The Legend of Zelda: Ocarina of Time 3D

Julen 1998 var en jul som alla andra i många svenska hem. Julskinka skars, knäck tuggades och dopp i grytan vägrades. Vissa av oss såg dock aldrig röken av vare sig Kalle Anka eller hans vänner. En skara människor hade nämligen just kapitulerat fullständigt och accepterat att historieberättande varken fungerade bäst i bok eller filmform, utan i interaktivt utförande regisserat av en japan med en vision om det perfekta äventyret.

The Legend of Zelda: Ocarina of Time gick varmt i min Nintendo 64 och satte sina spår, minst sagt. På ett bra sätt, förstås. Ofta och länge skulle jag återvända till berättelsen om pojken från Kokiri-skogen, och när åren gick blev min kärlek bara större och större.

Den fantastiska musiken som komponerats särskilt för att kunna spelas på Links knapphändiga flöjt uppmärksammade jag inte ordentligt innan jag började studera musik och förstod mig på intervall och tonföljder, och vad som verkade som en komplex historia från början växte och blev enorm i och med fansens vansinniga konspirerande kring uppföljare och prologer.

Man skulle lugnt kunna säga att jag har höga krav på Nintendos officiella nyversion. Faktum är att jag redan vid utannonserandet av 3DS-versionen i juni förra året ställde mig på tvären till valet att konvertera just Ocarina of Time till 3D. Det känns nämligen farligt, nästan galet, att jonglera med kultstämplade mästerverk av den här graden. Det här är ju min barndom. Men jag har stålsatt mig, gått en snabbkurs i objektivitet, och är nu redo att granska min generations allra mest älskade spel i sitt nya format.

Spelet tar sin början, som sig bör, med att Link blir väckt ur en mardröm av älvan Navi. Hon berättar att Kokiri-skogens skyddshelgon, Dekuträdet, råkat ut för en förbannelse. Snart står Link i valet och kvalet mellan att stanna i skogens dunkla trygghet där barnen aldrig växer upp eller att omfamna sitt öde som den utvalde och ge sig på den till synes omöjliga uppgiften att rädda kungadömet Hyrule, med sig själv som uppoffring.

Ringer det några klockor? Det här är antagligen spelvärldens mest välkända story, med all rätt, så om du inte har spelat Ocarina of Time förut är det definitivt dags nu. Nyversionen är nämligen bättre än vad jag någonsin vågat hoppas på.

Grafiken är det första som slår mig. Eller rättare sagt hur pass bra bilden flyter. Nintendo 64-versionens akilleshäl var just bilduppdateringen som i backspegeln var bedrövlig. Link liksom hackade fram över Hyrules fält och det kändes ofta lite klumpigt att både hugga med svärd och sikta med sina bombkast. Det här är nu fixat, med besked, och Nintendo lyckas samtidigt dra upp grafiknivån rejält.

Faktum är att jag ofta grips av intensiva rysningar när jag ser de detaljer som inte riktigt kom fram på originalet. Målningen som Link har på sitt träd är ett bra exempel. Verktygen och föremålen i de olika affärerna ett annat. Det går dock inte att sticka under stol med att miljöerna är utformade till Nintendo 64. Väggarna som ska föreställa skog finns naturligtvis kvar, men det är ett nödvändigt ont för att Ocarina of Time ska fungera i sin forna glans.

Elefanten i rummet är såklart 3D-effekterna. Det här har vi spekulerat kring (och oroat oss över) sedan spelet utannonserades. Trenden bland de första spelen till konsolen pekade ju på en del flimmer i bilden som direkt ledde till illamående för många av oss. Det syndromet dras även legenden om Zelda med, till viss del. Dock inte alls i samma utsträckning som exempelvis Rayman 3. Nintendo verkar kunna sin konsol bäst själva helt enkelt, och med 3D-spaken satt på lite över mitten ser spelet riktigt bra ut ur mina ögon.

Det andra jag slås av är kvaliteten på ljudet. Det mesta är samplat från originalet, men såhär bra lät det aldrig på Nintendo 64. Jag spelar med slutna studio-lurar, och varenda steg, slag och ton på ocarinan låter snyggt och atmosfäriskt. I konsolens mått mätta låter det till och med fantastiskt. En rolig detalj på nykomlingslistan är att ocarinan nu har en annan klang, med efterföljande rumsklang som i musiktermer kallas reverb. Det låter alltså riktigt bra när man bara leker fritt på den vilket leder till att jag ofta blir distraherad från min huvudsakliga uppgift.

En annan aspekt som jag tvekat över att Nintendo skulle lyckas med är spelkontrollen. Hur för man egentligen över spelkontrollen som revolutionerade stationärt spelande till en bärbar konsol? Oron var dock obefogad. The Legend of Zelda: Ocarina of Time 3D fungerar nämligen så bra att jag föredrar den här spelkontrollen över originalets. Varje dag i veckan.

Menyerna är smart utformade, den analoga styrspaken känns naturlig och lyxig, och att skjuta slangbella eller pilbåge genom att luta enheten fungerar ypperligt och precist. Rörelsekänsligheten krockar dock med 3D-funktionen så att man ser dubbelt och får svårt att sikta, vilket är lite synd.

De små klagomålen jag har är egentligen petitesser. Valet att låta spelaren titta på små vägledande klipp är ett av dem. Om du är ny med Zelda så vill du ju inte få lättåtkomliga tips. Hela konceptet går ju från början ut på att man ska fastna, lösa problemet själv och därmed bli nöjd och känna sig duktig. Det är dock valfritt om du vill använda guiden eller inte, och jag råder dig att skippa det. I slutändan kan inte ens den hålla din hand genom vattentemplet, trots allt.

I och med Ocarina of Times kommersiella succé släppte Nintendo en Master Quest-version av spelet där allting helt enkelt var svårare och klurigare. Man har valt att gå i invanda fotspår även den här gången och drämmer helt sonika till med en ännu svårare version där hela spelet dessutom är spegelvänt. Rejält förvirrande, men samtidigt uppfriskande. Som en liten bonus. Det tackar och bockar vi såklart för.

En annan nyhet som låses upp om du tar dig tillräckligt långt i äventyret är möjligheten att möta spelets bossar igen, antingen en och en eller i en lång kedja av svettiga strider. Dödar du en boss i spelet låses den upp i Boss Challenges som du når via Links säng. I Master Quest-versionen gör alla bossar dubbel skada, så akta dig noga. Boss Challenges är knappast spelets höjdpunkt, utan ytterligare ett komplement som vi får se som en bonus. Den här gången niger jag till och med.

I slutändan sitter jag här och är egentligen lite mållös. Eiji Anouma har själv sagt att "allt vi har gjort efter Ocarina of Time har varit försök att överträffa det, och jag skulle säga att vi fortfarande inte har lyckats". Jag höll länge med. Fram tills nu. För Ocarina of Time överträffar helt enkelt sig själv i sin bärbara 3D-utgåva.

Det spelar liksom ingen roll att jag har klarat spelet ett flertal gånger under åren. Att få se det i uppdaterad form med modern spelkontroll, jämn bilduppdatering och vacker grafik är guld värt. Att dessutom ha det i fickan höjer hela min vardagliga trivsel ett rejält snäpp.

Tidernas bästa re-make är här för att erbjuda dig runt hundra timmar perfekt äventyr. 3DS blev plötsligt väldigt mycket intressantare och detta är utan tvekan årets hittills bästa, bärbara spel...