The Legend of Zelda: The Wind Waker HD

Jag måste erkänna att jag faktiskt blev förvånad över att Nintendo valde att göra en remake på Legend of Zelda: Wind Waker. En HD-version av exempelvis Majora's Mask hade känts väldigt mycket mer motiverat, eftersom det tekniskt absolut inte håller måttet längre på ett sätt som även hämmar spelkänslan. Legend of Zelda: Wind Waker däremot, är precis lika tjusigt och bra idag som när det kom.

Vad Nintendo gjort är att addera modernare ljudeffekter, tillföra riktigt widescreen-stöd och korrigera färgerna lite. Mer än så är det egentligen inte, rent tekniskt sett. Men det räcker långt. Jag har förstått att många ändå inte är helt lyckliga över de smärre förändringar som gjorts, men det finns ju faktiskt redan ett Legend of Zelda: Wind Waker och i slutändan är det väl positivt att Nintendo gjort något åtminstone.

Helt nöjd är jag dock inte. Legend of Zelda: Wind Waker HD har nämligen kvar flera sådana där märkliga Nintendo-begränsningar som egentligen känns helt onödiga. Det jag tänker på främst för egen del är att det saknas möjlighet att styra kameran inverterat i höjdled. Nu är jag inte ute efter att dra igång någon debatt om inverterad eller normal styrning, men konstaterar ändå att det tar lång tid att ställa om hjärnan när man får spela med ett alternativ man inte är van vid. Det är ändå 2013 och det här kunde Nintendo gott ha bjussat på, det hade gjort spelet bättre för många av oss.

Nå, att åter få besöka Outset Island och träffa en sömndrucken Link som är i full färd med att fylla år, är fortfarande ett rent nöje. Legend of Zelda: Wind Waker HD-världen är som vanligt otroligt levande med starka färger och mängder av små detaljer på det där överlägsna Nintendo-sättet. Att vandra runt och träffa ilskna grannar, bli förföljd av spelvärldens snorigaste unge, dra på sig Link-dräkten, leta rupees genom att hugga ner gräs och få sina första svärdslektioner får mig att konstant le som ett fån av allt det underbara som händer på skärmen.

Men att gå omkring i paradiset hade inte blivit mycket till spel och det tar inte lång tid innan Links syrra rövats bort, förväxlad med en kvinnlig pirat varpå man kliver ombord på sistnämndas skuta för att låta äventyret börja. Sägas ska att Legend of Zelda: Wind Waker är ett av de spel till Gamecube jag spelat mest och jag har flera gånger tagit fram det för en ny runda, men det var några år sedan sist. Jag hade helt glömt vilken fart och fläkt det är i början av spelet och hur rent genialiska stealth-bitarna i Forsaken Fortress faktiskt är.

Till det ska läggas att Wind Waker-musiken för mig är en av höjdpunkterna i Zelda-serien, och Nintendo har haft den goda smaken att piffa till ljudet lite. Det är fortfarande midi som gäller och visst hade det varit guld med riktiga orkestrar, men ändå. Det är svårt att inte smälta totalt av den underbara musiken. I synnerhet i spelets mer ömsinta ögonblick, vilka jag såklart inte tänker spoila här för er som inte spelat detta tidigare.

Det är när jag kommit 5-10 timmar in i äventyret som jag börjar uppleva att den högupplösta smekmånaden är över. För Link måste nämligen som bekant segla i Legend of Zelda: Wind Waker, en hel del dessutom, och det är här det börja fallera lite. För medan första halvan av spelet är den bästa delen av Zelda sedan urminnes tider, med Windfall Island och undervattensstaden som absoluta höjdpunkter, så är andra desto sämre. Det vankas nämligen otaliga uppdrag där man ska hämta saker, segla och hitta grejer på havets botten.

Det blir helt enkelt alldeles för mycket dötid på ett inte helt smickrande sätt. Även om Tingles ökända kartuppdrag nu förenklats och gjorts smidigare, animationer förkortats, Links portmonnä rymmer mer pengar från start samt att Nintendo även lagt till något man kallar Swift Sail, så är det här den stora akilleshälen för Legend of Zelda: Wind Waker HD. Andra halvan av äventyret känns helt enkelt inte riktigt så tajt som den borde göra.

Inte heller har Nintendo lagt till nytt spelmässigt material, något jag hade uppskattat i ett spel som Legend of Zelda: Wind Waker HD där det sägs att mycket material en gång i tiden plockades bort ur spelet. Nintendo menar att det är omöjligt eftersom delarna använts till andra Zelda-spel, men det är ett argument jag har svårt att köpa. Dels hade åtminstone jag uppskattat att få se dessa delar i originalskick så som de var tänkta att vara i rent studiesyfte, och dels finns faktiskt möjligheten att göra nya uppdrag. Eftersom en remake egentligen inte var akut - herrejösses så snyggt originalet är fortfarande - hade Nintendo hellre helt enkelt fått lägga till några relevanta uppdrag snarare än att förenkla seglandet i tron att det är där spelets problem ligger.

Den enda egentliga spelmässiga nyheten är Hero Mode som ger det ganska enkla Legend of Zelda: Wind Waker HD lite mer tuggmotstånd. Men för min del känns det inte speciellt viktigt. För mig är Zelda-äventyren en serie spel som lever på stämning och upplevelser snarare än frekventa Game Over-skyltar. Hero Mode gör inte Wind Waker roligare för min del, utan snarare mer frustrerande.

Det bästa enskilda nytillskottet är möjligheten att använda Wii U Gamepad till spelets menyer. Att kunna välja utrustning med ett knapptryck och dra omkring föremål och knyta dem till olika knappar gör allting enklare. I ett så sävligt spel som Zelda så finns dessutom tid att ta ögonen från skärmen för att stirra på Wii U Gamepad en stund. Dilemmat från ilsnabba actionspel där man liksom inte hinner med att växla mellan skärmarna på ett bra sätt, lyser alltså med sin frånvaro. Många lär även uppskatta den nya möjligheten Tingle Bottle som gör att man kan flaskposta bilder till andra spelare.

Legend of Zelda: Wind Waker är fortfarande ett av mina favoritspel i serien och det är nästan lika underhållande än idag som när det släpptes. En del saker har dock åldrats något och det som lagts till räcker inte för att kompensera det fullt ut. Därmed blir Legend of Zelda: Wind Waker HD inte den fullpottare det hade potentialen att bli, men fortfarande ett absolut givet inslag i varje Wii U-samling av rang.