The Matrix: Path of Neo

Vi fick aldrig recensionsversionen av The Matrix: Path of Neo. Vi fick heller aldrig veta varför och kunde tyvärr inte bjuda på den utlovade recensionen i vårt nyutkomna novembernummer. För tre veckor sedan funderade jag ihärdigt på varför. Idag, efter åtta timmar tillsammans med Path of Neo, tror jag mig veta orsaken. Jag antar att Atari enväldigt beslutade om att inte skicka ut recensionsversioner till någon Skandinavisk press innan spelets premiär, av den solklara anledningen att allt för många låga betyg skulle avskräcka en stor del av publiken som sett fram emot Shinys fristående uppföljare. För lågt betyg, det är oundvikligt i fallet Path of Neo... tyvärr.

Som vi tidigare berättat och som spelets titel antyder erbjuds spelaren äntligen möjligheten att axla rollen som Neo i vad som enligt Shiny beskrivs som ett adrenalinpumpande actionepos proppat med variation och läckra slagsmål. Sanningen är dock en annan. Path of Neo är nämligen riktigt dåligt.

Äventyret börjar i den berömda lobbyn där Neo och Trinity slaktade piketpoliser för brinnande livet i bröderna Wachowskis första film. I Path of Neo fungerar den som en introduktion där jag får chans att bekanta mig med spelkontrollen samtidigt som jag ombeds likvidera samtliga poliser som hoppar ut ur hissarna i ena änden av rummet. Redan här märks det tydligt att Path of Neo är ett ofärdigt spel som utvecklats under hög stress. Att kontrollera Neo är nämligen både bökigt och bångstyrigt och de första minuterna spenderas med ryggen vänd mot poliserna i vild jakt på rätt knapp. Attackerna känns väldigt automatiserade, precisionen är värdelös och de bristfälliga karaktärsanimationerna gör att Neo liksom hackar fram över skärmen i vad som absolut inte påminner om de graciösa slagsmålen från Matrix-filmerna.

Överlevnaden kretsar kring kombinationer och givetvis kring slow motion-funktionen, här kallad Force. Neo kan när som helst sakta ned tiden genom att använda sig av den vänstra avtryckaren för att utföra sina attacker i ultrarapid. De två grundläggande närstridsattackerna utförs genom att först utföra en knuff med hjälp av cirkel-knappen (Playstation 2-versionen) för att sedan, när motståndaren är yr av knuffen, komplettera med en rad sparkar och/eller slag.

Shiny har gjort sitt yttersta för att fånga den akrobatiska strykutdelningen som Keanu Reaves bjuder på i filmerna, men, som jag nämnde tidigare, misslyckats. Varje enskilt slagsmål i Path of Neo, hela vägen till slutet, känns stelt och allt för automatiserat. Det spelar ingen roll att Neo både kan klättra upp på sina fienders bröstkorgar för att sparka dem i huvudet, eller att han kan hoppa över dem i en dubbel volt och samtidigt släppa sitt svärd, för att sedan landa bakom dem samtidigt som han fångar svärdet och köra det genom ryggen på dem. Det spelar heller ingen roll att Neo kan smyga, använda yxor, knivar, stavar eller påkar för att likvidera hopplösa hejdukar eller ihärdiga agenter när allt känns som om någon annan än jag styr honom.

Med slow motion-funktionen aktiverad och i slagsmål mot tre eller fyra fiender samtidigt hamnar jag ofta i den situationen att jag inte har någon aning om vem jag slår, om kombinationen Neo utför på TV:n är ett resultat av mina knapptryckningar eller bara något som händer av sig självt. Faktum är att det var länge sedan jag spelade ett nytt spel med så slarvigt utförd spelkontroll som i Path of Neo, som av någon oförklarlig anledning är betydligt sämre än den i det två år gamla Enter the Matrix.

Och även om närstriderna innehåller massor av brister (och flera gånger fått mig att skrika högt av frustande raseri) är det trots allt eldstriderna och systemet konstruerat kring användandet av skjutdon som är den sämsta delen i spelet. I början av spelet (uppdrag sex) kastas Neo in i ett träningsuppdrag inne på en kinesisk restaurang där tre missnöjda matgäster öppnar eld. Jag beordras att gömma mig bakom ett av matborden för att där ladda min pistol, kika runt ett av hörnen och när kusten är klar, kasta mig ut i ett regn av kulor, låsa siktet på en av skurkarna och tömma mitt magasin i hans bröstkorg. Mitt första försök resulterar i att jag hukat kryper ut i restaurangen med kameran pekandes mot den västra väggen. Trots ivriga försök till att korrigera den ofta urdumma spelkameran dör jag dock snabbt efter att de tre pistolmännen skjutit mig konstant i huvudet under en längre stund.

Mitt andra försök går lite bättre, jag slänger mig ut från hukande ställning till någon slags hackig undanmanöver och lyckas låsa siktet på den första av de tre fienderna. Autosiktet är dock lika slarvigt utfört som allt annat i spelet, så när min fiende lyckas strejfa bakom en av rummets pelare flippar siktet ur och låser sig på en punkt mitt i taket. 40 sekunder senare, och flera tappra försök att söka någon form av skydd mot all fientlig eld som regnar mot min blottade rygg, är jag död igen. Tolv försök krävs det innan träningsuppdrag 3 är avklarat och även om man lär sig undvika vissa saer och lär sig handskas hyfsat med vissa moment efter cirka tio timmars tragglande blir varken närstriderna eller eldstriderna i Path of Neo någonsin roliga.

Låt mig backa bandet lite. Spelets allra första uppdrag och det som kickstartar handlingen i Path of Neo är definitivt värt att nämnas då det är ett absolut lågvattenmärke i såväl grafik som generell speldesign och faktiskt den sämsta delen av hela spelet. En bedrövligt ful mellansekvens renderad av spelets hostande grafikmotor återskapar sekvensen där Tomas Anderson somnat framför datorn men väcks av Morpheus kryptiska meddelande den där natten innan allting börjar. Efter detta orkade Shiny uppenbarligen inte göra mer filmsekvenser, åtminstone inte på ett par speltimmar och låter därför extremsnabba klipp ur den första filmen föra handlingen vidare till den där gråtrista arbetsdagen då Neo rings upp av Morpheus och guidas ut ur kontorslandskapet, undan de hotfulla agenterna, och ut på fönsterblecket på sidan av skyskrapan där han arbetar.

Morpheus röst och sakerna han säger är tagna direkt ur The Matrix, filmen. Det gäller för mig att hukandes, smyga till kontorsbåset mitt emot kuben där jag sitter. Morpheus säger "go now" och jag kryper iväg. Neo hasar sig fram med hukad rygg och med Nokia-telefonen tätt intill örat, precis som i filmen. Vad som däremot inte är som i filmen är den extremt detaljfattiga och hopplöst fula miljön som osökt för tankarna till Nintendo 64. Den hackiga animationen då Neo kryper, den taffliga funktionen för att huka sig mot en vägg känner jag heller inte igen. Inte heller det fullständigt odynamiska upplägget som innebär att man måste börja om så fort en polis ser Neo (vilket alltid händer på grund av usla instruktioner eller den idiotiska kameran) eller på det sättet som agenterna rör sig räddar detta uppdrag från att framstå som något hämtat ur Predator: Concrete Jungle, eller Catwoman.

Två uppdrag senare skickar Mouse mig till ett fiktivt skogslandskap någonstans i Asien. Han utrustar mig med en Katana och slänger in en väsande, gammal supersamuraj utrustad med skrattretande repliker och plastig hy. Mitt uppdrag är att besegra denne supersamuraj med konstens alla regler, och som tur är kan Neo även hantera ett svärd, eller ja, han kan vifta med det i alla fall. För inte nog med att träden ser ut som ljusgrönt, lågupplöst papper (som multiplicerats tusen gånger) och att grästexturen liknar sölig gulaschsoppa - striden mot samurajmästaren är liksom spelets alla andra närstrider (eller eldstrider) ett enda virrvarr av hemskheter. Kameran snurrar mer än gärna åt fel håll och gömmer sig ofta bakom ett av de lågupplösta träden medan jag hamrar trekant och cirkel för att utföra någon av Neos automatiserade kombinationsattacker. Att då greppa den högra analoga styrspaken för att korrigera kameran innebär nästan alltid att den gamle supersamurajen hugger Neo i ryggen. Ofta är det dock oerhört svårt att se om Neo blir träffad eller själv utdelar slag eftersom animationerna är otydliga och oerhört styltiga.

Neo besitter från början såklart bara en liten del av alla de attacker och färdigheter som han kan i slutet av Matrix-trilogin. Efter varje avklarat uppdrag belönas men därför med en ny färdighet samt möjlighet att uppgradera en av de färdigheter man redan har. Längre in i spelet, då Neo erhållit krafter betydligt mer respektingivande än hos fiendeagenterna finns det ett fåtal coola attacker och ett fåtal sätt där man genom att linka ihop vissa grejor kan få Neo att se riktigt cool ut. Dessa ögonblick är dock få och räddar inte spelbarheten i Path of Neo från att belönas med ett bottenbetyg.

Över till den grafiska biten, som jag delvis redan kritiserat men inte tillräckligt. Path of Neo är nämligen fult, ofta till och med gräsligt fult. Modelleringen är under all kritik där extremfula karaktärer med hopplös anatomi och missbildade nunor trängs med kantiga och livlösa miljöer samt enorm detaljbrist. Tillkommer gör lågupplösta texturer, hopplöst bleka effekter och bedrövlig design - trots filmernas tydliga riktlinjer. Ännu värre blir det givetvis av den extremt instabila skärmuppdateringen som allt för ofta sjunker långt, långt under acceptabel nivå.

Xbox och PC-versionerna är undermåliga rent tekniskt, Playstation 2-upplagan är ännu värre där laddningstiderna är ännu längre och skärmuppdateringen ännu sämre. Faktum är att jag alrig tidigare upplevt att en mellansekvens avbrutits mitt i en mening av en laddningskärm, ett nytt formgrepp som Path of Neo introducerar redan tidigt i spelet.

Men finns det verkligen ingenting i The Matrix: Path of Neo som är bra? Jo, det gör det. THX-ljudet bjuder på en välgjord 5.1-mix och vissa av röstskådespelarna (Keanu Reaves till exempel) gör ett bra jobb hela spelet igenom. Berömmas ska också den mängd uppdrag som Shiny konstruerat samt den variation som de uppenbarligen strävat mot.

Variation och bra 5.1-ljud räddar dock inte Path of Neo, inte på långa vägar. Jag hade väntat mig ett bättre, snyggare, mer atmosfäriskt och allmänt mer genomarbetat spel. Framförallt hade jag förväntat mig ett bättre äventyr än det två år gamla, fläckade men trots allt underhållande, Enter the Matrix. The Matrix: Path of Neo lever inte upp till det utan är en stor försämring på samtliga punkter och utmärker sig tydligt som Shiny Entertainments sämsta spel hittills. Jag tycker synd om Andy och Larry Wachowski...

--------------------------------------------------------------------------------
Jonas Mäkis 2:a åsikt
Även om ett väldigt begränsat antal av spelets träningsuppdrag är underhållande kan jag inte förneka att The Matrix: Path of Neo har mängder av allvarliga brister. Där filmerna bjuder på rappt berättande är Path of Neo olidligt segt. Ett exempel är kontorsscenen där Thomas Anderson blir uppringd av Morpheus. Även om idén att ha denna del spelbar, är den minst en halvtimme terror av ren så kallad "trial and error" (försök och försök igen). Tillkommer gör dålig kamera och stundtals katastrofal bandesign.

Det blir inte bättre av att Shiny proppat den annars så läckra Matrix-världen med ljusbruna grottor, massor av kantiga samurajer och dålig humor. När Neo slår får i uppdrag av Mouse att i ett av träningsuppdragen slå sönder så många trälådor han kan, varpå Neo ironiskt svarar "crates?, how original" rinner tårarna nedför mina kinder. När jag sedan försöker följa Mouse uppmanning och förtvivlat hamrar mot lådorna medan Neo bara vänder sig mot den närliggande grottväggen byts gråtet ut mot ett högljutt skratt som håller i sig hela vägen till den pinsamma upplösningen. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta helt enkelt. Bra ljud, bra musik och en hel del extramaterial för den Matrix-frälste räddar dock Path of Neo från ett ännu lägre betyg. 4/10