Hittills har det inte funnits ett enda Matrix-spel som verkligen baserats på filmerna eller där man fått spela den man vill spela, nämligen huvudpersonen Neo. Shiny Entertainment tänker med Path of Neo äntligen ändra på det och bjuder denna gång på ett spel som enbart handlar om Neo och hans strapatser genom hela Matrix-trilogin. När jag träffade producenten David Perry tidigare i våras berättade han att detta blir som en slags directors cut av The Matrix. Förutom att man såklart får spela alla nyckelscener, kommer man nämligen också att få uppleva vad som händer mellan dessa och även en del helt nytt material
Två banor fanns tillgängliga på E3-mässan. En av dem var den vansinnigt coola lobby-scenen från den första filmen. Det första man noterar är hur väl Shiny lyckats få till intensiteten i de stilistiska striderna. Neo springer obehindrat längs väggar, sönderskjutet murbruk sprätter överallt och de allra fräckaste manövrerna utförs givetvis i ultrarapid. Han kontrolleras smidigt med den vänstra analogspaken medan den högra styr kameran. Det är en fiffig lösning som gör att man hela tiden även kan se de fiender som egentligen står i en död vinkel. Matrix-känslan blir givetvis total när man ser Neo skjuta fiender han inte ens kollat på och undvika kulor avfyrade från vapen han aldrig sett. Det blir en sorts märklig paradox att se Neo slänga sig omkring medan spelet stilistiskt saktar ned. Max Payne har ju redan gjort detta och det känns därmed lite som en billig kopia, vilket såklart är en skön paradox eftersom Max Paynes utvecklare ju inspirerades av filmen The Matrix.
Kampsporter och spektakulär närstrid är en stor del av Matrix-fenomenet. För att verkligen trycka på det får man i Path of Neo chans att lära sig mängder av kampsporter genom att praktisera dem i datorprogram. Istället för att förvandla dessa moment till sedvanliga tråkiga interaktiva instruktionsböcker har framtidens superhackare tagit klassiska kampsportsfilmer och kopplar sedan in Neo i dessa. Jag hann identifiera flera Bruce Lee-filmer samt Hand of Death med Jackie Chan. Tack vare detta blir även träningen underhållande och för B-filmscineaster är det såklart rena julafton.
- Eftersom världen egentligen inte finns, saknas också alla de begränsningar och fysikaliska lagar som normalt råder, säger David Perry. Det har gett oss en enorm frihet att göra precis som vi vill med allting och i ett av spelets mer spektakulära moment kommer Neo att få spela i en korrupt byggnad. Alltså där det blivit fel på superdatorn som styr, vilket resulterat i att allt helt enkelt är error. Vägar kan leda ut i ingenstans, objekt kan sakna texturer och eventuella fiender kan se ut exakt hur som helst. Jag brukar jämföra den banan med en Salvadore Dali-målning, det här är min konst.
Path of Neo börjar till och med innan den första filmen, i en av Neos återkommande märkliga drömmar. Vid denna tidpunkt är han inget annat än helt vanlige Thomas Anderson som har en gnagande känsla av att något inte stämmer med världen. Det gör att spelet från start är av en helt annan karaktär än längre fram. Bland annat får man spela momentet när Neo talar med Morpheus per telefon, medan han försöker komma undan de agenter som letar honom på kontoret. Sedan Neo vaknat upp förändras givetvis allt och man blir mer och mer varse om sina märkliga förmågor. Det leder så småningom fram till den sanslösa scenen där hundratals agent Smith attackerar honom på en bakgård.
-Det momentet är nog det jag är mest stolt över i spelet. Till och med på gamla Playstation 2 låter vår grafikmotor uppemot 1000 agent Smith kämpa mot Neo samtidigt. Trots detta har de alla bra intelligens samt att vi heller inte snålar på grafiken. Det här blir något spelarna aldrig gjort förut och för den som lärt sig effektiva slagkombinationer är detta ett ypperligt tillfälle att praktisera dem. Jag törs påstå att spelet faktiskt överträffar filmen i detta moment.
Grafikmotorn är överhuvudtaget mycket flexibel och trots att det är ett multiplattformsspel har rejält med energi lagts ned på att verkligen dra nytta av varje formats styrkor. En av de mer noterbara detaljerna för teknikfreaks är att även Playstation 2-versionen erbjuder normal mapping. Det ser såklart oerhört läckert ut och det går inte att låta bli att häpnas över vad Sonys åldring trots allt går för i händerna på skickliga utvecklare. En annan viktig sak för att den där verkliga The Matrix-känslan ska uppstå är estetiken, och Shiny har jbbat ordentligt för att fotsida rockar ska röra sig så där übercoolt som de gör i filmerna. Som kronan på verket finns också aldrig tidigare visade filmklipp med i spelet och några helt nya scener planeras faktiskt att spelas in med originalskådespelarna bara för Path of Neo.
Såhär ska ett filmlicensspel se ut och jag är faktiskt beredd att förlåta tidigare misslyckade försök från Monolith och Shiny att göra Matrix-filmerna rättvisa som spel. Allt känns rätt. Striderna är stilistiska, ultrarapidsekvenserna tokläckra, spelmomenten varierade, stämningen futuristisk och new age-flosklerna har precis rätt ton. Men frågan är om Matrix-hypen fortfarande är lika stor och om spelköparna bryr sig om Neos väg. Nåja, jag är i alla fall övertygad och har återfått tron på Morpheus profetia igen.
