The Last of Us: Part II Remastered

Hur mycket gillar du The Last of Us? Det är den fråga som definierar den här recensionen eftersom det är den avgörande faktorn för om du redan bestämt dig för om det här spelet är något för dig eller inte. Om du spelat The Last of Us: Part II vet du redan om du vill uppleva kampanjen igen. Om du har sett serien och blivit förälskad i den är ditt köp förmodligen redan spikat.

Det har inte gått lång tid sedan originalversionen av The Last of Us: Part II lanserades. Mindre än fyra år, faktiskt. Den andra delen av Ellies berättelse, den grymma, blodiga hämndhistorien där hon banar en ondskefull väg genom Seattles gator, är fortfarande färsk i minnet hos många gamers och den man spelar äventyret för. Ingen lär skaffa detta för dess gameplays skull. Anledningen till att jag förälskat mig i denna postapokalyptiska värld är Ellie. Och Joel. Och Dina, Tommy och till och med Abby. Och kampanjerna i The Last of Us lämnar mig ofta ganska nöjd och mätt när jag är klar med dem. Precis som med de flesta av Sonys förstapartstitlar under de senaste fem åren eller så, känns det som om det är dags att gå vidare till något annat när eftertexterna rullar. De är utformade för att vara engångsupplevelser, och det är därför de är så tillfredsställande.

Det är naturligtvis en fråga om personliga preferenser, men Naughty Dog har försökt skapa lite mer omspelningsvärde i The Last of Us: Part II Remastered med No Return, ett roguelike-läge som är en av de viktigaste faktorerna för huruvida du ska hosta upp ytterligare hundralappar för att spela den här nya versionen av ett blott knappt fyra år gammalt äventyr, samt några andra nyheter som dock inte tillför så mycket. Grundspelet var redan vackert, så du lär knappt märka knappt de grafiska förändringarna, och andra extrafunktioner såsom Lost Levels har tyvärr inte mycket att ge.

No Return erbjuder tio spelbara karaktärer och flera variationer på varje bana, så det finns mycket roligt att göra här. Här vankas gott om fiender att bekämpa och du kan ställa in svårighetsgraden efter eget tycke. Mellan varje uppdrag får du nya vapen, förnödenheter och annat för att vässa din build. Var och en av karaktärerna har också sina egna unika förmågor, men det blir tydligt efter några timmar att många av dessa skillnader är ganska små. Men om du inte är ett absolut megafan av The Last of Us lär du inte vilja fortsätta spela särskilt längre, till skillnad från en annan roguelike-orienterad DLC från Sony som släpptes i slutet av förra året. God of War Ragnarök: Valhalla erbjöd en helt ny upplevelse utöver det verkliga slutet på kampanjen - och det var (och är) dessutom helt gratis, medan No Return mest känns som ett läge som lagts till för att motivera folk att spendera pengar på The Last of Us: Part II Remastered.

Skins, konceptbilder och extramaterial är allt välgjort, men återigen hänvisar jag dig till den första raden i denna recension eftersom dessa aspekter bara verkligen spelar någon roll för dig beroende på hur mycket du älskar The Last of Us. De så kallade Lost Levels är roliga, men de varar inte särskilt länge och kan bäst jämföras med spelbara Youtube-videos. Det är intressant att höra om hur dessa nivåer skulle ha sett ut och rota runt i dem, men de är lite som att gå till ett museum eller stirra på en idyllisk målning. Hur länge kan man egentligen titta innan man bestämmer sig för att man har gett dem tillräckligt med tid?

Men även om mycket av extrainnehållet känns tråkigt, är kärnan, det vill säga grundspelet som lanserades 2020, så bra att det lyfter The Last of Us: Part II Remastered ur medelmåttighetens träsk. Naughty Dog tog verkligen ett stort steg framåt när det gäller manus, tempo, berättande och gameplay med The Last of Us: Part II på ett sätt få studios har gjort tidigare. Det bästa exemplet jag kan tänka mig är Rockstars arbete med Red Dead Redemption och dess uppföljare. The Last of Us: Part II är en värdefull upplevelse för alla som vill se hur mediet kan utmana sig självt, åtminstone när det gäller interaktivt berättande.

Jag tyckte att särskilt Abbys berättelse var mycket mer engagerande den här gången, för nu när vi tack och lov lagt den hemska debatten åt sidan som rasade online inför lanseringen år 2020, känns det som att jag bara kan njuta av produkten för vad den är... Men ursäktar detta faktumet att detta är den tredje remastern/remake i en serie som bara består av två spel? Jag vet faktiskt inte, återigen frågar jag; hur mycket gillar du The Last of Us?

En spelrecensents jobb är vanligtvis att rekommendera en titel till sin publik, eller att inte göra det, men det jobbet gjordes i detta fall redan år 2020. The Last of Us: Part II Remastered är därför svårt att hantera. Bortsett från No Return är de flesta av de saker som skiljer det från originalet ganska menlösa. Tillägget av ett roguelike-läge lär bara glädja dem som är otroligt sugna på mer The Last of Us och vill spela som Joel en gång till. Eftersom detta sannolikt är det sista innehållet till The Last of Us på ett tag (och förhoppningsvis den sista remastern), är det ändå försvarbart att köpa denna uppgradering, men även de mest inbitna fansen bör tänka sig för två gånger. Om någon annan utvecklare med någon annan serie försökte mjölka på ett liknande sätt skulle de bli utskrattade och kritiserade, men folk älskar helt enkelt The Last of Us och låter det passera.