskt rollspel av enklare typ, men inte i ett helamerikanskt actionäventyr.

Slagsmålen i The Incredible Hulk: Ultimate Destruction är, som sig bör, oerhört spektakulära. Hulk springer omkring på väggar, raserar hus, knycklar ihop pansarvagnar och kastar raketramper på helikoptrar. Man kan tycka att med 150 attacker borde det såklart vara svårt att lära sig allt. Utvecklarna har docksträngt sig för att verkligen förenkla och göra spelet lättillgängligt för nybörjare och faktiskt lyckats över förväntan. Spelkontrollen är därför ytterst följsam och vad man än trycker så resulterar det i något riktigt häftigt.

Tyvärr bidrar det till att det aldrig riktigt känns meningsfullt att försöka lära sig alla häftiga attacker som finns, eftersom man ju kan göra allt möjligt spektakulärt genom att bara trycka på alla knappar. Det som i grunden var en god tanke, har alltså i praktiken reducerat Ultimate Destruction till ett klassiskt knappdödarspel. Dessutom skapar en stundtals ganska bråkig kamera onödiga irritationsmoment och fiendens artificiella intelligens är bitvis under all kritik. Lyckligtvis är dock spelets sex bossfighter helt suveräna och kräver lika mycket eftertanke som muskler för att klaras av.

Eftersom spelmotorn i The Incredible Hulk: Ultimate Destruction inte är riktigt optimerad för Playstation 2 börjar spelet ofta gå i ultrarapid när det händer för mycket på skärmen samtidigt. Och det är dessvärre ofta i detta, så det blir snabbt ett oacceptabelt irritationsmoment, särskilt med tanke på att spelet är relativt medelmåttigt grafiskt i övrigt. Lyckligtvis är designen ypperlig och Hulk ser ut precis som han ska, i förhållande till sin serieförlaga. Något annat var väl i och för sig inte att vänta när suveräne Bryan Hitch är mannen bakom pennan.

Hulk är en av mina absoluta favoriter i Marvels hjältespäckade universum, och att få slåss med honom och ha tillgång till såhär mycket rörelser är såklart toppen. Men tyvärr vill jag aldrig sitta och spela några längre stunder, eftersom slagsmålen alltför snabbt känns repetitiva och den trilskande kameran orsakar onödiga missar. The Incredible Hulk: Ultimate Destruction är med visserligen något bättre än det förra Hulk-spelet, men inte så bra som det faktiskt borde ha blivit.