The Legend of Zelda: Majora's Mask 3D

Det var strax efter millennieskiftet som det släpptes, det mest unika och besynnerliga såväl som det mörkaste kapitlet som fötts ur den saga som är The Legend of Zelda-serien. Det möttes av blandade reaktioner inom den cirkel av umgänge jag befann mig i på den tiden. Ocarina of Time kändes fortfarande färskt och hade tagit våra världar med storm så mest av allt ville nog samtliga av oss ha en mer traditionell uppföljare för det spelet.

I efterhand vill jag dock tacka Nintendo för att de vågade ta den, faktiskt enorma risken som Majora's Mask innebar och på senare år har det fått ett gigantiskt följe där det inte är sällan jag hör det nämnas som folks personliga favorit i serien. Och idag är det, trots att jag fortfarande håller just Ocarina of Time lite högre, lättare än någonsin att förstå varför.

För er som inte har kollen (jag vet att ni finns här) är Majora's Mask i breda penseldrag en berättelse om döden. Livets slut är närvarande och frodas i allas tankar redan från start och genom spelets gång får du bevittna hur spelvärldens invånare hanterar det. Det hela börjar, väldigt drömlikt, med att Link i sökandet av en gammal vän stöter på en illasinnad bråkstake som kallas Skull Kid och blir i sammandrabbningen förvandlad till en Deku-varelse. Snart får han till råga på allt reda på att månen av någon anledning är i full färd med att kollidera med jorden och han har tre dagar och tre nätter på sig att på något sätt återställa sitt gamla vanliga jag och förhindra vad som bokstavligen blir jordens undergång.

Och av alla de mängder av ting som gör Majora's Mask till ett sådant unikt äventyr är det kanske just betoningen på de tre dygnen som väger tyngst. Allting spelaren gör här måste göras inom en tidsram av tre dygn. Och visst låter det oerhört avskräckande på pappret, särskilt med tanke på att två minuter i spelet går på dryga sekunden. Men det är där Links flöjt, som återvänder från The Legend of Zelda: Ocarina of Time, kommer in - för med hjälp av den kan Link spola tillbaks tiden till början av den första dagen. Link har alltså, till skillnad från övriga invånare i landet Termina, tekniskt sett all tid i världen. Utmaningen blir istället att planera och använda de tre dygnen på bästa möjliga sätt.

På listan av saker som gör just detta äventyret speciellt finner vi även de många olika maskerna som går att samla på vid sidan av de traditionella pilbågarna, bomberna och änterhakarna. De kommer i alla möjliga olika storlekar och former och det finns masker för i princip allt du kan tänka dig behöva.

Stenmasken gör dig exempelvis på något vänster osynlig för de flesta fiender i Termina medan bombmasken låter dig spränga saker utan att behöva skörda nya bomber varje gång du spolar tillbaks tiden. Det finns en mask som attraherar bortkomna älvor och kaninöron som låter dig springa mycket snabbare. Det finns en mask som ger dig tillträde till den barnförbjudna mjölkbaren och en mask som låter dig tala med små djur.

Viktigast är dock maskerna som låter dig förvandlas till helt andra sorters varelser. Link kan med hjälp av dessa bli en Deku, en Goron och en Zora och samtliga av dem har sina egna unika förmågor, styrkor och svagheter vilket i praktiken blir ett extra lager i främst spelets pussellösning. Berättelserna bakom dessa masker är dessutom några av seriens mest fängslande. Maskerna i The Legend of Zelda: Majora's Mask är kort sagt så mycket mer än en gimmick.

Majora's Mask är, kanske till min erkända förvåning, fortfarande lika slagkraftigt idag som det var för snart femton år sedan. Det som idag imponerar och förnöjer specifikt för The Legend of Zelda: Majora's Mask 3D är hur det inte känns som en billig portning av originalet, utan snarare ter sig som en regelrätt men trogen remake av originalet. Här finns gott om nyheter och fiffiga förändringar bortom det uppenbara visuella uppsvinget.

Det handlar om större saker som att du nu kan spela en sång för att välja vilken tid på vilket dygn du vill snabbspola till, där du förut bara kunde flytta fram klockan ett förutbestämt antal timmar åt gången. Ett annat välkommet tillskott är uppslagsverket som håller koll på vad de olika karaktärerna gör på dagarna, hur långt du kommit i särskilda sidouppdrag eller ger dig möjligheten att aktivera påminnelser vid en viss tidpunkt när du behöver det. Men det är också mindre saker som att banken där du förvarar dina slantar mellan tidshoppen flyttats från stadens utkant till dess mitt för bekvämare åtkomst.

Om du kommer spela på den kommande 3DS-modellen New Nintendo 3DS kommer du också kunna flytta kameran friare än du kunnat förut, något som definitivt uppskattas. Det blir helt enkelt en helt annan känsla att beundra de vida landskapen när det är lättare att ändra vinkeln. Spelet stöder även tillägget Circle Pad Pro, något som säkert glädjer de som inte har tänkt skaffa en ny 3DS.

Det är svårt att säga exakt, men jag tror att det har passerat åtminstone gott och väl över ett decennium sedan jag senast satte foten i Termina och det är ett kärare återseende än jag först trodde. Nu när jag har blivit lite äldre (och förhoppningsvis lite visare) är det lättare att uppskatta de genuint mörka undertonerna i Majora's Mask. Allting som för mig en gång kändes som förvirrande och konstigt har nu också förvandlats till kraftfull symbolik och den nästan överväldigande ångesten som genomsyrar både spelets berättelse och design är verkligen påtaglig.

Majora's Mask stoltserar dessutom med seriens mest levande spelvärld. Tack vare att hela spelet äger rum under en kort tidsperiod som upprepas gång på gång har Nintendo kunnat skänka mer substans till de många karaktärerna som lever i Termina. De har alla sina egna rutiner, bakgrundsberättelser, bekymmer och inre demoner att handskas med, och de håller sig inte på samma ställe hela tiden. Detta möjliggör också många av seriens mest minnesvärda sidouppdrag och det är dessa som för mig är den största behållningen med The Legend of Zelda: Majora's Mask 3D.

Och tur är väl det då det finns förhållandevis få tempel att erövra här. För att vara specifik finns det inte mer än fyra stycken och av dessa är det i min ödmjuka åsikt bara det sista, Stone Tower Temple, som verkligen kan konkurrera med de bästa medan Great Bay Temple står sig som ett av de tredimensionella spelens sämsta.

I slutändan gör det mig dock inte så mycket. The Legend of Zelda: Majora's Mask 3D är det ultimata beviset på att ett Zelda-spels kvalitet inte är exklusivt dikterad av mängden grottor och palats. Bland det som genom spelets gång svetsade sig fast i mitt minne, gav mig mest som spelare och berörde mig mest som människa upplever jag de mest betydelsefulla händelserna vara de som ägde rum utanför spelets olika tempel - alla de färggranna individer i vars öden jag vid den tredje nattens slut spelade en viktig roll.

Jag minns hur jag hjälpte vilsna och borttynande själar att finna ro i döden, hur jag gav en talangfull men sörjande sångerska förmåga och motivation att fortsätta skapa musik, hur jag räddade två unga systrars ranch från en utomjordisk invasion och hur jag genom en lång rad av sammanlänkade händelser lyckades återförena ett förälskat par bara minuter innan världen slukas av ett inferno. Och jag minns melankolin som föds inom mig när jag, några erfarenheter och någon mask rikare, plockar fram min flöjt, spolar tillbaka tiden och ser alla dessa individer åter befinna sig på ruta ett i deras personliga kamper.

Av den anledningen vill jag verkligen uppmana alla som har möjlighet att ge The Legend of Zelda: Majora's Mask 3D en chans. Det kan vara svårare att komma in i än övriga spel ur serien och den ständiga tidshanteringen är inte direkt uppmuntrande på pappret men detta är i sanning ett oförglömligt äventyr som inte borde avfärdas av någon.