Att polska Bloober Team kan det här med att skrämma slag på folk, visste vi redan. Det utmärkta Layers of Fear visade att man inte behöver förlita sig på billiga jump-scares för att skapa obehag, och med Observer och Blair Witch stod det klart att de även är relativt bra på grafik och gameplay. The Medium är var ett av de första spelen som visades upp till Xbox Series X, men faktum är att detta varit ett projekt Bloober velat göra under väldigt lång tid.
Redan 2012 fanns ett utkast, men den tidens teknik satte stopp för ambitionerna. Den stora twisten är nämligen att du här spelar med två parallella världar samtidigt - den vanliga och dödsriket. Du axlar rollen som Marianne, en ung kvinna med förmågan att kontakta dödsriket. En välsignelse och förbannelse som hon lärt sig tygla. Men när spelet tar sin början är Marianne ensam och sårbar efter att ha förberett sin styvfars begravning.
Ett mystiskt telefonsamtal från någon som kallar sig Thomas bryter av. Thomas säger sig på kryptiskt vis veta mer om Marianne och hennes krafter, och vill att de ska träffas. Han har dock inget mysigt café i Krakow i tankarna, utan väljer en ödslig kommunistsemesteranläggning som sedan länge är övergiven. Det blir som ett slags 'kaka på kaka'-effekt där den grå brutalismen i arkitekturen i sig ger kalla kårar, men även det kusliga förfallet i sig. Som historienörd, känner jag absolut att denna aspekt är en liten extra bonus.
Här tänkte jag dock lämna storyn därhän i denna recension, då det absolut är något du bör få försöka upptäcka själv. Den är nämligen väldigt välskriven och snyggt berättad, och spoilers lovar jag att du vill undvika. Så låt oss fokusera mer på spelbarheten istället. Att lotsa runt Marianne visar sig snabbt vara lite stökigare än jag hade önskat. Hon tycks nämligen lida av samma märkliga sjukdom som familjen Redfield (tidiga Resident Evil) och girar med högerbenet när hon ska byta riktning.
Och jämförelsen med Resident Evil stannar inte där, för spelet använder även låsta kameravinklar i hög grad, trots att det är tredimensionella. Det bidrar utan tvekan till skrämseleffekter och stämning, men gör även att det kan vara svårt att se en enorm trappa tre decimeter ifrån Marianne, helt enkelt för att vinkeln är märkligt skuren.
Inget av detta är egentligen några stora problem och även mina två största klagomål på The Medium, som i övrigt är en nagelbitare. Storyn utvecklas i långsamt tempo och den stora twisten är som sagt att spelet kör två världar parallellt. Ibland besöker du bara den ena och ibland ser du båda samtidigt. Det känns som ett spel värdigt nästa generation när Marianne elegant skiftar mellan grafiskt radikalt olika världar för att ta sig framåt i storyn.
Ofta känns det som att spela co-op med sig själv då något jag gör i dödsriket kan påverka den riktiga världen och vice versa. Bloober team överraskar konstant med att bjuda nya typer av pussel som använder grundupplägget istället för att köra på med en och samma gimmick hela tiden. Pusslen är snyggt invävda i storyn, så det känns aldrig påklistrat. Dessutom finns en del spelmässig variation med några regelrätt actionsekvenser samt stealth-moment innehållandes fienden The Maw. Förstnämnda bryter av snyggt, även om det ibland blir lite 'trial & error' och stealth-bitarna kanske är i enklaste laget. Detta är dock inget machospel avsett att utmana spelaren och det fungerar utmärkt för att kasta om förutsättningarna.
The Maw spelas för övrigt av Troy Baker, och karaktären för tankarna till hur Xenomorphen agerade i Alien: Isolation. Den går alltså omkring utan att agera proaktivt och fungerar som spänningshöjare. Jag känner mig inte direkt morsk när besten står vid en trave lådor som jag hukar mig bakom i hopp om att inte bli upptäckt. Baker gör en fin insats, även om hans röst är förställd, och röstskådespeleriet är genomgående mycket bra även i övrigt.
Jag känner även att jag vill lyfta fram spelets soundtrack, vilket delvis är komponerat av Silent Hill-kompositören Akira Yamaoka. Tillsammans med en tät ljudbild bidrar det till att hela tiden göra att jag aldrig känner mig säker, utan försöker tyda vad alla ljudmässiga variationer betyder. För även om det inte dräller av jump-scares här, betyder det inte att de saknas helt...
Ett sista minus från mig i vad som i övrigt är ytterligare en skräckhöjdare från Bloober Team, är det faktum att tempot är så lågt. Jag tycker inte det är något egentligt problem i storyn, som snarast vinner på att utvecklas i sakta mak. Men när jag vill klicka på allt och bara titta på omgivningarna samt försöka hitta alla samlarprylar, så kan jag inte hjälpa att känna att det hade varit fenomenalt med en knapp för att få Marianne att springa istället för att masa sig framåt.
The Medium är Bloober Teams största satsning hittills och de har verkligen förvaltat detta på bästa sätt. Jag är glad att spelet aldrig blev verklighet 2012, för det är med SSD-tekniken i Xbox Series X det verkligen kommer till sin rätt, och ger en försmak av vad detta kan användas till längre fram i generationen. Hade det bara haft en rappare spelkontroll och smartare kameravinklar, hade jag till och med övervägt en nia, men nu får detta synnerligen välskrivna, otäcka och smarta skräckäventyr nöja sig med en ändå hedrande åtta i betyg.