The Legend of Zelda: Echoes of Wisdom

Med succéerna The Legend of Zelda: Breath of the Wild och Tears of the Kingdom i backspegeln, samtidigt som uttåget av Nintendo Switch är runt krönet, så försöker Nintendo krama ut en sista svansång ur konsolen i fråga samt fortsätta rida på vågen av kreativitet i och med nya given betitlad The Legend of Zelda: Echoes of Wisdom. Mycket är sig likt från tidigare äventyr i följetongen, men där alla tidigare delar har sett den tystlåtna krigaren Link i huvudrollen så är det nu äntligen dags för Zelda att stiga in i rampljuset och själv få lov att vara hjälten som räddar Hyrule från förödelse. Resultatet är för det mesta en spännande nytolkning av ett familjärt koncept, men tyvärr så tillåter inte Nintendo visdomens prinsessa att verkligen kliva ur skuggan av Links förmåga att förinta ondska, och ett fantastiskt spel faller i slutändan tillbaka på sina egna uppritade begränsningar.

Storyn startar med att vi, likt så många gånger förut, får kliva in i skorna på Link i sin kamp mot Ganon och dennes undersåtar. Denna gången går det dock inte som planerat, och även om Link lyckas besegra Ganon så drar den demoniska grisen med sig hjälten ner i avgrunden. Precis innan fallet lyckas dock den grönklädda alvpojken bränna av en pil som befriar prinsessan Zelda från dennes kristall-fängelse, och det är nu dags för Hyrules kunglighet att rädda Link för en gångs skull. Historien är återigen av det klassiska slaget, och att vi får ratta Zelda istället för Link gör egentligen marginellt för att addera något nytt till själva berättandet. Det är en saga om gott och ont helt enkelt, och även om det förekommer intriger via dubbelgångare och illusioner så är det ingen story som kommer vinna några priser eller få en att minnas tillbaka på den om ett par år med några större känslor i antåg.

Presentationen är även den bekant då man använder sig av samma grafiska stil som i nyversionen av The Legend of Zelda: Link's Awakening från 2019. Det levereras således mängder av charm via rundade modeller och varmt ljus, och Hyrules olika miljöer (allt från de kantiga klipporna vid Death Mountain till grönskan i Kakariko Village) får en att omsvepas i mysiga känslor trots att det förekommer en envis känsla av déjà vu. Musiken är även familjär i sin framtoning, och gillar man att återigen höra seriens klassiska tongångar blandas med en del nya kreationer så erbjuder soundtracket en värmande nostalgisk känsla som matchar många låtskatter från tidigare titlar.

Där The Legend of Zelda: Echoes of Wisdom däremot skiljer sig allra mest, kontra sina föregångare, är i dess spelbarhet. För Zelda är inte Link, och där den sistnämnda framförallt förlitar sig på sitt svärd och sin sköld för bekämpa mörkrets makter så använder sig Zelda av sin nya förmågan till att duplicera föremål och livsformer. Detta kommer till användning när det vankas strid, men framförallt lyser denna förmåga som allra klarast när det handlar om att lösa pussel och manövrera miljöerna.

För denna version av Hyrule är betydligt mer öppen än den vi såg i Link's Awakening, och det är inte omöjligt att klättra upp bland trädkronorna eller hitta alternativa vägar mot sitt mål, och det är just genom Zeldas nya förmågor som detta blir som roligast att experimentera med. Behöver du till exempel komma över en ravin så kan du stapla fyra sängar efter varandra för att skapa en bro, och behöver du få lite höjd för att nå en plattform kan du trolla fram såväl bord som lådor för att underlätta klättrandet. Det hela påminner en del om The Legend of Zelda: Tears of the Kingdom och dess byggande av olika farkoster och föremål, men räkna inte för den sakens skull med samma typ av djup eller frihet när det kommer till Echoes of Wisdom. Här är det nämligen betydligt mer avskalat, och även om det förekommer en del smarta pussel-lösningar så är det mesta tämligen simpelt - utan att det för den sakens skull är tråkigt eller intetsägande.

Mitt största problem med detta nya äventyr handlar dock mest om striderna, och hur Zeldas nya förmågor tvingar in henne i en mer passiv roll. För i grunden handlar det om att använda sig av monster för att vinna bataljer, och varje gång du besegrar en ny fiende så kan du sedan frammana samma best för att slåss för din sak. Detta skapar å ena sidan en vilja att hitta nya monster att addera till sin portfölj, men du får inte samma direkta tillfredsställelse som när du slåss med Link och dennes svärd. Just detta dubbelsidiga mynt måste sedan Nintendo själva ha brottats med under utvecklingen då de faktiskt har gjort att du kan spela som Link också, men bara under korta stunder. Zelda kan nämligen kanalisera krigaren inom sig och förvandla sig själv till en kopia av Link för att utföra mer direkt skada, men detta är knutet till en energimätare, och även när den är uppgraderad till max så kan man inte upprätta denna formen speciellt länge.

Och det är här problemet för min egen del kommer in. För varför göra ett spel om Zelda när denne i slutändan är som starkast när hon förvandlas till Link? För enligt mig hade det varit bättre om man kombinerade den nya förmågan att duplicera föremål med egna anfalls-möjligheter och därmed låtit prinsessan stå på egna ben. Nu blir det mer att man önskar att man var Link för att man vill ha möjligheten att slåss för egen maskin, och det förtar lite av känslan jag ändå tror utvecklarna vill förmedla. Det hela blir lite som att man vill göra något nytt samtidigt som man inte vågar gå hela vägen, utan man lutar sig istället tillbaka mot gamla och beprövade komponenter som man vet folk har uppskattat sedan tidigare. Det ger i slutändan ett något splittrat intryck, och även om det inte förtar jättemycket från den annars eminenta underhållningen så får speldesignen en ibland att höja på ögonbrynen och klia sig i huvudet.

The Legend of Zelda: Echoes of Wisdom är nämligen ytterligare ett nytt och bra tillägg till den redan briljanta Zelda-serien, och med sitt fokus på familjära byggstenar så lär inget troget fan bli allt för besviken. Här vankas det mysig spelkänsla, kluriga pussel, gulliga karaktärer och finstämd musik som kommer ackompanjera höstmörkret perfekt. Det som tyvärr håller äventyret från att nå de högsta höjderna är rädslan för att våga göra något annorlunda. Man trevar lite för mycket i sin nya vision, och även om komponenterna är lovande så får de inte lov att visa sin fulla potential.

Är du ägare av ett Nintendo Switch och letar efter något att spela i väntan på konsolens uppföljare nästa år så är The Legend of Zelda: Echoes of Wisdom ett enkelt alternativ att rekommendera. Lägstanivån är nämligen otroligt hög, och man får mycket för pengar med sitt 20-timmar långa äventyr och en hel del sidoaktiviteter att utföra utöver det. Den så kallade "Wow-känslan" uteblir däremot den här gången, och i en serie som har för vana att häpna oss med titlar som är såväl fantastiska som mästerliga så får vi nöja oss den här gången med att det "bara" blev väldigt bra.