Svenska
Gamereactor
recensioner
The Lord of the Rings: Gollum

The Lord of the Rings: Gollum

Daedalics stealth-plattformsspel är äntligen här, men är äventyret lika fenomenalt som Samwise potatisgryta, eller blir det en flopp som Éowyns obesvarade kärlek till Aragorn?

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Jag visste redan innan jag började spela att The Lord of the Rings: Gollum skulle inte bli en kandidat till Årets spel, men jag hade hoppats att den rikedom av historia och berättelser som utgör Midgård och J.R.R. Tolkiens fantasyvärld skulle bära denna stealth-plattformstitel genom de svagare elementen. Många skulle säkert säga att Gollum inte är en tillräckligt övertygande karaktär för att basera ett helt TV-spel på, och till detta kommer att man bestämmer sig för att skapa en hel historia på det Peter Jacksons The Fellowship of the Ring lyckades berätta i en enda scen (den där vi först möter Gollum kort i Morias gruvor och då Gandalf berättar för Frodo om vad som hade hänt med Gollum i Mordor), vilket innebär att den faktiska berättelsen verkligen inte är något att slå sig för bröstet för, även om den har massor av nickar och referenser till andra händelser från Middle-earth.

The Lord of the Rings: Gollum
Fienderna är fenomenalt korkade.

Berättelsen utforskar, som jag nyss nämnde, de år (ja, år) Gollum tillbringade fångad som slav hos orcerna i Mordor, och sedan som fånge hos alverna i Mirkwood. De första sex av de tio kapitlen är alla ägnade åt att utforska ungefär samma mörka och dystra landskap i Mordor, eftersom Gollum som slav är instängd i samma områden för det mesta. Och även om Gollum inte är en slav i Mirkwood-avsnitten av spelet gäller samma repetitiva bandesign.

Sistnämnda är också märkligt primitiv. Du kommer stöta på flera tillfällen där Gollum är fast i en fängelsevagn och i princip är oförmögen att röra sig, allt innan han kastas in i en laddningsskärm. Det får dig att undra varför den 40 sekunder långa restiden ens är med i äventyret, och varför den används så ofta eftersom den dödar all fart som titeln börjar generera. Det finns några ögonblick som använder olika spelmetoder, som ett löpsegment i Crash Bandicoot-stil när man försöker undkomma Shelob, men dessa är väldigt få. För en titel som har för avsikt att fängsla med en engagerande berättelse skulle man kunna förvänta sig något mer av samma kaliber som Uncharted, där handlingen alltid går framåt och tar oss till nya områden och platser - men något sådant blir det alltså inte tal om.

Detta är en annons:
The Lord of the Rings: Gollum
Läckert design, men det blir för mycket av detta.

Men berättelsen har väl åtminstone intressanta vändningar och ögonblick, eller hur? Nja, om du inte räknar med att stirra på skärmen när Gandalf, Sauron, Shelob, Thranduil eller andra ikoniska karaktärer från Midgård dyker upp, händer det egentligen inte så mycket. Det är bara Gollum som försöker överleva och göra vad som krävs för att få tillbaka One Ring, vilket i sig är exakt samma Gollum-berättelse som vi sett varje annan gång karaktären dykt upp i media. Titeln försöker åtminstone lägga till övertygande spelelement till hela Gollum/Smeagol-dynamiken (delad personlighet), och detta fungerar som en slags debatterande dialogsvit, men i praktiken är det otroligt ihåligt och används mycket sällan.

Eftersom berättelsen och dialogalternativen inte är särskilt väl genomförda sätter det en enorm press på dess faktiska gameplay, och detta är tyvärr en av de mest frustrerande delarna. Gollum är inte en stark eller modig karaktär, vilket innebär att du alltid smyger omkring och försöker använda list för att överlista de faror som står emot dig. Som du kanske anar är smygande en stor del av det här äventyret, men det är inte som i Hitman eller ens The Last of Us, utan det är väldigt grundläggande och känns knappt som en seriös spelfunktion. Du kan gömma dig i skuggor och under specifika föremål, du kan interagera med sällsynta saker och kasta stenar för att kort distrahera fiender, och när rätt ögonblick uppstår kan du överväldiga och strypa enstaka fiender till döds - även om det tar lite tid och låter mycket. Eftersom fiendens NPC:er är otroligt dumma behöver du inte bli kreativ med hur du närmar dig smygsegment, vilket är kontraintuitivt för hur stealth verkligen ska fungera.

The Lord of the Rings: Gollum
Gollum blickar ut över ett hav av buggar.
Detta är en annons:

Sedan finns det plattformsbitarna. Plattformssektionerna påminner mig om ett Uncharted-spel, och om det fanns ett bättre stealth- eller stridsupplägg som matchades med en mer övertygande historia, ja... då har du kärnbitarna för en Middle-earth-version av Uncharted. Men Gollum missar de senare punkterna totalt, och i gengäld får du ett spel som är 80% hoppning och hasande över avsatser, och som du nog anar blir detta alltmer tråkigt ju mer tid du spenderar med det. Det största problemet med plattformsbitarna är dock att spelkontrollen är chockerande dålig och kommer rutinmässigt vara anledningen till att du dör i dessa segment. Det känns klumpigt och rörigt, och får dig att vilja kasta din handkontroll mot väggen när Gollum hoppar över ett hål som vilken plattformsspelskaraktär som helst effektivt skulle ha dansat över. Jag kan inte för mitt liv komma på varför det här spelet är så uselt att styra, när det finns så få mekaniker och unika element.

Detta leder mig in på nästa stora problem med The Lord of the Rings: Gollum som är svårt att smälta: det finns ingen utveckling av karaktären. Under berättelsens gång får Gollum inga nya rörelseförmågor eller föremål. Hur spelet börjar är hur spelet slutar i rent mekanisk mening, och det betyder att det i princip inte finns några överraskningar för dig längs vägen. Tja... annat än följeslagarsystemet som låter dig berätta för en följeslagare vad de ska göra (till exempel att aktivera en spak) - och inte ens detta används särskilt ofta.

The Lord of the Rings: GollumThe Lord of the Rings: Gollum
Gollum lär sig inget nytt under resans gång, så spelvariationen tar stryk.

Inte heller när jag vågar mig utanför den tänkta vägen, så finns det särskilt mycket att erbjuda. The Lord of the Rings: Gollum är ett mycket, mycket linjärt äventyr, och alla utforskningsmöjligheter är vanligtvis knutna till en samlarobjekt som placeras i en sektion av en bana. Dessa samlarobjekt är uppriktigt sagt inte värda din tid heller, eftersom de inte erbjuder någon berättelse eller betydelse värd namnet och inte gör någonting för att förbättra spelet på något sätt. Det faktum att det inte ens finns ett svårighetsgrader säger mycket om hur avskalat det är.

Sedan har vi prestandan. När det gäller bildfrekvensen fanns det några dippar till PC, men inget av större betydelse, och generellt sett är presentationen av spelet faktiskt ganska bra. Karaktärsmodellerna är dock fruktansvärda och Daedalic har flyttat himmel och jord för att få Gollum att se så ful ut som möjligt i filmsekvenser, vilket får dig att ifrågasätta varför vi någonsin ser karaktären så här. Men annars är The Lord of the Rings: Gollum fyllt med mindre och konstiga buggar och problem. Vare sig det handlar om karaktärer som öppnar dörrar utan någon interaktion, NPC:er som går igenom föremål, texturer som dyker upp, filmsekvenser som förlorar sin känsla för perspektiv och kameraplacering, finns det en hel rad mindre saker som gör det ännu svårare att hitta några ljusa ögonblick.

The Lord of the Rings: Gollum
Lite mer miljövariation hade sannerligen inte skadat.

Jag skulle gärna vilja kunna berätta för dig att Daedalic skapat en vinnare med det här spelet, för jag är trött på titlar som gör mig besviken. Men The Lord of the Rings: Gollum är stundtals chockerande kasst. Det är platt och repetitivt, smygandet dåligt implementerat, berättelsen tråkig, karaktärsutvecklingen obefintlig, karaktärsmodellerna fula, buggarna rikliga och listan bara fortsätter. Det här är ett spel som känns som om det hör hemma på 2000-talet med tanke på hur dess superlinjära design och begränsade spelmekanik fungerar i praktiken. Någon borde kasta tillbaka det i eldarna på Mt. Doom - där det antagligen också kom ifrån.

HQ
04 Gamereactor Sverige
4 / 10
+
Röstskådespelarnas insatser är bra, okej teknisk prestanda
-
Berättelsen är en besvikelse, plattformsbiten är klumpig och frustrerande, dumma och lättlurade NPC:er, noll nya egenskaper att lära sig, alldeles för linjärt, fult, massor av konstiga buggar
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter



Loading next content