The Last Faith

Det är inte ovanligt att utvecklare skyltar med vilka andra verk man har försökt efterlikna i hopp om att locka en redan frälst publik, men frågan är om någon toppar stoltheten som The Last Faith visar upp när det kommer till att hylla sina inspirationskällor. För likt de mest polerade hedersmedaljer dinglar antydningar till såväl Castlevania och Bloodborne över detta nya indieäventyrs utskjutna bröst, och att man har sneglat både en och två gånger på Fromsoftware och Konami råder det absolut ingen tvekan om. Att sikta högt är det dock som bekant inget fel med, och i fallet The Last Faith behöver man dessutom inte skämmas en sekund i sällskap av sina mer folkkära storasyskon, detta då man gör så otroligt mycket bra mellan dessa förankrande stödben av beprövade koncept.

Det är svårt att inte nämna det visuella då det är givetvis det som sticker ut vid en första anblick. De välsvarvade pixlarna är nämligen eminent utplacerade över skärmen för att bygga miljöer som inte hade gjort bort sig i anslutning till Yharnams mörka gator eller Draculas ödelagda slott. Det finns en dyster skönhet i allt från objekten som hägrar i bakgrunden till karaktärerna som opererar i scenernas framkant, och i samspel med de smidiga animationerna blir varje bildruta ett mindre mästerverk för en som spelare att avnjuta. Variationen är därtill av yttersta klass då vi får besöka allt från förfallna herrgårdar till hemsökta kryptor, och däremellan hinner vi även med avstickare till stilla träskmarker och frusna bergspassager där allt från dovt varma färger till isande kalla toner tampas om utrymmet.

Allt detta ackompanjeras sedan av ett sorgset och subtil soundtrack som lägger en stämningshöjande filt över hela upplevelsen, och den övriga ljudbilden gör därtill ett briljant jobb med att sticka in ekande fotsteg eller isande skrik för att öka intensiteten. Addera sedan in faktumet att röstskådespelarna gör en klanderfri insats med att blåsa liv i alla karaktär, och även fast de flesta ur ensemblen drar sig med en släpande och obskyr framhållning så gör de det med en känsla av pondus och självklarhet som suger in en som spelare i världen man försöker måla upp.

Ser vi till det spelmässigt så levererar The Last Faith en välkomponerad blanding mellan ovannämnda Castlevania och Bloodborne, men det ska förtydligas att man drar sig betydligt mer mot Symphony of the Night-hållet jämfört med Miyazakis modernare Souls-äventyr. Det är helt enkelt lite mer fokus på snabbhet och tempo, och du behöver sällan krypa fram genom monsterfyllda rum och grottor då du snabbt känner dig stark och smidig likt Alucard eller Simon Belmont. Detta är förövrigt ett relativt fräscht tillvägagångssätt i en genre som oftast vill slå undan benen på en i tid och otid, och jag applåderar att utvecklarna inte blint satsar på att skapa en svår och frustrerade upplevelse utan har hittat en mer fartfylld mellanväg utan konstanta farthinder.

Men tro nu inte att The Last Faith inte är utmanande, för det är det. Här sitter dock utmaningen i enskilda moment som vissa fiender eller bossar, och det är i dessa stunder man istället får lov att stanna upp och analysera sin strategi för att man ska komma ut som segrare. På tal om bossar förresten så finns här ett par av genrens absoluta bästa exempel när det kommer att porträttera svår men rättvis speldesign. Man försöker nämligen inte göra för mycket på en gång, utan de flesta motståndarna har tydliga attackmönster som aldrig känns oschyssta, och man har således alltid har en chans att nå framgång redan från första försöket.

Allt är dock inte guld och gröna skogar, utan det finns ett par skavanker som åtminstone förtar något av helhetsbilden och ger den en törn i kanten. Du kan som exempel välja en av fyra olika klasser i början av spelet, och även om de kommer med olika attribut så är deras start-utrustning identisk med varandra. Det är konstigt att kunna välja om man vill vara en magiker eller skarpskjutare, men du inte får börja med några andra verktyg än ett svärd som är baserat på Dexterity-kategorin. Ytterst märkligt. En annan irriterade grej är att man dör omedelbart om man hoppar utanför skärmen eller trillar ner i en grop med taggar. I de flesta andra spel av den här typen brukar man straffas med förlorade hälsopoäng, men här är det en game over-skärm på en gång om du tar ett snedsteg. Det må låta som en ytterst trivial grej, och i ärlighetens namn så stör man sig väldigt sällan på det, men det förstör ändå äventyrslusten något när man inte vågar leta efter dolda passager eller gömda skatter då man vet att man kan tvingas starta om vid senaste sparpunkten om man gör fel.

I slutändan så erbjuder dock The Last Faith ett ytterst kompentent actionäventyr som inte skäms över att försöka efterlikna sina idoler. Det må förvisso inte erbjuda något nytt under solen, men om du gillar Castlevanias ljuvliga spelbarhet och Bloodbornes gotiska designtänk så kommer The Last Faith inte lämna dig besviken för en ynka sekund.