Året är 1932, onda krafter hotar återigen att göra världen till en mörk och otrevlig plats. En man vill dock sätta stopp för detta och till sin hjälp har han ett gäng outsiders som inte lägger några fingrar emellan när det blir skarpt läge.
Så börjar då äventyret och vi startar med en herre vid namn Lateef och en av allt att döma livsfarlig skönhet som heter Ingrid, efter hand rekryterar man fler agenter och alla kommer med olika spetsegenskaper och färdigheter. Närsomhelst kan man också trycka på "group" eller "ungroup" och då antingen samla ihop alla eller ge sig ut på en solorajd med någon. Detta fungerar inte jättebra alla gånger, speciellt inte när man försöker samla ihop alla. Det är alltid någon som inte riktigt hänger med då och blir kvar. Det är inte ett jättestort problem eftersom det är så pass smidigt att byta mellan agenterna, vilket görs med RB eller LB så det fungerar åtminstone bra. Men har man precis smugit förbi med resten på ett knepigt ställe så är det inte alltför roligt att behöva göra om det igen.
Lateef och Ingrid inleder äventyret starkt.
Allra första intrycket är gott, det flirtas lite med alltifrån Indiana Jones till Uncharted och sådana referenser uppskattas givetvis alltid. Själva handlingen är också den klassiska kampen mellan gott och ont. Året är 1932 och inte mindre än tre ondskefulla falanger har siktet inställt på att överta någon sorts apokalyptiskt torn för att utplåna världen som vi känner den. Det blir då förstås vår uppgift att på olika vis sabotera dessa planer för dem och se till så att detta helt enkelt inte sker. Ett tung ok att bära på axlarna men det är inte första gången man räddar världen nu om man säger så, det börjar ju faktiskt bli lite rutin vid det här laget.
The Lamplighters League ingår trevligt nog med Game Pass, så ladda ner och testa vettja.
Vanligtvis så brukar det vara antingen turbaserade strider eller i realtid, i Lamplighters så har man gjort som så att båda alternativen finns. Det i sig är inget nytt utan har gjorts förr, men det är ändå en intressant väg att gå. Realtid är det så länge fienden eller fienderna i fråga inte ser en när man smyger fram och övergår till gammal hederligt turbaserat vid upptäckt. Det går också att snabbt aktivera detta själv om man börjar känna att det helt enkelt är enklare ifall alla kort och gott dör än att behöva smyga förbi dem. Man kan till stor del välja själv och valfrihet är ju oftast trevligt. Men med det sagt så är det absolut ingen nackdel att få ner antalet fiender så smidigt och smärtfritt som möjligt, vissa är tuffare än andra och samtliga agenter måste komma överlevande ur uppdragen. Ställs man då inför en situation där man är i kraftigt numerärt underläge så blir det avsevärt knepigare att få alla helskinnade därifrån.
Något som verkligen sätter färg på The Lamplighters League är de många färgstarka och unika karaktärerna. Som jag tidigare nämnt så har alla sina specifika egenskaper och vapen men jag tycker även att det finns en hel del personlighet bakom samtliga. Inledningsvis så är det Lateef och Ingrid som vi styr, Ingrid är lite av en femme fatale som attackerar med ren råstyrka med sina förstärkta handskar medans Lateef trippar försiktigt fram på tå och smyger sig därmed väldigt bra på intet ont anande fiender och oskadliggör dem med ett välplacerat slag, inte helt olikt de judoslag som Austin Powers ofta använt sig av faktiskt. Det är också lite roligt att ingen av dessa figurer egentligen är några hjältar, det är skurkar av olika kaliber hela högen. Att det är just det här gänget som ska rädda världen har till stor del att göra med en lite mystisk man med en stiligt, välgroomat vitt skägg vid namn Locke samt att våra otippade hjältar förstås till stor del motiveras av pengar.
Det är i dialogen mellan uppdragen som man verkligen får lära känna allas bakgrund och personligheter.
Fiendevariationen är också den rätt god men inte fullt lika färgstark, här finns alltifrån juggernaut-liknande, mycket biffiga typer till ariska extremister, vilket ju passar väl in i tidsramen. De är såklart av varierande svårighetsgrad och har precis som våra agenter olika egenskaper som gör dem mer eller mindre dödliga att möta. Man gör dock klokt i att inte underskatta någon, det straffar sig i regel alltid.
Det är inte alls värst så god variation i uppdragen dessvärre. Här blir det till slut lite repetitivt då det blir alltför mycket av samma. Oavsett vad uppdraget i slutändan handlar om är så är det lotsa sitt lilla gäng med skurkar från punkt A till punkt B och på ett eller annat vis avverka alla som råkar komma i vägen som gäller. Det hade definitivt kunnat göras lite intressantare åtminstone. Desto intressantare blir det dock mellan uppdragen då alla samlas på Lockes ö för att prata igenom nästa steg och man får då även lära känna karaktärerna lite närmare och få grepp om deras olika personligheter. Det är definitivt trevligt, under själva uppdragen så kommer personlighetsdragen sällan fram och det kan jag känna är lite synd, det blir lite stelt och känns som outnyttjad potential när man lyckats skapa så många och otippat charmiga karaktärer. Ett stort plus här är dock att man tack vare allas olika egenskaper kan sätta ihop det man känner är bästa möjliga team inför varje uppdrag och därmed briljera med sina taktiska egenskaper.
Håller man sig i det höga gräset riskerar man sannolikt att få fästingar, men upptäckt blir man åtminstone inte.
I sina bästa stunder så är The Lamplighters League riktigt charmigt med färgstarka karaktärer och en något klyschig men underhållande, apokalyptisk historia. Det räcker tyvärr inte hela vägen i mål dock och framförallt det repetitiva upplägget gör att man sätter lite krokben för sig själva, för detta hade kunnat bli betydligt bättre än vad det i slutändan blev.