Sedan den första filmen kom har det gått sex år och två spel har släppts. Trots det har vi ofattbart nog inte förrän nu fått chansen att spela som huvudpersonen Neo. I The Matrix: Path of Neo samlas allt från de tre filmerna kompletterat med inslag från antologin Animatrix och tar sin början från den absoluta starten, i den helt vanlige Thomas Andersons vardag där han på sistone plågats av märkliga drömmar.
Spelet inleds faktiskt i en av dessa drömmar med en helt vansinnig strid i en okänd lobby bland mängder av fiender. Genom att se hur pass väl man klarar av de anstormande fienderna justeras spelets svårighetsgrad och drömmen avbryts abrupt i samma sekund som man dör, och Thomas Anderson vaknar med ett ryck. En dröm bland många andra under en helt vanlig arbetsdag, men denna dag blir också vändpunkten i Thomas Andersons liv.
Shiny har verkligen ansträngt sig för att lyckas göra spel av så många av filmernas scener som möjligt, utan att det för den sakens skull ska kännas krystat. Det har man åstadkommit genom att dels få tillgång till refuserade episoder från filmtrilogin av regissörerna Andy och Larry Wachowski, men också genom helt nyskrivet material som berättar vad som skedde mellan viktiga scener i filmerna. För att verkligen göra allt till en följsam berättelse varvas det du spelar med scener från filmerna som perfekt klipps ihop. Springer du exempelvis med Neo genom en dörr, kan du sedan få se ett klipp ur filmerna där Neo kommer ut ur dörren och säger några repliker. Det gör att alla extrascener känns trovärdigt sammansatta med filmen och som något helt naturligt.
Själva spelet är oerhört linjärt, vilket såklart beror på att det trots allt baseras på filmer som följs scen för scen. Det är ganska gott om check points och man måste hela tiden göra exakt som utvecklarna tänkt att man ska göra. Just det blir tyvärr stundtals problematiskt, eftersom det inte alltid är glasklart vad man ska utföra. Ett exempel är en vild jakt undan den hänsynslöse agent Smith där man ska springa nedför en trapp. Väl nere på botten kan man sedan springa åt tre olika håll. Att ta fel väg i stridens hetta resulterar i omedelbar död och texten Game Over rullas retsamt upp över skärmen, följt av en irriterande omstart. Det är naturligtvis inte god speldesign och något oacceptabelt i dessa dagar när frihet och val är något som kommit att bli vardagsmat.
Innan man kan göra något alls med Neo måste han gå igenom en rad träningsprogram. Det gjordes som bekant även i filmerna, men här har den delen utvecklats. Dels för att ge spelet längre hållbarhet, men också för att man i lugn och ro ska få lära sig det riktigt digra utbudet av attacker. Shiny har begåvat spelet med det absolut bästa automatsiktet någonsin i ett actionspel. Man väljer helt enkelt en fiende, drar sina vapen med ett lätt tryck på L2-knappen och skjuter mitt i prick.
Till en början känns det väldigt märkligt eftersom det förtar all skicklighet med att skjuta rätt. Det tar dock inte lång tid att inse att det hela är en absolut nödvändighet för att göra Neo sådär förbaskat cool som han ska vara. Låser man exempelvis siktet på en motståndare man inte kan se, vrider bara Neo armen dit och skjuter honom i medan han blickar åt ett helt annat håll genom sina kolsvarta solglasögon. Det fungerar på samma sätt i närstrid och man kan när som helst smidigt flytta fokus till en annan fiende för att ge honom smisk mitt i stridens hetta.
Givetvis finns också seriens patenterade ultrarapideffekter med i rejäla doser. Genom att trycka in L1 får man spelet att gå riktigt långsamt, varpå man kan undvika kulor och slå ut mängder av fiender innan de ens hinner fatta vad som hänt. Det hela är ytterst väl koreograferat och ser enormt häftigt ut. Faktum är att jag aldrig sett så estetiskt snygga närstrider i ett västerländskt actionspel förut. Lägger man till att nästan alla omgivningar är interaktiva och förstörbara är man faktiskt väldigt nära Matrix-seriens omtalade actionscener med flygande murbruk och pulveriserad omgivning.
Rent grafiskt är jag på förhand väldigt kluven inför Path of Neo. Å ena sidan har Shiny fångat estetiken och effekterna från filmerna perfekt. Å andra sidan är grafiken alldeles för krävande för denna generations konsoler och framför allt Playstation 2-versionen plågas hårt av dålig kantutjämning, och väldigt instabil bilduppdatering. Det går inte att låta bli att tänka tanken på hur bra Path of Neo hade kunnat bli till exempelvis Xbox 360. Då hade det funnits kraft nog att verkligen göra Matrix rättvisa som det extremfuturistiska spel det borde vara med mängder av spegelblanka skyskrapor, svarta läderställ och sanslösa effektfyrverkerier. Fågel, fisk eller mitt i mellan? Det svarar jag på i nästa nummer av Gamereactor Magazine.
