Det fanns en tid när AA-spel som The Last Oricru hade en ärlig chans. Då, för tio-femton år sedan, när marknaden bestod av - grovt räknat - två sorters spel. Det var storbudgettitlar som sålde hutlösa mängder, och så var det de något billigare - både sett till utvecklingskostnad och försäljningspris - titlarna, vilka inte sällan antog rollen av storspelens småsyskon. Något mindre förfinade och inte lika skarpa eller originella, men icke desto mindre värdiga arvtagare till de svulstiga storasyskon som man förr eller senare ändå tröttnade på och behövde ersätta.
I dagens spelklimat kommer The Last Oricru dock sälja max tolv exemplar, det är jag helt säker på. De mer klassiska AA-spelen har, tyvärr, till stor del spelat ut sin roll, och genren som The Last Oricru försöker muta in sin plats i, så kallade soulsborne-spel, är med få undantag ordentligt mättad redan. Där finns - för att bara nämna några - giganterna från From Software själva, men även Team Ninjas Nioh-serie, och för att inte tala om passionerade indie-projekt som Hollow Knight, Risk of Rain och Dead Cells.
Med skenande utvecklingsbudgetar ökar klyftorna mellan AAA och AA lavinartat; mindre studior kan helt enkelt inte konkurrera på de stora utvecklarnas arenor längre. Istället för kapital behövs slagkraftiga, originella koncept och idéer. Därför är det svårt att inte bli förbluffad bara av en kik på The Last Oricru: grafiken och designen är lika fantasilös som stulen från ett generiskt Playstation 3-spel. Medeltida fantasy och steam/elektro-punk gifter sig verkligen inte särskilt väl i utvecklarna Goldknights tappning, och det är ingen som hellre vilar ögonen på dessa grågröna borggårdar, kloaker och likartade karaktärer, än på de redan legendariska vyerna från Elden Rings Limgrave, Stormveil Castle eller Crumbling Farum Azula.
Men jag ignorerar den initiala ögonsvedan och tar mig framåt i rollen som Silver. Tillsammans med ytterligare några människor har han teleporterats in mitt i kampen mellan Naboru-folket och deras svurna fiender: råttorna. Med hjälp av de svårförklarliga bältena runt midjan på dem är både Silver och de övriga människorna odödliga, och spelar därför snart viktiga roller i kampen mellan de två raserna. Som Silver själv säger: "Jag kan dö så många gånger som det krävs för att vinna."
Silver, redo att dö
Vi splittras dock redan tidigt. Naboru-templet Silver vaknat upp i attackeras av råttor och medan Petra ansluter sig till angriparna utan motstånd, får jag sätta mina stridskunskaper på prov. Eftersom jag inte hjälpt råttsmeden när han tidigare behövde mig att hitta råmaterial åt honom är min roll, åtminstone här, redan bestämd. Striderna visar sig dock vara en monumental besvikelse, inte minst med tanke på den uppenbara inspirationskällan. Silver rör sig stelt och fjäderlätt, råttorna anfaller i formlösa klungor med lika tydliga attackmönster som ytterst godtyckliga hit-boxar. Ingen höjdare, alltså.
Vad tar The Last Oricru med till bordet då? Varför ska jag spela ett actionrollspel som varken ser AAA-bra ut eller känns AAA-bra, som inte har indiescenens fantasirikedom eller stimulerar upptäckarandan i jakt på ny rustning, vapen eller förmågor? Jo, för Silver själv. När det går upp för mig, efter ett par one-liners i kaliber med den ovan, att det i The Last Oricru inte handlar om snabbspolande inför nästa strid, utan att slagsmålen snarare är transportsträckor inför nästa konversation, slår det en snart att Silvers dialog faktiskt inte är något annat än ett under av välskriven deadpan-leverans. Jag skrattar ofta högljutt när han fäller av sina brittiska, lågmälda pikar mot både sig själv och övriga karaktärer. Silver är nämligen helt fel man på helt fel plats, och han är sällan sen att erkänna det.
Budgetversionen av Stormveil Castle
Näst efter Silver är faktiskt även övriga karaktärer ofta välspelade och intressanta, med ovanliga, varierade dialekter och betoningar fulla med charm och personlighet, och dialogvalen mellan raserna är därför aldrig glasklara. Naboru-folket är till exempel något högfärdiga och dryga, men också välartikulerade, städade och civiliserade. Råttorna är däremot hygieniskt hafsiga, språkligt undermåliga och barbariska till kläder och uppförande - men deras godhet är otvivelaktig.
Hade inte denna berättelse kantats av så upprepande och fantasilösa actionelement, springande i intill förväxling likartade tunnlar och ibland irriterande ojämn svårighetsgrad, så hade The Last Oricru kunnat bli något... om inte stort, så i allla fall större. Som ett modernt Fable i AA-klass, ungefär. Nu kommer det troligen bara att försvinna i massan bland övriga, betydligt mer substanslösa soulsborne-plagiat. Tyvärr, måste jag säga, för det är inte bara Silver som befinner sig på fel plats vid fel tid - utan även spelet han figurerar i.