The Last of Us: Part II Remastered (PC)

När The Last of Us: Part I dök upp till dator blev jag överlycklig. Både kollegor och spelare hyllade det nästan unisont som ett av tidernas bästa spel. Jag var tvungen att testa det. Tyvärr visade det sig att den utgåvan inte var tillräckligt bra utifrån ett tekniskt perspektiv. Trots att berättelsen i ettan står sig som ett fantastiskt exempel på berättande om mänskliga öden, så erbjöd Naughty Dog en betydligt bättre upplevelse med ettan på konsol. Idag har den första titeln på PC fått flertalet uppdateringar och är i ett betydligt bättre skick. Därför är det otroligt spännande att även få testa tvåan och se hur den förhåller sig till sin föregångare på formatet.

Vi har redan utförligt berättat och tyckt till om berättelsen i vår tidigare recension. Denna text kommer framförallt att betona de tekniska aspekterna och nyheterna. Med det sagt är berättelsen en fenomenal resa, med välskrivna karaktärer, platser och mänskligt drama. Det finns väldigt lite att kritisera om själva berättelsen. Även om jag förstår kritiken om hur Naughty Dog behandlade protagonisten Joel, tycker jag att det ger Ellie rätt motiv att göra det hon gör i tvåan. Tvåan handlar i stora drag om henne och de kontakter hon formar under sin resa för att hantera Joels öde. Vi ges också möjligheten att spela som antagonisten och utforskar varför de beter sig som de gör. Det leder till att vi lär känna båda sidorna av myntet i denna berättelse. Samtidigt som spåren av det Joel gjorde i ettan börjar uppdagas. Det är välskrivet hela vägen till mållinjen och om det har jag inget mer att tillägga, än det vi skrivit om i våra två tidigare recensioner.

Världarna är större och mer varierade i uppföljaren, med både snöiga och grönskande områden. Vi reser genom städer, mindre bebyggelse och skog. Det lite rappa tempot trots mer utforskning i uppföljaren gör att miljöerna aldrig blir enformiga. Även om det aldrig förvandlas till ett öppet spel, liknar det modellen bakom Crysis med snyggt regisserade halvöppna områden. Jag blev också glatt överraskad över hur pass lång denna titel är trots sitt upplägg. Det tar mer än dubbla tiden att klara av det gentemot sin föregångare. Ettan tog mig mer specifikt 14 timmar i ett lugnt tempo och tvåan har tagit mig ungefär 28 timmar, utan att göra exakt allt. Det är ett långt spel och det uppmuntrar dig att ta din tid med alla aktiviteter. Det leder också till att man ser mer av alla detaljer i spelvärlden.

Orsaken bakom att jag tycker att ängden är imponerade, beror på att det aldrig blir tråkigt eller segt. Det är ett fantastiskt välkomponerat äventyr vars tempo hela tiden håller mig som spelare fängslad framför skärmen. Det är också titelns styrka som leder mig till att hela tiden fortsätta spela. Även om stridssystemet är förbättrat, bygger det fortfarande på spelsystemet som grundades med Gears of War år 2006. Du använder skydd för att förbli osedd och skjuta från. Du kan såklart också smyga och döda fiender direkt med en attack bakifrån. Detta är användbart mot monstren och ibland även mot människorna. Om jag skulle försöka göra en jämförelse påminner det mig om den moderna Tomb Raider-serien. Människorna reagerar också betydligt mer på att folk dödas och man känner sig ofta som en skurk när man utför dessa handlingar.

Precis som i föregångaren samlar du föremål, skrot och annat för att uppgradera din karaktärs förmågor. Detta fungerar bra och det känns som att du alltid har något att uppgradera oavsett om det är ett vapen, din karaktär eller föremål. Helhetsmässigt har vi en urstark berättelse med fantastisk musik och ett fungerande stridsläge, som inte innoverar något i sin genre. Den här blandningen fungerar tillräckligt bra för att jag inte ska märka svagheterna med lite tekniska problem och de repetitiva striderna.

Det finns dessutom ett överlevnadsläge där du ska försöka klara av ett antal nivåer i rad. Det fungerar som ett roguelike-läge och erbjuder några extra kartor och två nya karaktärer du kan låsa upp. Det finns också redigt med extramaterial, som hur spelen skapades. Det går även att testa ett par spelnivåer som togs bort tidigt under utvecklingen av tvåan. Ett sidoläge som jag tyckte var lite roande, var det fria gitarrläget. Du kan i princip spela allt du kan tänka dig i det och det liknar komplexiteten med pianot i Final Fantasy VII Rebirth. Sådant innehåll tilltalar säkert vissa spelare, men det är det tekniska nyheterna som lyfter denna version. Några exempel på detta är nya handkontrollalternativ, ultrawide, stöd för mus och tangentbord, uppskalningsteknologier och högre bildskärmsuppdatering än i andra utgåvor. När detta spelas i 144 Hertz i ultrawide med höga inställningar är det en fröjd att titta på. Uppskalningsmetoderna som exempelvis DLSS 3, AMD FSR 3.1 och AMD FSR hjälper till att bibehålla en hög bilduppdateringsfrekvens.

Det är inte det snyggaste spelet jag testat i år, men det sållar in sig i den kategorin. Det finns nämligen ett makalöst detaljarbete bakom grafiken och detaljer i själva spelvärlden. Jag blev imponerad av hur partiklar i luften reflekterar ljus och hur snö faller av från skorna när man klättrar upp på en vägg. Det påminner mycket om den typen av detaljrikedom vi annars ser i exempelvis Rocksteadys Arkham-titlar. Arkham Knight bjuder fortfarande på en helt otroligt överdetaljerad värld med fina vädereffekter. Det jag tycker är imponerande med The Last of Us: Part II Remastered är att denna detaljrikedom genomsyrar hela det nästan 30-timmar långa äventyret. Det finns några enstaka undantag där vissa texturer är lågupplösta och jag såg hur scenerier i bakgrunden var detaljfattiga om du observerade dessa från vissa perspektiv.

Tyvärr är inte allt frid och fröjd inom det tekniska. På min testdator har det bibehållit höga bildrutor med hjälp av uppskalningsmetoder. Däremot har det kraschat mer än en par gånger. Så pass att jag upplevde det som frustrerande. Tack och lov är spelet bra på att spara automatiskt. Det började också flyta på långsammare desto längre tid jag spelade. Trots detta är det mer spelbart från början till slut än sin föregångare. Vid sidan av dessa tekniska problem såg jag en del flimmer i texturer och hackande i vissa sekvenser. Portningen är således inte helt felfri, men den är i ett betydligt bättre skick än sin föregångare var vid sin lansering. Även om du inte behöver ha en monsterdator för detta är det lite tungkört på högsta inställningarna. Några av bovarna i detta var att höja bildrutorna till över 60 och höja inställningarna för ljus till max.

Problemen det grafiska tyvärr uppvisar syns inte inom kategorin ljud och musik. Ljudbilden är toppen, med bra volym på karaktärer, musik och naturljud. Ett tråkigt exempel på det omvända är Assassins Creed: Shadows, vars musikvolym behövde mer än halveras för att höra japanska rösterna under spelet och för att kunna höra rösterna under dess mellansekvenser. Problem som dessa finns inte i The Last of Us: Part II Remastered, utan allt låter detaljrikt och bra. Om något inte stämmer finns det även flertalet inställningar så att du kan justera ljuden vid behov. Är det något jag verkligen gillar med portningen så är det alla inställningar. Det finns många reglage och funktioner att justera för att upplevelsen ska bli precis som du vill ha den. Det går utmärkt att skräddarsy denna titel på ett sätt flera tidigare portar från Sony saknat.

Sammanfattningsvis är detta ett urstarkt actionäventyr där Naughty Dog har skruvat ihop en fantastisk berättelse och en detaljrik spelvärld. Med mängder av alternativ för att skräddarsy upplevelsen går det att få denna version att se betydligt bättre ut än sin konsolutgåva. Tyvärr finns det några problem med det grafiska du bör känna till. Dessa problem förstör dock inte helhetsupplevelsen som är fantastisk. Tyckte du om ettan och vill ha mer, men ännu inte spelat tvåan kan jag varmt rekommendera dig denna titel. Har du redan spelat detta finns det inte mycket nytt att hämta annat än lite fler alternativ på den tekniska sidan och enstaka nya kartor och karaktärer till överlevnadsläget. Det är de tekniska problemen som håller produkten från att få ett bättre betyg av mig, men förhoppningsvis är det något Naughty Dog åtgärdar omgående.