ag brukar inte vara ett fan av överlevnadsgenren. Jag tycker ofta att spelupplägget känns för formelbaserat. Berättelsen och världen känns ofta bortkastade genom att bara bygga en bas utan någon central berättelse som löper igenom den. Till min trevliga förvåning undviker The Last Caretaker till stor del dessa irriterande trender, där världen och berättelsen är en fokuspunkt kring vilken allt annat kretsar.
Du är den siste Vaktmästaren, en robot som är designad för att stödja mänskligheten efter att den har lämnat världen i en översvämmad röra. I spelet tar du en stor båt ut över de stora vattenvidderna för att samla mänskliga "frön" och långsamt mata dem till en punkt där de kommer att kunna överleva när du skickar ut dem i rymden i jakt på ett nytt hem.
Spelupplägget i The Last Caretaker kommer att vara bekant för personer som har spelat ett överlevnadsspel förut. Du börjar med väldigt lite och måste bygga upp dina resurser genom maskiner och de rester du hittar i världen. Mycket av The Last Caretakers spelupplägg kretsar kring energi. Att se till att motorer och du har kraft så att du kan styra ditt skepp, samtidigt som du har tillräckligt med energi över för att hålla de mänskliga fröna vid liv och ha möjlighet att försvara dig själv. Jag fick se spelets allra första början och en mycket senare punkt, men det var enkelt att se hur man utvecklades. Channel37 är inte ett stort fan av direkta handledningar, och litar istället på att spelaren hittar lösningar allt eftersom. Även för någon som vanligtvis undviker överlevnadsgenren var det inte så svårt att lista ut saker, och sättet som spelet naturligt bjuder in dig att utforska var också väldigt roligt.
Även om det kan se lite tomt ut i termer av miljöer när du bara stirrar ut på tomt grått vatten, är The Last Caretakers värld fortfarande otroligt intressant. Channel37 har lagt ner stora ansträngningar på att etablera en unik lore för sin postapokalyptiska värld. Jag älskade särskilt detaljerna med halsduken som huvudpersonen bär. Orangea halsdukar är också virade runt nallebjörnar som syns i spelet, vilka gavs till evakuerade barn när de försökte fly från jorden innan dess förstörelse.
Det är något väldigt sorgligt men också väldigt fint med det, och jag tycker att Channel37 har gjort ett fantastiskt jobb med att blanda mörkret i en bortglömd värld med tanken att det fortfarande finns hopp att föra vidare. Du kan bli attackerad av andra robotar och metallhajar och det kan verka som om hela planeten har blivit fientlig, men du har fortfarande ett uppdrag att utföra. Det är ett fantastiskt tema för världen. Till skillnad från andra överlevnadsspel känns det inte som att The Last Caretaker vill att dess berättelse bara ska vara något som hålls i bakgrunden. Istället får du känslan av att det alltid finns en tråd som väntar på att upptäckas, en twist du inte såg komma smygande runt hörnet.
Det finns ett engagemang för historieberättande blandat med en överlevnadskärna som jag inte kunde låta bli att bli imponerad av. Det är en ganska isolerad upplevelse, men en som låter dig därför vara helt uppslukad av världen. Användningen av ensamhet står i kontrast till mysigheten i ditt övergripande mål och spelets bilder, som ofta är ganska söta som visas av de tidigare nämnda nallebjörnarna. I dagens mättade överlevnadsgenre lönar det sig att sticka ut, och jag är glad att kunna säga att The Last Caretaker verkligen gör det. Det finns gott om överlevnadsspel med intressanta premisser och världar, men få av dem har spelupplägget och mekaniken som kretsar så väl kring berättelsens kärnteman.
Överlevnad är en livlig genre, särskilt när man tittar på spelen som också ger utrymme för multiplayer. Men även om The Last Caretaker inte låter dig samarbeta med andra robotar, känns det fortfarande som ett utmärkt exempel på genren hittills. Det finns fortfarande en del farhågor om hur engagerande övervärlden kommer att vara med tanke på att så mycket av det ser likadant ut, men om man bortser från det är det en titel som fans av överlevnad och sci-fi bör hålla ögonen på.
