The Mandalorian: Säsong 3 (Disney+)

När den andra säsongen av The Mandalorian avslutades skapades också den bästa sortens Star Wars-magi; självaste Luke Skywalker kom till undsättning när det såg som mörkast ut och Din Djarin tog farväl av sin gröne lille kompanjon i en oväntat känsloladdad avslutning som mycket väl kunde ha varit slutet för hela showen. Så bra var The Mandalorian när det nådde sin högsta topp, vilket gjorde att förväntningarna på säsong 3 var skyhöga. Det fanns så mycket att avtäcka från Mandalorians hemvärld och titelfigurens framtid att man bara saliverade av blotta tanken att Mandalorians civilisation skulle återupprättas, särskilt om man har följt The Clone Wars.

Åtta avsnitt senare undrar man om denna säsong ens behövdes. De röda flaggorna viftades redan i The Book of Boba Fett, där Din Djarin kapade en hel episod till sig själv och tomheten som uppstod efter att ha lämnat över Grogu till den nya Jediordern löste sig väldigt snabbt. Detta resulterar i en huvudperson utan något riktigt mål eller driv när vi väl möter honom i den tredje säsongen. Det är denna berättarmässiga slapphet som gör att seriens många storslagna och välljudande actionsekvenser mest ekar tomt. Säsongsfinalen bjuder exempelvis på en alldeles fenomenal actionscen mellan flygande Mandalorians och jetpackförsedda imperieväktare, men det händer inte särskilt mycket under de skottsäkra Mandalorian-hjälmarna.

Mycket av säsong 3 kretsar kring att titelfiguren vill göra bot för sina hjälmlösa synder och vill återvända hem till sin sekt, men samtidigt tar Bo-Katans roll över intrigen och hennes kamp att återuppbygga Mandalorian borde vara fylld med konflikt och politisk laddning. Jag hade exempelvis önskat se en större friktion mellan Bo-Katan och Din Djarin angående den svarta klingan, som ju har blivit en symbol för Mandalores styre. Skaparna bakom The Mandalorian väljer dock att ta genvägar även här. Detta är så riskfri underhållning som det går att få till. Här finns inga engagerande konflikter, inget drama mellan karaktärerna - det som borde vara principiellt i TV-underhållning.

Din Djarin får först reda på att Gideon Moff fortfarande lever i näst sista avsnittet, så det finns inte ens mycket konfliktupptrappning på det yttre planet. Det finns i synnerhet ingen tydlig riktning för Pedro Pascals fåordige karaktär efter den fenomenala säsong 2-finalen. Karaktären väntar mest på att saker ska hända för att ta någon slags ställning och när han väl gör det blir han istället en sidofigur i sin egen serie, åsidosatt av karaktärer som inte heller fördjupas. Katee Sackhoff är såklart fantastisk (som alltid), men hon underanvänds lika mycket som hon också överanvänds. Jag hade nog hellre sett en spinoff om Bo-Katan, så hade man kanske undvikit mycket av seriens tunga exposition.

Den tredje omgången av The Mandalorian har sina stunder och serien är snyggare och häftigare än någonsin, men är också den mest ojämna säsongen av alla. Det finns exempelvis en Andor-doftande episod om en omvänd vetenskapsman som inte lyckas passa in i Republikens nya herravälde som lyckas bygga vidare på det nya maktskiftet i galaxen, men hamnar sedan i skär kontrast med en Star Wars Holiday Special-doftande episod med illasittande cameos (inget ont om Christopher Lloyd såklart) som knappt hör hemma i Mandalorians smutsiga värld. Kvaliteten tryter när seriens identitet blir alltmer otydlig.

Jon Favreau tycks ta den lätta vägen ut för att avrunda Mandalorians historia så smärtfritt som möjligt och även om serien i sig aldrig var känd för sin komplexitet har det nog aldrig saknats så mycket dimension som det gör nu. Jag vet inte vad den kommande Mandalorian-filmen kan tänkas handla om, men det känns som att hoppet för Star Wars hänger inte längre finns kvar hos The Mandalorian. Den facklan har istället gått över till Andor och förhoppningsvis Ahsoka när den får premiär senare i år.